Suprise-Tant, Starstruck son & Solbränna!
Nacken:
ONT!
Men så var det ÄNDÅ hanterbart idag, ända tills vi upptäckte att telefonen inte funkar.
DÅ fick jag tokspel här!
Och vi drog ur, bökade hit och dit med våra telefoner...
Nope, noll kontakt.
Då, drog värken upp från hanterbart till ICKE hanterbart!
Stress och aggression, inte bra.
OCH så var internet nere en stund också.
NEJ!!!!
Jag och min älskade blogg, min ENDA kvarvarnade DROG här i livet.
Nu när handarbetet ligger nere.
FY FAN, hur skall jag överleva om jag inte ens får blogga?
Lika bra och lägga sig ner och DÖ!
Så kom internet igång igen...
Och jag behöver inte lägga mig och DÖ!
Så tar vi tag i lite händelser, för det har hänt LITE KUL saker
.
Vi börjar med gårdagskvällen.
Vid 22.40-tiden ringde det på våran dörr.
Pling-plong...
Sambon:
Väntar DU besök?
Jag:
Nä, inte så här dags, du då?
Sambon:
Nä!
Han gick ner och öppnade och där står en vilsen, äldre dam!
Hon letade efter sin vännina XX.
"Bor hon här?
Jag känner igen mig här i kvarteret, men ändå inte..."
Nej, hon bor inte i det här huset iallafall.
"Visste vi var XX bodde?"
Och jag, som har bott här NÄSTAN hela mitt liv, stod som ett frågetecken...?
Nä, jag kände inte till namnet, inte sambon heller, och tanten utanför hade precis kommit med flyget och hennes vänninna visste inte ens om det.
SUPRISE liksom.
Jaha, vi var ju tvungna och hjälpa den rådvilla tanten som sådär SPONTANT åkt ner till gotland.
Jag sprang upp och sökte på nätet, vips, där kom granntant XX upp, och när jag såg adressen visste jag SÅKLART vem grannen var!
Jag sprang ner med telefonen, ringde numret och presenterade mig och gav sedan luren till Suprise-Tanten!
Granntanten vart nog mer än lovligt suprisad...
Sambon erbjöd sig att följa Suprise-Tanten till rätt adress.
På vägen dit så kände sambon att det är nog NÅGOT som inte står rätt till här, för det var LITE VÄL svamligt om både det ena och andra.
Plus att hon hade INGET BAGAGE, bara en handväska typ.
Och när dom kom till granntanten så verkade det som om Suprise-Tanten inte skulle kommit förrens i augusti.
Hm...
Ja, kanske början på en "liten" DEMENS?
Men slutet gott, allting gott, granntanten tog hand om sin vännina, och vi hade hjälpt henne till rätt adress.
She was safe
Så på eftermiddagen idag, ringer det på ytterdörren, och där står Suprise-Tanten.
Hon ville överlämna en liten MIDSOMMARBLOMMA, som tack för hjälpen!
Och önskade "Glad Semester".
(Sjuk-semester, tänkte jag då ;)
Men så GULLIGT!
Så hade hon skrivit:
"Hurra för alla goda grannar!
Tack för hjälpen."
Jag blev glad, och gav tanten en kram och sa:
Det var så lite
.
Så hoppar vi raskt över till sonen.
Idag skulle vi till läkaren och kolla sprickan i armen.
Vi har nog fan KLIPPKORT på ortopeden just nu.
Och i foajen, på väg till läkaren träffar vi på Barnprograms-MOJJE!
Han kände tydligen sonens pappa och vi stannade och hälsade.
Exkroken och Mojje pratade en stund och sonen...
Ja, han blev SÅ STARSTRUCK så det var inte klokt!
Man skulle kunnat tro att han nästintill mötte GUD!!!!!!
Han bara stod helt stum, fånlog, och TITTADE på Mojje.
När Mojje sen gick iväg ut genom entrén, så säger sonen till sin pappa:
"KÄNNER DU MOJJE pappa?
Du känner Mojje...
Wow!"
Och jag sa:
Ja, pappa känner Mojje, låt oss TA PÅ PAPPA!
(Ironiskt, och så tog jag på "pappa")
Sonen hörde inte på det ironiska örat, utan fortsatte vara STARSTRUCK och bara pratade om Mojje.
Jag försökte komma med min STARSTRUCK-story när jag mötte ABBA som 6-åring på Rosengården.
Men sonen lyssnade inte för MOJJE...
Vi kom in i väntrummet och sonen malde på om "Mojje-THE GOD" och helt plötsligt kommer Mojje springandes in på ortopeden.
Han hade glömt sin väska där tydligen.
"Mojje, mojje, mojje, mojje..."
... fortsatte sonen.
Det vart LITE zombie-varning.
Så kom vi in till läkaren.
Det var en ung, trevlig underläkare.
Ni vet sådär TREVLIGT hurtig, som bara unga, ambitiösa underläkare kan vara.
Läkar-seviceminded.
Sån´t där som försvinner med "LÄKARÅLDERN".
Han undersökte, sa att TVÅ VECKOR till ska sonen ta det lugnt!
En EVIGHET för en 10-åring!
En fis i rymden, tyckte jag.
Nu blir den LUGNT i två veckor till så du kan ha en BRA sommar, resten av sommaren.
"Vi" har ju en trasig rygg att ta hand om också, så det borde väl vara skönt att "bara" ha EN SKADA igen?
Jamen, jamen, jamen, sa sonen.
BASTA och slutdiskuterat, sa jag!
När vi gick ut från sjukhuset hade vi med oss sonens röntgenbild.
"Du borde spara alla dina skador och röntgebilder i en pärm nu, ha, ha", sa sonens pappa.
JA, sa jag, så kan du skriva på pärmen:
Mina bästa skador!
"Ha, ha, ha, sa vår lille prins avmätt.
Så åkte vi hem, och han surade allt lite resten av dagen...
Efter att vi kom hem så har jag försökt tagit det lugnt.
Men eftersom det är andra dagen i rad jag har så här ont, har det varit svårt att sitta still.
Upp & ner, upp & ner ur stolen i bersån.
Lite halvjobbigt.
Så kommer min äldsta moster och skulle ta en eftermiddagsfika med oss...
Och så säger hon:
"Fan, idag har jag så ont i kroppen så jag blir tokig!
I HELA KROPPEN!"
Min moster har reumatism.
Mmm, och här sitter jag och förbannar några satans trasiga nerver i EN axel, tänkte jag.
Jag har förmodligen inte ens 1 tiondel av hennes smärta, och ändå är min OLIDLIG, när det blir såhär utdraget i två dagar.
Hon brukar inte klaga ofta min moster, hon är djävligt SEGT VIRKE, så klagar hon, då har hon ont!
Men vi bet väl ihop båda två, i samma berså och försökte njuta av sol och kaffe istället.
Så kom jag in på kvällskvisten och...
Resultatet av berså-vistelsen:
(SKRYTFOTO;)
NU är jag brun!
RIKTIGT BRUN!
Sticka lugnt.
ONT!
Men så var det ÄNDÅ hanterbart idag, ända tills vi upptäckte att telefonen inte funkar.
DÅ fick jag tokspel här!
Och vi drog ur, bökade hit och dit med våra telefoner...
Nope, noll kontakt.
Då, drog värken upp från hanterbart till ICKE hanterbart!
Stress och aggression, inte bra.
OCH så var internet nere en stund också.
NEJ!!!!
Jag och min älskade blogg, min ENDA kvarvarnade DROG här i livet.
Nu när handarbetet ligger nere.
FY FAN, hur skall jag överleva om jag inte ens får blogga?
Lika bra och lägga sig ner och DÖ!
Så kom internet igång igen...
Och jag behöver inte lägga mig och DÖ!
Så tar vi tag i lite händelser, för det har hänt LITE KUL saker
.Vi börjar med gårdagskvällen.
Vid 22.40-tiden ringde det på våran dörr.
Pling-plong...
Sambon:
Väntar DU besök?
Jag:
Nä, inte så här dags, du då?
Sambon:
Nä!
Han gick ner och öppnade och där står en vilsen, äldre dam!
Hon letade efter sin vännina XX.
"Bor hon här?
Jag känner igen mig här i kvarteret, men ändå inte..."
Nej, hon bor inte i det här huset iallafall.
"Visste vi var XX bodde?"
Och jag, som har bott här NÄSTAN hela mitt liv, stod som ett frågetecken...?
Nä, jag kände inte till namnet, inte sambon heller, och tanten utanför hade precis kommit med flyget och hennes vänninna visste inte ens om det.
SUPRISE liksom.
Jaha, vi var ju tvungna och hjälpa den rådvilla tanten som sådär SPONTANT åkt ner till gotland.
Jag sprang upp och sökte på nätet, vips, där kom granntant XX upp, och när jag såg adressen visste jag SÅKLART vem grannen var!
Jag sprang ner med telefonen, ringde numret och presenterade mig och gav sedan luren till Suprise-Tanten!
Granntanten vart nog mer än lovligt suprisad...
Sambon erbjöd sig att följa Suprise-Tanten till rätt adress.
På vägen dit så kände sambon att det är nog NÅGOT som inte står rätt till här, för det var LITE VÄL svamligt om både det ena och andra.
Plus att hon hade INGET BAGAGE, bara en handväska typ.
Och när dom kom till granntanten så verkade det som om Suprise-Tanten inte skulle kommit förrens i augusti.
Hm...
Ja, kanske början på en "liten" DEMENS?
Men slutet gott, allting gott, granntanten tog hand om sin vännina, och vi hade hjälpt henne till rätt adress.
She was safe
Så på eftermiddagen idag, ringer det på ytterdörren, och där står Suprise-Tanten.
Hon ville överlämna en liten MIDSOMMARBLOMMA, som tack för hjälpen!
Och önskade "Glad Semester".
(Sjuk-semester, tänkte jag då ;)
Men så GULLIGT!
Så hade hon skrivit:
"Hurra för alla goda grannar!
Tack för hjälpen."
Jag blev glad, och gav tanten en kram och sa:
Det var så lite
.Så hoppar vi raskt över till sonen.
Idag skulle vi till läkaren och kolla sprickan i armen.
Vi har nog fan KLIPPKORT på ortopeden just nu.
Och i foajen, på väg till läkaren träffar vi på Barnprograms-MOJJE!
Han kände tydligen sonens pappa och vi stannade och hälsade.
Exkroken och Mojje pratade en stund och sonen...
Ja, han blev SÅ STARSTRUCK så det var inte klokt!
Man skulle kunnat tro att han nästintill mötte GUD!!!!!!
Han bara stod helt stum, fånlog, och TITTADE på Mojje.
När Mojje sen gick iväg ut genom entrén, så säger sonen till sin pappa:
"KÄNNER DU MOJJE pappa?
Du känner Mojje...
Wow!"
Och jag sa:
Ja, pappa känner Mojje, låt oss TA PÅ PAPPA!
(Ironiskt, och så tog jag på "pappa")
Sonen hörde inte på det ironiska örat, utan fortsatte vara STARSTRUCK och bara pratade om Mojje.
Jag försökte komma med min STARSTRUCK-story när jag mötte ABBA som 6-åring på Rosengården.
Men sonen lyssnade inte för MOJJE...
Vi kom in i väntrummet och sonen malde på om "Mojje-THE GOD" och helt plötsligt kommer Mojje springandes in på ortopeden.
Han hade glömt sin väska där tydligen.
"Mojje, mojje, mojje, mojje..."
... fortsatte sonen.
Det vart LITE zombie-varning
.Så kom vi in till läkaren.
Det var en ung, trevlig underläkare.
Ni vet sådär TREVLIGT hurtig, som bara unga, ambitiösa underläkare kan vara.
Läkar-seviceminded.
Sån´t där som försvinner med "LÄKARÅLDERN".
Han undersökte, sa att TVÅ VECKOR till ska sonen ta det lugnt!
En EVIGHET för en 10-åring!
En fis i rymden, tyckte jag.
Nu blir den LUGNT i två veckor till så du kan ha en BRA sommar, resten av sommaren.
"Vi" har ju en trasig rygg att ta hand om också, så det borde väl vara skönt att "bara" ha EN SKADA igen?
Jamen, jamen, jamen, sa sonen.
BASTA och slutdiskuterat, sa jag!
När vi gick ut från sjukhuset hade vi med oss sonens röntgenbild.
"Du borde spara alla dina skador och röntgebilder i en pärm nu, ha, ha", sa sonens pappa.
JA, sa jag, så kan du skriva på pärmen:
Mina bästa skador!
"Ha, ha, ha, sa vår lille prins avmätt.
Så åkte vi hem, och han surade allt lite resten av dagen...
Efter att vi kom hem så har jag försökt tagit det lugnt.
Men eftersom det är andra dagen i rad jag har så här ont, har det varit svårt att sitta still.
Upp & ner, upp & ner ur stolen i bersån.
Lite halvjobbigt.
Så kommer min äldsta moster och skulle ta en eftermiddagsfika med oss...
Och så säger hon:
"Fan, idag har jag så ont i kroppen så jag blir tokig!
I HELA KROPPEN!"
Min moster har reumatism.
Mmm, och här sitter jag och förbannar några satans trasiga nerver i EN axel, tänkte jag.
Jag har förmodligen inte ens 1 tiondel av hennes smärta, och ändå är min OLIDLIG, när det blir såhär utdraget i två dagar.
Hon brukar inte klaga ofta min moster, hon är djävligt SEGT VIRKE, så klagar hon, då har hon ont!
Men vi bet väl ihop båda två, i samma berså och försökte njuta av sol och kaffe istället.
Så kom jag in på kvällskvisten och...
Resultatet av berså-vistelsen:
(SKRYTFOTO;)
NU är jag brun!
RIKTIGT BRUN!
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
