Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Musse rodnar och hungrigt besök!

Kom precis ut ur duschen.
Musse rodnar.
Men inte för att han tycker jag är pinsam.
Nä...



Jag har FRUKTANSVÄRD soleld på ryggen.
Inte jättekul faktiskt.
Det bränna sum satan!
Aj, aj, aj, sammanfattar jag eländet.
Men eftersom jag har värk i nacken också så tar jag nästan tacksamt lite soleld på det.
För nu vet jag inte VILKET som är värst .
Det ena tar ut det andra liksom.

Dagen har varit lugn.
Jag har suttit i trädgården och läst och tecknat.
SJÄLV!
Himla skönt faktiskt.
Snatter-Tanterna, dvs morsan och moster hade lämnat trädgården för promenad när jag kom ut.
PERFEKT!
Jag fick tystnad och ensamhet i några timmar.

Eller nej, jag fick ETT besök...

Jag var inne i min ateljée, skulle hämta teckningsblyerts och hörde någon som började BRÖLA i bersån.
Som en tiger nästan.
Jag gick ut och där står en JÄTTESTOR grå, långhårig katt i min stol.
Satan i gatan, tänkte jag, han har väl inte skrämt ihjäl kaninen nu.
Skitförbaskad på katten UTAN att jag visste om han gjort något ens så for jag ut till Leo.
Han satt och mumsade gräs i godan ro i sin bur!
Piju.

Jag gick in till katten igen och började prata med den.
Han (? det såg ut som en HAN) formligen kastade sig över mig och började stryka sig mot mig, skulle upp i knät när jag satte mig ner och jag...
Blev förskräckt när jag började klappa katten.

Han hade 2 STORA knytnävsstora tovor i den långa pälsen, tusen SMÅ tovor och FULLT med TJOCKA, grönlila, blodstinna fästingar.
Och ett skelett!
Smal som ett streck under den där tjocka ovårdade pälsen.
Jag kollade öron, inge skit eller öronmärkning.
Inget halsband.
Och helt utsvulten på KÄRLEK verkade det som.

Lille "Tuffsen"...
Döpte jag honom snabbt till .

Han lämnade mig inte två sekunder, och strök sig och strök sig och ville bli klappad.
Och trots att jag faktiskt tyckte den var lite äckligt med alla stora fästingar...
Klappade jag vidare.
Jag tänkte att har jag överlevt ALLA MINA djur med alla dessa fästingar så kan jag offra mig för den här stackarn också.
Fast jag har å andra sidan SKÖTT mina djur så dom har aldrig varit så här angripna som den här katten var.
En fästing hit å dit, visst, men inte klungor med fästingar.

Jag tänkte att jag får väl se om jag har något ätbart till stackarn åtminstone.
Jag kunde knappt gå, katten gick slalom runt mina ben påvägen in.

Upp...
Vad hade jag i kylen?
Typ inget ätbart till en katt iallafall.
Eller jo...
Jag hade leverpastej som jag köpte igår.
VILLE jag offra min DYRBARA, skivbara leverpastej på en stackars uthungrad katt?
Jo, det ville jag allt, jag hade liksom inget val kände jag!



Jaha, där kommer du äntligen...
Har´ru något ätbart eller?



Var det allt du hade och bjuda på?
Djäkla snålis!
Glufs, sa det sen fick jag gå och hämta mer leverpastej.
Det slank lika fort ner och HALVA min leverpastej gick åt.

Sen ville Tuffsen gärna flytta in...



Ok, nu är jag mätt...
Ska du öppna dörren så jag kan hitta bästa fåtöljen i huset och flytta in?
Men nä, Tuffsen fick inte komma in.
Han la sig tillslut på trappen och slappade efter skråvmålet.



Kan vi kela lite till?



Klia mig, snääääälla...



Jag gosade lite mera med Tuffsen.
Och plockade dom fetaste fästingarna.
Han låg kvar på trappen i nästan 1½ timme innan han gav sig av igen.
Och jag tänkte:
Jaha, nu har jag kanske skaffat mig ett problem...
För att jag gav honom mat och gos.

Och så undrar jag:
VEM äger en så FIN och snäll katt och sedan MISSKÖTER den så?
Är det en av gamlingarna i kvarteret som inte orkar sköta den längre?
DÅ skulle jag ha större förståelse än om det är någon elak djävel som bara slängt ut den "vind-för-våg"...
Eller bara SKITER i att sköta den.

Och så tänkte jag lika snabbt som jag tänkt att jag "skaffat mig ett problem"...
Jag hoppas Tuffsen kommer tillbaka.
Då ska jag plocka lite mera fästingar, försöka klippa bort lite tovor...
Även om det inte är min katt.
Tuffsen såg ut och visade mer än väl, att han behövde lite TLC!
Sticka lugnt.

Stackars lilla kissen!

Vilken tur den hade som hamnade i din solstol.

Ja...

Och jag hoppas han kommer tillbaka.

Jag blev lite kär faktiskt.

Tyckte han var så mysig och jag insåg hur mycket jag saknar att ha katt.

Men det funkar inte när vi bor som vi gör, Söderväg är inte bra "Kattväg" om jag säger så...

En katt av två har strukit med och då sa jag "aldrig mer katt"!