Stickqvick & Sytok

Jag måste få skriva vad Magnus Ihreskog skrev i sin spalt idag i GT.
Jag kunde verkligen känna känslan har ville förmedla.
Sommaren börjar gå mot sitt slut.
Vi lever på "lånad sommartid".

" Jag åkte ut till stugan när sommaren nästan var slut och ställde mig vid vattnet och lyssnade på tystnaden.
Inga barn som skrattade vid granitklipporna, inga ljud av motorbåtar utanför viken, inga hammarslag från husen intill.
Hammare och spik, ljudet som en slags symbol för semester.

Jag stod där länge, satte mig en stund.
Såg på vattenytan som krusades av en lätt bris.
Båtarna vid sina bryggor, de guppande vita bojarna akterut.
Solen på semester den här dagen.

Ändå hörde jag allt det där djupt innom mig.
Skratten, skriken, utombordssnurrorna och grannens hammrande.
Hur det levde kvar i mig även när säsongen är över.
När som helst kan jag frammana dessa och andra ljud från förr.
Jag kan höra den metalliska klangen när ytterdörrens hasp släpps mot väggen.
Jag kan när som helst höra väggklockans tickande.
Kan höra tallarnas väsande och rösterna av dem som betyder mest.

Sommaren är flyktigoch nu har ännu en planat ut.
Jag har försökt påminna mig, oss, flera gånger :
Det är nu det är sommar, den vi längtat efter.
Men som alltid är allt som starkast efteråt.
Som om jag alltid är för sen och aldrig i fas.

Som om ingen närhet är så stark och intensiv som efteråt.
När allt är förbi.
Som vänner som försvunnit, kärlekar man haft.
När de fanns intill en var de så självklara.
När dom sedan försvann lindade jag mig i flera varv i denna närhet som var så stark och tänkande, just för att den flytt.

Det blir aldrig så mycket sommar som i de somriga tv-bilder jag ser i januari, aldrig så mycket vinter som i de vintriga bilder jag ser i juni.
Men så tog vi vara på stunderna också...
Dofterna av dotterna solvarma hår, jag känner det ända hit.
Svetten som rann när jag och pojkarna kickade boll och sköt badmintombollar upp i tallen.

Jag åkte ut till stugan när sommaren nästan var slut och jag ställde migoch lyssnade på tystnaden.
Jag var ensam.
Jag tänkte att det är det man alltid är.
Alltid lite för sent ute.
Sedan slog jag numret till dem jag älskar och kände värmen sprida sig i kroppen.
Sedan klädde jag av mig naken och tog ett sensommarbad... "

Alltså var inte det vackert skrivet????
Jag gillar faktiskt inte Ihreskog som skribent eller intervjuare i vanliga fall...
Han är inte kul, fyndig eller bitsk, bara tråkig och hopplös i sina repotage.

Jag tycker han borde skriva en bok istället.

När jag läste detta blev jag berörd, faktiskt.
Jag kunde plocka små bitar från livet som jag känt samma sak.
Tallarnas väsande.
Badmintonbollen som man slog upp i tallen, med klädstrecket som nät på Brissund.
Tystnaden vid havet.
Kluckandet vid en brygga.
Jag kan räkna upp massor med "samma" jag känt som Magnus.

Man är inte ensam här på jorden med sina tankar, kan jag lugnt konstatera.

Jag har sett en spökfilm till, förutom "1408".
Jag såg "The Haunting in Conneticut".
Läskig men inte jätteläskig.
Men så såg jag den på eftermiddagen när solen sken och ja....
Det blir ju inte lika läskigt som när man är själv och det är MÖRKT UTE.
Lagomläskig som sagt.
Det kändes i magen i VISSA scener.
Hm.

Nu ska jag se "The Wrestler".
Tv, film, tv, film, dé e mitt liv dé se ;)
Sticka lugnt.