Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Jag är HEMSK....

Kom med nå´t nytt tänker väl ni då.
Jag återkommer till denna rubrik.

Nu har jag och morsan varit på KALAS...



Det var trevligt och mysigt och SPÄNNANDE att komma på kalas till min BÄSTIS ( ja, vi är fortfarande 5 år ) nya hus.
Hennes dottri fyllde som sagt 11 år och hon blev väldigt glad över present-pengarna.
Kanon!
Det som var lite kul var att hon fick en present som HON VERKLIGEN önskat sig av sin kusin...



Ja, vad säger man...
En tub ACNEGEL...
Mycket bra att ha när man står med FÖRSTA foten in i TONÅREN...
( Eller som jag... ena foten i graven... fast på mig hjälper ju TYVÄRR inte just den produkten ;)

Hon blev verkligen glad över den presenten.
Hon har dock ett helt slätt fejs utan någon tillstymmelse till finnar.
Men man vet kanske aldrig om dom små rackarna behagar dyka upp så småningom... ;)
Då kan ACNEGEL, come in handy...

Min bästis är OXÅ väldigt glad idag...
För i natt är det FÖRSTA natten hon får sova i sitt nya hus.



Allt är inte klart men sovrummen, kök och badrum.
Så nu är det beboligt.
Hon är SÅ GLAD...
Och alla andra i familjen också såklart...

Så till det där om att vara hemsk.

Ja, jag har ju skrivit om detta förut.
Att jag inte är en NÄRVARANDE fotbolls & hockey-mamma...
Det är bedrövligt.
Det är inte mycket jag skäms över men detta är en nagel i ögat till och med på mig.
Fastän JAG är den som låter bli att vara närvarande.

Men idag var jag så otroligt TACKSAM över att jag skulle på kalas...
Sonen hade HOCKEY-turnering och jag kunde ju tyvärr / tack o lov  inte gå.
Jag hade kräkts om jag hade behövt sitta där i 3-4 timmar och frysa häcken av mig och låtsas var intresserad.
Pratade med sonen redan i onsdags om att jag var upptagen för XX kalas och skulle missa hockeyn...
Osis.

Igen...
För vilken gång i ordningen.
??????
Ingen aning.
Men han har ju i och för sig bara spelat i 3 månader, så snart måste jag väl ta mig i kragen...
Men det tar emot, det erkänner jag.
Sitta på min lediga tid, slösa bort den och se det där TRÅKIGA ELÄNDET.
Jag vill bara inte.
Och speciellt inte när jag har jobbat.
Åka ut och sätta sig i en kall ishall när man vill vara hemma och ladda för nästa arbetsdag.
Nej, nej, nej och åter nej...
Sitta och småprata med dom andra föräldrarna och pinas.
FY...
Nääää...

Så var jag inne på kompisens blogg, Liza, som ligger på min sida under LÄNKAR.
Hon är så himla duktig och entusiastisk vad gäller detta...
Våra söner spelar i samma lag.
Hon är en ÄKTA HOCKEY-MORSA och supportar till tusen.
Till och med min son supportar hon.

Jag var som sagt inne och läste på hennes blogg och hon hade skrivit ett jättebra inlägg om detta med att vara just Hockey-morsa och omklädningsrumshjälpare.
Med risk för livet verkar det som...
Jag blev impad.
Jag har inte varit i närheten av sonens omklädningsrum och har ingen aning om vilken "LAG" som gäller där.
Men det har hon...
Och jag blev ÄNNU mer avskräckt.
Usch...
Nä, hon gör verkligen rätt och jag gör fel.
Men jag kan bara inte få upp lusten för detta påtvingade sportande.
Jag gör verkligen ALLT för min son och skämmer bort honom, älskar honom över allt annat, pysslar, curlar, stöttar i allt...
Men i det här med sporten har jag tappat "stöttningen" totalt.

Skönt var dock när jag läste i senaste "Amelia".
Dom hade intervjuat Josefin Crafoord.
Hon skämdes inte ett dugg för att säga att hon inte heller var en så´n där morsa som tyckte det var kul att ränna runt som en skottspole mellan ungarnas AKTIVITETER.
Total bojkott från hennes sida på den fronten.
Hennes barn fick umgås och leka med sina vänner istället och LEVA.
Heja Josefin...
Men du kanske har en COOLARE EX-krok än jag?
Som inte heller gillar stress, sportungar och sportaktiviteter precis som du.

Jag ska FÖRSÖKA skärpa mig.
Sticka lugnt.