Vardagsfilosoferar...
Tror ni inte jag klarade av en lätt dammsugning också innan duschen...
Jo, jag vipsade av golven för det var en del pärlsocker lite här och var.
Mest i sonens rum.
Och jag har SVÅRT att skaka av mig äckelkänslan jag fick av sportvällinglarverna :(
Men försöker plocka ihop mitt psyke och FÖRTRÄNGA det.
Det är ju städat i skåpet nu.
Förträng, förträng ;D
Så sitter jag ändå bara här och njuter nu.
Vardagsnjuter, ser vardagsvacker ut och vardagsfilosoferar...
Medans "Bröderna Mozart" går på tv´n.
Jag tänker...
Att jag har det så bra igen.
Att jag mår så bra.
Att jag inte fattar att jag suttit med den mest djävulusiska värk av alla värkar och nu har jag det ändå väldigt bra.
Att jag kan ha en dag som igår och få VÄRK och ändå vakna smärtfri imorse.
Det känns så priviligerat, trots att jag har en skada.
Men det kunde varit lika nattsvart som det var för bara 2 månader sedan.
Det är det inte nu och jag njuter av det.
Jag älskar livet IGEN.
Livet känns vackert, lockande och härligt.
Och jag tänker OM jag nu fortsatt haft värk konstant, för resten av livet, hur länge hade man orkat då?
Ja, för även om jag hade bestämt mig för att ta av mig OFFERKOFTAN så var jag väldigt begränsad.
Jag var tvungen att tänka igenom allt, hela tiden.
Det var väldigt, väldigt energikrävande.
Vad KAN jag klä på mig?
Trycker det här eller där, är det för tajt...
Vad kan jag göra idag, vad är dagsformen, vad kan jag si och vad kan jag så...
Hur djävla jobbigt som helst!
Ni anar inte om ni inte suttit i samma sits.
Kroppen var mitt fängelse.
INUTI var jag exakt den samma jag alltid varit, men kroppsligt var allt kaputt.
När det var som värst, då ville jag bara dö.
Och hoppa från en hög klint.
Häromdagen när jag satt på Hällarna, vid en klint, i solen och värmen då fattade jag inte att jag ens tänkt tanken.
Men då är jag ganska frisk nu också.
Hm...
Och har ett psyke som återhämtat sig mirakulöst.
Jag fattar det knappt själv.
Men jag TROR att jag är lik min mor ändå där, man har ett DRIV och man bara STÅR UT tills det är över och sen...
Har man drivet kvar och kör vidare till nästa SMÄLL.
Jag tänker på när jag hörde Salem Al Fakirs text för första gången, alltså verkligen lyssnade på texten.
Då började jag nästan gråta för jag kände att den texten var så träffande för min situation och allt som hänt sedan i somras.
Man trivs för första gången i livet med ALLT, alla pusselbitar har äntligen fallit på plats, man har allt man alltid drömt om, man har planer som ska utvecklas och så...
BOOM, smäller det och allt blir omöjligt.
Kärleken, livet, förhoppningarna, allt.
Där satt jag som ett kolli med armarna på kuddar.
Konstant värk.
Salem Al Fakir:
"I was aiming for the sky, ended up flat on the ground.
But once agin the sun is rising, I better keep on walking, keep on walking...
I have a long road ahead of me
It´s cloudy and dark ahead of me
Will I ever get throw to the end
Been down this sling so many times before
And I told my self I would do it no more
Now I´m back on the same road again
I was aiming for the sky, ended upp flat on the ground...
(refr.)
There´s some twists and turns I got to clear
But when I´m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking, keep on walking...
I never stopped beliving
And I know what I should do, just let the light guide me through...."
Jag kan ärligt säga att när jag hörde låten på tv i Melodifestivalen hörde jag inte texten.
Jag tyckte bara att det var en VÄLDIGT BRA låt i "Salem-anda".
En typiskt Salem låt helt enkelt.
Men när jag hörde den på mobilradion för första gången, på en promenad, i öronproppar, DÅ hörde jag texten och reflekterade över budskapet och det träffade mig...
Rakt i hjärtat.
Och här sitter jag nu i situationen "Jag plockar ihop mig själv och fortsätter gå.
Jag sitter vid tv´n och slöglor och helt plötsligt är det SKÖNT igen!
När jag var mitt uppe i värkandet och i stort sett bara KUNDE glo på tv dagarna i ända så HATADE JAG tv´n.
Är det så här resten av mitt liv ska bli, ska jag sitta här och glo på den här skit-tv´n som jag hatar och inget mer?
Nej, tydligen skulle jag inte det.
Idag, när det varit ganska mycket under två veckor, då är det så härligt att ha en slapp eftermiddag.
Framför dumburken.
Jag kan snart gå ut i min verkstad så fort det blir varmare, och skapa.
Jag tycker det är en himla härlig eftermiddag.
Och nu zappar jag över till "Sex and the city".
Sticka lugnt.
Jo, jag vipsade av golven för det var en del pärlsocker lite här och var.
Mest i sonens rum.
Och jag har SVÅRT att skaka av mig äckelkänslan jag fick av sportvällinglarverna :(
Men försöker plocka ihop mitt psyke och FÖRTRÄNGA det.
Det är ju städat i skåpet nu.
Förträng, förträng ;D
Så sitter jag ändå bara här och njuter nu.
Vardagsnjuter, ser vardagsvacker ut och vardagsfilosoferar...
Medans "Bröderna Mozart" går på tv´n.
Jag tänker...
Att jag har det så bra igen.
Att jag mår så bra.
Att jag inte fattar att jag suttit med den mest djävulusiska värk av alla värkar och nu har jag det ändå väldigt bra.
Att jag kan ha en dag som igår och få VÄRK och ändå vakna smärtfri imorse.
Det känns så priviligerat, trots att jag har en skada.
Men det kunde varit lika nattsvart som det var för bara 2 månader sedan.
Det är det inte nu och jag njuter av det.
Jag älskar livet IGEN.
Livet känns vackert, lockande och härligt.
Och jag tänker OM jag nu fortsatt haft värk konstant, för resten av livet, hur länge hade man orkat då?
Ja, för även om jag hade bestämt mig för att ta av mig OFFERKOFTAN så var jag väldigt begränsad.
Jag var tvungen att tänka igenom allt, hela tiden.
Det var väldigt, väldigt energikrävande.
Vad KAN jag klä på mig?
Trycker det här eller där, är det för tajt...
Vad kan jag göra idag, vad är dagsformen, vad kan jag si och vad kan jag så...
Hur djävla jobbigt som helst!
Ni anar inte om ni inte suttit i samma sits.
Kroppen var mitt fängelse.
INUTI var jag exakt den samma jag alltid varit, men kroppsligt var allt kaputt.
När det var som värst, då ville jag bara dö.
Och hoppa från en hög klint.
Häromdagen när jag satt på Hällarna, vid en klint, i solen och värmen då fattade jag inte att jag ens tänkt tanken.
Men då är jag ganska frisk nu också.
Hm...
Och har ett psyke som återhämtat sig mirakulöst.
Jag fattar det knappt själv.
Men jag TROR att jag är lik min mor ändå där, man har ett DRIV och man bara STÅR UT tills det är över och sen...
Har man drivet kvar och kör vidare till nästa SMÄLL.
Jag tänker på när jag hörde Salem Al Fakirs text för första gången, alltså verkligen lyssnade på texten.
Då började jag nästan gråta för jag kände att den texten var så träffande för min situation och allt som hänt sedan i somras.
Man trivs för första gången i livet med ALLT, alla pusselbitar har äntligen fallit på plats, man har allt man alltid drömt om, man har planer som ska utvecklas och så...
BOOM, smäller det och allt blir omöjligt.
Kärleken, livet, förhoppningarna, allt.
Där satt jag som ett kolli med armarna på kuddar.
Konstant värk.
Salem Al Fakir:
"I was aiming for the sky, ended up flat on the ground.
But once agin the sun is rising, I better keep on walking, keep on walking...
I have a long road ahead of me
It´s cloudy and dark ahead of me
Will I ever get throw to the end
Been down this sling so many times before
And I told my self I would do it no more
Now I´m back on the same road again
I was aiming for the sky, ended upp flat on the ground...
(refr.)
There´s some twists and turns I got to clear
But when I´m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking, keep on walking...
I never stopped beliving
And I know what I should do, just let the light guide me through...."
Jag kan ärligt säga att när jag hörde låten på tv i Melodifestivalen hörde jag inte texten.
Jag tyckte bara att det var en VÄLDIGT BRA låt i "Salem-anda".
En typiskt Salem låt helt enkelt.
Men när jag hörde den på mobilradion för första gången, på en promenad, i öronproppar, DÅ hörde jag texten och reflekterade över budskapet och det träffade mig...
Rakt i hjärtat.
Och här sitter jag nu i situationen "Jag plockar ihop mig själv och fortsätter gå.
Jag sitter vid tv´n och slöglor och helt plötsligt är det SKÖNT igen!
När jag var mitt uppe i värkandet och i stort sett bara KUNDE glo på tv dagarna i ända så HATADE JAG tv´n.
Är det så här resten av mitt liv ska bli, ska jag sitta här och glo på den här skit-tv´n som jag hatar och inget mer?
Nej, tydligen skulle jag inte det.
Idag, när det varit ganska mycket under två veckor, då är det så härligt att ha en slapp eftermiddag.
Framför dumburken.
Jag kan snart gå ut i min verkstad så fort det blir varmare, och skapa.
Jag tycker det är en himla härlig eftermiddag.
Och nu zappar jag över till "Sex and the city".
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
