Sötaste lilla Gullvippan...

Inte för att jag ska tjata om det där MATTELÄSTALET igen...

Men jag måste bara nämna helt kort att jag tittade på slutresultatet.
Och tänkte att jag kanske skulle kunna FATTA när jag såg uträkningen.
Men ICKE då.

Jag frågade sambon:
Alltså HUR räknade ni ut det här?
"Division."
Jaha.
Kan han det?
Har dom det i trean redan?
(Ni ser vilken ENGAGERAD skolmorsa jag är ;)

"Det vet jag inte, sa sambon, men vi räknade ut det med division iallafall."
Happ.

Jag kunde dock FORTFARANDE INTE lista ut ett smack.
(pucko)

Det som är lite typiskt är...
Att förut låg skriv-& läsläxan alltid på mina veckor.
Och matteläxan på pappas veckor.

Nu är det BLANDAT, alltså både läs, skriv och matte.
Tur att jag har sambon, synd att JAG kommer tappa i "Föräldrar-vet-bäst-förtroende".
Mitt minuskonto är REDAN så STORT ;)

Så har det varit STORFRÄMMANDE här idag :)
Min bästis och hennes lilla bebis.
Och hon är SÅ SÖT så ni fattar inte!
Som en liten docka.
Jag vill ju inte ha en egen unge, jag vill ha henne ;)

Jag vill bara äta upp henne, pussa ihjäl henne, busa och SNIFFA!
För hon luktar så himla GÖTT :)

Det som då blir lite lidande är min nacke, men just i detta fallet SKITER jag i det.

Inte så att jag konkar runt på henne, utan hon sitter i mitt knä, ligger bredvid i soffan eller vi "tränar" armuppdragning kombinerat magisar, busar lite så där...
Och det TAR på nacken och ger mig värk.

Men som sagt, det får GÅ!

Hon är ju liksom 4½ månad och jag är liksom INTE SÅ DJÄVLA KUL i hennes ögon om jag bara ska sitta STILL med henne i knät.

Det är så skittråkigt så det FINNS INTE på världskartan ;)
Det måste vara lite ACTION och bus, annars blir man typ INTE POPPIS.
Och det vill man ju gärna vara ;)

Jag offrar min nacke för den sötaste lilla Gullvippan som finns :)

Så har jag funderat lite här idag...

Tänk på vad LITE det behövs för att man ska tappa FÖRTROENDE för sina MEDMÄNNISKOR.

Och jag går raskt till mig själv, vad gäller den där "Fiskevästmannen" som började förfölja mig under ett träningspass för några år sedan.
TROR jag bloggat om det.
En liten, egentligen harmlös händelse, för han gjorde mig aldrig något, jag skrämde iväg honom med min ilska och ifrågasättande, men ändå...

Det gjorde att jag la om mina träningsrutiner direkt.

Jag undvek att ta Kärleksstigen i mesta möjliga mån.
OM...
Jag inte hade sällskap, min dåvarande lånehund eller så väntade jag in lämplig kvinna, tant eller farbror som jag FÖRFÖLJDE, för att veta att någon annan skulle finnas i närheten OM...
Någon skulle attackera mig.

Och DET gör jag FORTFARANDE.

Skulle jag (innan olyckan) få för mig att våga gå själv, har jag beväpnat mig med halvstora, spetsiga stenar som jag gömt i handen.
För att kunna smälla till hårt och skada i ansiktet.
MÄRKA gärningsmannen liksom.

Jag tog/tar inte längre milenspåret på P18 om jag är själv, vilket jag oftast är.
(innan olyckan igen då...)
Utan jag tar 5 km två ggr för att ha nära till väg och bebyggelse UTIFALL ATT.

Det ska vara öppet, bebyggelse, väg i närheten när jag sportar...
Och då känns det tryggt för mig.

Det är ju inte klokt egentligen, men hellre garderar jag mig än gång för mycket än en gång för lite.

Och vissa saker har hänt.

Som har gjort att en annan kvinna känner sig rädd och otrygg i sin omgivning.
Till och med i sitt eget hem, fastän inget har inträffat där.
Men att någon man har tagit sig den friheten att gå över gränsen, och göra en person OTRYGG...
Det är fördjävligt.

För hur harmlöst min Fiskevästsman än kan tyckas vara...
Så ligger det där någonstans i min reptilhjärna och ploppar fram när något inträffar som känns UTANFÖR det vanliga.

Hur många kvinnor har egentligen en chans mot en man?
Inte många.
Jag tycker att det spelar ingen roll om personen är gul, blå, röd, brun eller Kalles kaviar...
Det är inte ok att invadera en annans persons trygghet.
Även om vi vet vilken värld vi lever i numera.

Det som gällde "förr i tiden"...
Gäller inte längre.
Det fanns skit då också, absolut.
Men det är inte ens i närheten av hur gränserna i DAGENS SAMHÄLLE är.
Dom är så rejält framflyttade för VAD som är acceptabelt, ok, vanligt, för vad vi gör mot varandra så det går inte att jämnföra.
I allt.

Det är till och med så...
Att jag berättat på ett lagom pedagogiskt sätt för min son vad som har hänt.

Och sagt att om någon, för dig okänd person börjar prata med dig...
Gå därifrån direkt, stanna inte och prata alls.
Försöker någon okänd person få dig att gå i dennes bil, så spring därifrån och skrik så mycket du kan.
Sagt att det finns vuxna människor som inte är snälla mot andra vuxna.
Det finns vuxna människor som inte är snälla mot barn.

Jag har aldrig haft ett sådant här samtal med min son, men han är så pass stor nu så...
Jag är inte ute efter att skrämma honom, utan bara göra honom medveten.

Och han är faktiskt ett väldigt sansat barn med ganska mycket förstånd.
Jag vill att han ska veta lite, så att han kanske också...
OM det (gud förbjude) skulle uppstå en otrygg situation för honom.

Skulle vara LITE mer förberedd, och kommer ihåg ungefär vad jag sa till honom om "Dumma, vuxna människor..."
Och springa därifrån.

Bullerbyn är död...
Leve...
OTRYGGHETEN :(
Sticka lugnt.












Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0