En doft av pappa...
Ibland blir det bra läskigt alltså...
Man raderar ut verkligheten och tror att man är i en annan tid...
Idag så skulle jag ut och rehabeliteringsgå ;)
Alltså min vanliga promenad, bara det att nu är den ju kortare och mindre svettig.
Jag hade rena träningskläder i källaren och ska ner för att klä på mig.
Öppnar min dörr till källaren och känner...
PAPPAS HERRPARFYM från mammas lägenhet.
Det första jag tänker är:
" Jaha, han är redan uppe och ska till fiket och gubbpolarna... "
Så slår det mig supersnabbt att han är död och det var 100 år sedan han gick till något fik och sedan jobb...
Och så står jag bara där och luktar.
Det luktar pappa, men pappa är liksom inte där.
Jag blir nästan gråtfärdig bara av att skriva det, men det är så konstigt...
Jag saknar nästan aldrig min pappa med tanke på de sista åren av hans liv men...
Det fanns ju en väldigt bra pappa första delen av mitt liv och honom saknar jag.
Och hans doft, en doft av pappa.
Han bytte aldrig parfym, kanske någon gång att han köpte någon ny, men han hade SIN FAVORIT som han alltid "återkom" till.
Jag vet inte riktigt vad han hade för parfym, men jag tror den hette "Korus" eller något.
En lite söt, tjejig, god på honom, parfym...
Hans kroppsdoft kan jag också sakna.
Lite tobak blandat med parfymen.
Men den får man aldrig tillbaka, för han ligger ju som sagt "six feet under".
Men parfymen, som min mor tydligen har kvar, och sprayat med idag...
Fick mig att tro att jag var åtta, precis käkat frukost med mormor, springer ner till oss igen och pappa är på väg till S:t Hans fik, sedan jobbet.
Han borde ha stått i köket, med ciggen i mungipan, bolmades och manchesterkavajen på.
På väg ut till Mersan...
Men nu gjorde han inte det.
Flashback från förr och lite saknesamt faktiskt...
Annars har det inte hänt någe mer idag.
Det har varit motion, dusch, tv, handla med mamma och nu väntar jag på sambon.
Jag har rejält ont så jag känner mig inte upplagd för ett smack.
Vill mest bara grina.
KUL.
Sticka lugnt.
Man raderar ut verkligheten och tror att man är i en annan tid...
Idag så skulle jag ut och rehabeliteringsgå ;)
Alltså min vanliga promenad, bara det att nu är den ju kortare och mindre svettig.
Jag hade rena träningskläder i källaren och ska ner för att klä på mig.
Öppnar min dörr till källaren och känner...
PAPPAS HERRPARFYM från mammas lägenhet.
Det första jag tänker är:
" Jaha, han är redan uppe och ska till fiket och gubbpolarna... "
Så slår det mig supersnabbt att han är död och det var 100 år sedan han gick till något fik och sedan jobb...
Och så står jag bara där och luktar.
Det luktar pappa, men pappa är liksom inte där.
Jag blir nästan gråtfärdig bara av att skriva det, men det är så konstigt...
Jag saknar nästan aldrig min pappa med tanke på de sista åren av hans liv men...
Det fanns ju en väldigt bra pappa första delen av mitt liv och honom saknar jag.
Och hans doft, en doft av pappa.
Han bytte aldrig parfym, kanske någon gång att han köpte någon ny, men han hade SIN FAVORIT som han alltid "återkom" till.
Jag vet inte riktigt vad han hade för parfym, men jag tror den hette "Korus" eller något.
En lite söt, tjejig, god på honom, parfym...
Hans kroppsdoft kan jag också sakna.
Lite tobak blandat med parfymen.
Men den får man aldrig tillbaka, för han ligger ju som sagt "six feet under".
Men parfymen, som min mor tydligen har kvar, och sprayat med idag...
Fick mig att tro att jag var åtta, precis käkat frukost med mormor, springer ner till oss igen och pappa är på väg till S:t Hans fik, sedan jobbet.
Han borde ha stått i köket, med ciggen i mungipan, bolmades och manchesterkavajen på.
På väg ut till Mersan...
Men nu gjorde han inte det.
Flashback från förr och lite saknesamt faktiskt...
Annars har det inte hänt någe mer idag.
Det har varit motion, dusch, tv, handla med mamma och nu väntar jag på sambon.
Jag har rejält ont så jag känner mig inte upplagd för ett smack.
Vill mest bara grina.
KUL.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
