Daniel Bergman.
Idag såg jag Daniel Bergman igen, utan jobbar-uniformen.
(Daniel Bergman är ju då såklart ett av Ingmar Bergmans barn.)
Såg honom i söndags när han jobbade, på ambulansen.
Det kom nämligen en ambulans körades i en gränd i söndags för att ta hand om en man som "ramlat" på en sten och slagit sig..
Typisk "Medeltidare" ;), satt lite påverkad och flashade snorren och höll sig för pannan.
Ut hoppar sjuksyrran och efter Daniel B.
Kändis-spaning säger jag diskret till kusinen.
Var då, säger hon och intensiv-stirrar på den "skadade".
Nej, nej han som står framme och pratar med den "skadade".
Ambulanskillen?????
Vem är det????
Jag svarade; Daniel Bergman...
Åh, fan. Spelar dom in film eller???
Nej..
Han har nämligen utbildat sig till ambulanssjukvårdare vilket jag tycker är skit-ballt!
Läste en intevju med honom för något år sedan när han pratade om sitt "nya" yrke.
Han gjorde ju långfilmer, gick sedan över till dokumentärer och när han skulle göra en dokumentär om Akuten och ambulanssjukvårdare på ett stockholmssjukhus så blev han HEL-FRÄLST.
Han följde dom ett par månader och sen insåg han att han ville bli ambulanssjukvårdare också.
Så nu är han regissör, dokumentärfilmare OCH ambulanssjukvårdare.
Jag blev ganska paff för någon sommar sedan när jag satt på akuten och väntade på en person.
Jag gick ut och skulle ringa ett samtal och så kommer ambulansen in.
Ut hoppar en kille som är misstänkt lik Mr. D och jag tänkte att; Fy fan vad han var lik Daniel B.
Då hör jag kollegan ropa; Daniel....
Tänkte att : Tänk att vara så lik Daniel Bergman och sen heta Daniel. Jisses..
Tills jag fick höra några veckor senare att han "sommarjobbade" här.
He.. Då var det ju han.
Coolt :)
Första gången jag "träffade" Daniel B var på "Super-Sand" ( Sudersand ) på Fårö.
För ca 17 år sedan.
Jag hade precis köpte en knippe morötter av en bonde som gick runt bland alla solbadare och sålde från sin kärra.
Hade precis börjat mumsa i mig när en kille sätter sig bredvid min filt.
Hej, ursäkta, men var har du köpt dom där fina morötterna?
Herregud, tänkte jag, nu har jag fått SOLSTING...
Det är ju Daniel Bergman som sitter lutad över mig...
Eeh, från gubben där, säger jag och pekar.
Vad kostade dom?
Svälj... 15 kronor..
Ok, tack.
Så försvann han lika fort som han kom..
Så tänkte jag, ( typisk mig då såklart.. ;) Gud vad snygg han är...
Hade lust att ropa:
Är du singel, det är jag...
Men det gjorde jag inte, lite vett hade jag i skallen iallafall ;)
Jaja, Daniel Bergman en oväntat cool man med rik pappa och mamma, filmkarriär med vanligt "knegarjobb".
Heja han.
Så till en liten Son-grej och det handlar om konst.
Nutida konstverk av sonen. Pastellpenna.
En liten reflektion från min egen barndom.
Min pappa var ju helt otrolig när det gällde mitt "måleri" under min uppväxt..
Så fort jag målade någonting som han tyckte om sprang han direkt till INRAMNINGSVERKSTADEN och ramade in mina små konstverk.
Alltså inte satte dom i billiga ramar själv utan RAMADE in dom, dyrt.
Jag såg på detta med en blandning av STOLTHET, mallighet, men SKÄMDES också.
Liksom för att jag kanske inte tyckte att det var tillräckligt bra själv.
Men ändå var jag glad att han tyckte det.
Alltså det var en så himla konstig känsla.
Och tänk...
Jag ser exakt samma sak hos min son, jag SER hans tvivlande uttryck, HÖR hans invändningar men SER framför allt "malligheten/stoltheten" när jag smäller upp hans konstverk lite här och där.
Kylskåpskonst, Joar 5 år. ( akvarell och pastell )
Kolkrita, Joar 3 år. ( glaset trasigt på tavlan.. )
"Icke föreställande" akryl, Joar 6 år. ( Matchar köket fin-fint ;)
Blomma i blåst... Akryl, Joar 4 år.
Traktor och hus, akryl, Joar 4 år.
Överallt Joar-konst i hemmet och det är inte bara det jag visar här på bloggen nu.
Jag tycker han gör så häftiga målningar att jag bara måste få njuta av det.
Tyvärr har jag inte min fars ekonomi så att jag har inte råd att rama in konstverken på ramverkstaden men det går faktiskt bra att göra budgetvarianten också.
Men det jag vill komma till är ändå hur lik man kan bli i KÄNSLAN, hur min son ser ut när han själv ser sina tavlor eller bilder på kylskåpet.
Han är kritisk men ler.
Han protesterar men vill.
Han är stolt men skäms.
Precis som jag ;)
Sticka lugnt.
(Daniel Bergman är ju då såklart ett av Ingmar Bergmans barn.)
Såg honom i söndags när han jobbade, på ambulansen.
Det kom nämligen en ambulans körades i en gränd i söndags för att ta hand om en man som "ramlat" på en sten och slagit sig..
Typisk "Medeltidare" ;), satt lite påverkad och flashade snorren och höll sig för pannan.
Ut hoppar sjuksyrran och efter Daniel B.
Kändis-spaning säger jag diskret till kusinen.
Var då, säger hon och intensiv-stirrar på den "skadade".
Nej, nej han som står framme och pratar med den "skadade".
Ambulanskillen?????
Vem är det????
Jag svarade; Daniel Bergman...
Åh, fan. Spelar dom in film eller???
Nej..
Han har nämligen utbildat sig till ambulanssjukvårdare vilket jag tycker är skit-ballt!
Läste en intevju med honom för något år sedan när han pratade om sitt "nya" yrke.
Han gjorde ju långfilmer, gick sedan över till dokumentärer och när han skulle göra en dokumentär om Akuten och ambulanssjukvårdare på ett stockholmssjukhus så blev han HEL-FRÄLST.
Han följde dom ett par månader och sen insåg han att han ville bli ambulanssjukvårdare också.
Så nu är han regissör, dokumentärfilmare OCH ambulanssjukvårdare.
Jag blev ganska paff för någon sommar sedan när jag satt på akuten och väntade på en person.
Jag gick ut och skulle ringa ett samtal och så kommer ambulansen in.
Ut hoppar en kille som är misstänkt lik Mr. D och jag tänkte att; Fy fan vad han var lik Daniel B.
Då hör jag kollegan ropa; Daniel....
Tänkte att : Tänk att vara så lik Daniel Bergman och sen heta Daniel. Jisses..
Tills jag fick höra några veckor senare att han "sommarjobbade" här.
He.. Då var det ju han.
Coolt :)
Första gången jag "träffade" Daniel B var på "Super-Sand" ( Sudersand ) på Fårö.
För ca 17 år sedan.
Jag hade precis köpte en knippe morötter av en bonde som gick runt bland alla solbadare och sålde från sin kärra.
Hade precis börjat mumsa i mig när en kille sätter sig bredvid min filt.
Hej, ursäkta, men var har du köpt dom där fina morötterna?
Herregud, tänkte jag, nu har jag fått SOLSTING...
Det är ju Daniel Bergman som sitter lutad över mig...
Eeh, från gubben där, säger jag och pekar.
Vad kostade dom?
Svälj... 15 kronor..
Ok, tack.
Så försvann han lika fort som han kom..
Så tänkte jag, ( typisk mig då såklart.. ;) Gud vad snygg han är...
Hade lust att ropa:
Är du singel, det är jag...
Men det gjorde jag inte, lite vett hade jag i skallen iallafall ;)
Jaja, Daniel Bergman en oväntat cool man med rik pappa och mamma, filmkarriär med vanligt "knegarjobb".
Heja han.
Så till en liten Son-grej och det handlar om konst.
Nutida konstverk av sonen. Pastellpenna.
En liten reflektion från min egen barndom.
Min pappa var ju helt otrolig när det gällde mitt "måleri" under min uppväxt..
Så fort jag målade någonting som han tyckte om sprang han direkt till INRAMNINGSVERKSTADEN och ramade in mina små konstverk.
Alltså inte satte dom i billiga ramar själv utan RAMADE in dom, dyrt.
Jag såg på detta med en blandning av STOLTHET, mallighet, men SKÄMDES också.
Liksom för att jag kanske inte tyckte att det var tillräckligt bra själv.
Men ändå var jag glad att han tyckte det.
Alltså det var en så himla konstig känsla.
Och tänk...
Jag ser exakt samma sak hos min son, jag SER hans tvivlande uttryck, HÖR hans invändningar men SER framför allt "malligheten/stoltheten" när jag smäller upp hans konstverk lite här och där.
Kylskåpskonst, Joar 5 år. ( akvarell och pastell )
Kolkrita, Joar 3 år. ( glaset trasigt på tavlan.. )
"Icke föreställande" akryl, Joar 6 år. ( Matchar köket fin-fint ;)
Blomma i blåst... Akryl, Joar 4 år.
Traktor och hus, akryl, Joar 4 år.
Överallt Joar-konst i hemmet och det är inte bara det jag visar här på bloggen nu.
Jag tycker han gör så häftiga målningar att jag bara måste få njuta av det.
Tyvärr har jag inte min fars ekonomi så att jag har inte råd att rama in konstverken på ramverkstaden men det går faktiskt bra att göra budgetvarianten också.
Men det jag vill komma till är ändå hur lik man kan bli i KÄNSLAN, hur min son ser ut när han själv ser sina tavlor eller bilder på kylskåpet.
Han är kritisk men ler.
Han protesterar men vill.
Han är stolt men skäms.
Precis som jag ;)
Sticka lugnt.
Kommentarer
Postat av: Liza
Jag är impad av Joars konst! Skitduktig kille med anlag och talang för det estetiska helt klart!
Kram!
Trackback
