Aldrig har jag...
Igårkvälls somnade jag med värk.
Idag vaknade jag och är relativt smärtfri.
Det ligger kanske och lurar i vassen och bara väntar på att jag ska göra något "dumt"...
Men se DET tänker jag inte göra.
Jag ska vara lugn, fin och jätteförsiktig idag.
Håll i tanken att jag inte fått behandling sedan i torsdags, arg som fasen på GK och läkare i fredags, var värkfri tills 14 ca igår, så det känns BRA som fan att inte känna så mycket idag :)
Till läkaren på Smärtkliniken som sa till mig att "LITE BÄTTRE BLIR DU NOG FRAMÖVER" säger jag bara:
Ha, haaaaaaaaaa, din dumming!
Jag ska bli BÄTTRE än "lite bättre", jag ska bli bra!
Mig lurar du inte ner i något hål igen.
Basta!
Jag känner framsteg :D
Så satt jag här och läste Aftonbladet för igår.
Och en intervju med Håkan Hellström.
Aldrig har jag läst, hört eller mött en person som har kunnat sätta ord på EN KÄNSLA, som jag själv har.
DJUPT nere, inom mig.
Ett faktum som är delvis jag.
Men idag läser jag detta, Håkan får frågan :
"Hur är du att leva med?"
Jag tycker det är skönt när det är städat.
När det är för mycket kaos går det rakt in i huvudet på mig.
Det är som om det under åren samlats en massa trassel i huvudet på mig, och det enda sättet att hantera det är att städa iordning på saker.
Jag blir fysiskt illamående av orordning.
"Du är pedantisk."
Jag gillar rutiner.
Förut hade jag ingen kontroll på någonting.
Det var bara ett stort kaos i flera år.
Men så fort kaoset närmar sig nu vill jag bara in i rutinen.
Fort, Fort...
Jag älskar att gå till dagis och bara :
Jahapp, då är du lämnad.
Nu ska jag vända mig om och gå EXAKT samma väg hem.
Sen ska jag köpa tidningen där.
Och sätta mig där och läsa den.
Där jag alltid sitter.
Jag måste in i lugnet.
Jag är lycklig när jag sitter fast, är fängslad i mina rutiner.
Frihet gör mig olycklig.
Det kanske är svårt att tro när man hör mina låtar som handlar så mycket om frihet och att fly.
Men jag kan inte förklara detta.
Jag vet inte vilken av dessa två sidor som är jag...
Slut på citatet.
Ibland känner man bara:
Så skönt att det finns FLER som känner som jag :)
Så härligt att ågon människa kan sätta ord på en känsla som är oförklarbar.
Jag skulle kanske kunna utveckla mig själv i evigheter om just detta.
Nu när Håkan liksom börjat, men jag är för lat idag.
Men jag förstår exakt vad Håkan menar och jag tror att han skulle förstå mig med.
Vi har nog samma känsla jag och Håkan.
Jag avslutar med:
Människan är en komplicerad art.
Sticka lugnt.
Idag vaknade jag och är relativt smärtfri.
Det ligger kanske och lurar i vassen och bara väntar på att jag ska göra något "dumt"...
Men se DET tänker jag inte göra.
Jag ska vara lugn, fin och jätteförsiktig idag.
Håll i tanken att jag inte fått behandling sedan i torsdags, arg som fasen på GK och läkare i fredags, var värkfri tills 14 ca igår, så det känns BRA som fan att inte känna så mycket idag :)
Till läkaren på Smärtkliniken som sa till mig att "LITE BÄTTRE BLIR DU NOG FRAMÖVER" säger jag bara:
Ha, haaaaaaaaaa, din dumming!
Jag ska bli BÄTTRE än "lite bättre", jag ska bli bra!
Mig lurar du inte ner i något hål igen.
Basta!
Jag känner framsteg :D
Så satt jag här och läste Aftonbladet för igår.
Och en intervju med Håkan Hellström.
Aldrig har jag läst, hört eller mött en person som har kunnat sätta ord på EN KÄNSLA, som jag själv har.
DJUPT nere, inom mig.
Ett faktum som är delvis jag.
Men idag läser jag detta, Håkan får frågan :
"Hur är du att leva med?"
Jag tycker det är skönt när det är städat.
När det är för mycket kaos går det rakt in i huvudet på mig.
Det är som om det under åren samlats en massa trassel i huvudet på mig, och det enda sättet att hantera det är att städa iordning på saker.
Jag blir fysiskt illamående av orordning.
"Du är pedantisk."
Jag gillar rutiner.
Förut hade jag ingen kontroll på någonting.
Det var bara ett stort kaos i flera år.
Men så fort kaoset närmar sig nu vill jag bara in i rutinen.
Fort, Fort...
Jag älskar att gå till dagis och bara :
Jahapp, då är du lämnad.
Nu ska jag vända mig om och gå EXAKT samma väg hem.
Sen ska jag köpa tidningen där.
Och sätta mig där och läsa den.
Där jag alltid sitter.
Jag måste in i lugnet.
Jag är lycklig när jag sitter fast, är fängslad i mina rutiner.
Frihet gör mig olycklig.
Det kanske är svårt att tro när man hör mina låtar som handlar så mycket om frihet och att fly.
Men jag kan inte förklara detta.
Jag vet inte vilken av dessa två sidor som är jag...
Slut på citatet.
Ibland känner man bara:
Så skönt att det finns FLER som känner som jag :)
Så härligt att ågon människa kan sätta ord på en känsla som är oförklarbar.
Jag skulle kanske kunna utveckla mig själv i evigheter om just detta.
Nu när Håkan liksom börjat, men jag är för lat idag.
Men jag förstår exakt vad Håkan menar och jag tror att han skulle förstå mig med.
Vi har nog samma känsla jag och Håkan.
Jag avslutar med:
Människan är en komplicerad art.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
