Att prata med sin axel...

Underbart väder idag, SOL!!!

Mycket låg värk.
Jag hoppade i joggingbyxorna och promenerade Toftavägen ut mot Vibble.
Så tänkte jag ta Hällarna på tillbakavägen.

Sneddade in på "gamla Kneippbynvägen" när jag kom dit.
Och vad händer?
Jo, när jag gick på Toftavägen så var det ju plogat och plant.
När jag kom in på gamla Kneippbynvägen så är det ju terräng och ojämt.

Så min nacke och axel började VÄRKA, sticka och bränna, av att jag gick på ojämt mark.
Av att jag gick hackigt.
?????????????????

Jag började då PRATA HÖGT med min axel och sa:

"För FAN, nu får du väl ändå GE DIG?
Jag har knappt känt av dig och NU när höjdpunkten på min promenad kommer och jag ska njuta av FIN NATUR...
Då ska du börja djävlas!!!?
Skit på dig!"

Låter inte klokt, men sant, jag pratade med min axel, ha, ha, ha!
Vet inte om jag har fått det GENETISKT nedärvt?
Jag har ju nämnt det förut här, att det är fler i släkten som brukar prata med sin axel ibland ;D

Eller så håller jag på att bli galen, KAN vara det också...

Gick gamla vägen fram till vägen vid Kneippbyn och fick gå Toftavägen tillbaka.
Nacke och arm gick tillbaka till mkt låg värk!
Jag får spara mig och motionera på mitt favvostråk när det är barmark igen.
Knäppt att underlaget ska ha betydelse också.

Slutet gott, allting gott.

Väl hemma gick jag in och lånade Michael Jacksons skiva av sonen.
Högsta volym och så jazzade jag in i duschen.
NU...
Blir det virkning och pyssel igen.
Underbart :D
Sticka lugnt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0