Gråt-orgie!

En mysig kväll igår, slutade i GRÅT-ORGIE!

Tänk så det kan vända på en kort liten stund.
Ja, vi satt ju här och såg "Marley & jag" här.
Och jag hann skriva ett litet kort, glatt inlägg om gårdagen när det var "vi får en massa barn"-scener.

Och sen kom SLUTET på filmen...

Jag började böla redan första gången hunden i filmen blev sjuk och sen fick komma hem igen.
=  Flisan för mig.
Hon var ju dåligt trodde vi, men så var det inte så DEN gången, hon behövde bara gå ner i vikt.
Så fick hon komma hem igen, LYCKA.
Och så fick hon lite mer än ett halvår till och så...
BAM, hjärnblödning!
(i kortversion)

Och så blev Marley, hunden i filmen igår återigen sjuk, fick sprutan, dog  och jag bölade värre än en fontän, jag tjöt!
Såg bara Flisan framför mig.
Trots att jag både läst boken och sett filmen förut så, var det bara Flisan jag tänkte på.
Jag menar FILMEN är en medioker Hollywood-rulle och INGE VIDARE alls egentligen.
Men när hunden dör...
FY FAN.
 
Och sonen som skrattat lite åt mig, när jag börjat böla i dom första scenerna låg krampaktigt och hulkade mot soffarmstödet.
Oops, tänkte jag, inte bra, och försökte få kontakt med sonen.
Men se det gick inte.
Jag försökte då DRA honom upp ( inte bra det heller för nacken) men han gick inte att rubba och sa; Nej, låt mig va!!!!
Och sprang i på sitt rum och smällde igen dörren!

Och jag tänkte:
Bra Madde, vilken TOPPEN-IDÉ att se den här filmen då!!!!

Så in efter sonen och han grät och grät och grät och nästan skrek åt mig:
Varför var du tvungen att skaffa Flisan så långt innan JAG var född, varför skulle hon dö när jag var stor nog att ta hand om henne, och varför tog ni bort henne när jag var i skolan o varför o varför...

Och ja...
Vad säger man?
Jag kände bara:
ALDRIG.
Jag kommer aldrig mer skaffa hund!
Och sa till sambon lite senare:
Börjar jag någonsin svamla om att skaffa hund igen, VISA MIG den här filmen!

Jag försökte få sonen att vi skulle se på gamla härliga kort på Flisan, men "Absolut inte" sa sonen.
"Då blir jag bara ännu mer ledsen!"

Jaha...
Ja, kvällen slutade som ni förstår inte så bra, och känslan sitter kvar ännu.
Jag har sovit jättedåligt och känner mig deppig.
Nacken är BLÄ.
Och sonen kom upp här och såg ut som sju svåra år och sa bara:
"Hej" och försvann igen.
Ja, nu ska jag ut och gå och jag hoppas att vi kan få upp humöret här hemma under dagen.

Sticka lugnt.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0