Takås...
Under takåsarna i Paris...
Jag formilgen DÖR av dyrkan
när jag ser "Modehuset Chanel".
Chanels syateljée ligger högst upp i ett skruttigt hus, under takåsarna, med utsikt över hela Paris.
Det är lite halvchavigt, slitet och förmodligen kokande hett en sommardag, iskallt på vintern och SÅ PITTORESKT.
Som en klichée, fast på riktigt!!!!
Jag blir så sotis på alla "Madamerna" som får jobba ihjäl sig, springa benen av sig upp och ner i trånga trappor.
Och får skrota vackra arbeten, sprätta och sy om en djäkla massa.
Sotis på att få sitta i samma rum som stroppige Karl.
Fast JAG hade förmodligen bett han fara och flyga om JAG hade jobbat där.
Fast då hade jag förmodligen inte FÅTT jobba där
Och så fick man se Madame Pouzieux (75+++++++ typ) som satt i ett becksvart hus, mitt i natten med endast en arbetslampa tänd.
Och jobbade med att sy fast stenar (såg det ut som) på kavajmanchetter för glatta livet.
När filmaren frågade om hon aldrig sov, så svarade hon:
"Tja, jag sover väl ca 2 timmar per natt..."
DET är passion och att brinna för sitt yrke det!!!
Och tjejerna som satt och tokbroderade spets och paljetter till en brudklänning för hand.
På rad i obekväm ställning och sedan även broderade i SITT EGET HÅR bara för att lämna ett "signum" i spetsen.
Undrar vad Karl säger om det?
Brukar hända mig också ibland, fast OAVSIKTLIGT, att ett hårstrå blir INVIRKAD eller instickat i mina alster.
Men jag brukar försöka dra bort det mesta, det känns lite ÄCKLIGT ändå.
Eller äckligt och äckligt men...
Där är jag inte riktigt på samma våglängd som brodöserna, att JAG VILL lämna mitt avtryck i mitt alster.
Virkar och stickar jag i VITT är jag extra noga och försiktig och sätter faktiskt upp håret när jag jobbar, för i vitt garn ser man HÅR .
Och nu är det bara ett program kvar, själva modevisningen.
Fast jag hade HELLRE sett TUSEN program till från syateljéen, jag tycker det är så... så... så...
Underbart, BÄTTRE än en bal på slottet!
Nu ska jag gå och lägga mig och börja på en ny bok, "Presidentens Hustru".
Den har jag lånat på bibblan och hört och läst så mycket om, den har blivit väldigt hyllad och omskriven.
Dags att krypa till kojs och se om det stämmer.
Sticka lugnt.
Jag formilgen DÖR av dyrkan
när jag ser "Modehuset Chanel".Chanels syateljée ligger högst upp i ett skruttigt hus, under takåsarna, med utsikt över hela Paris.
Det är lite halvchavigt, slitet och förmodligen kokande hett en sommardag, iskallt på vintern och SÅ PITTORESKT.
Som en klichée, fast på riktigt!!!!
Jag blir så sotis på alla "Madamerna" som får jobba ihjäl sig, springa benen av sig upp och ner i trånga trappor.
Och får skrota vackra arbeten, sprätta och sy om en djäkla massa.
Sotis på att få sitta i samma rum som stroppige Karl.
Fast JAG hade förmodligen bett han fara och flyga om JAG hade jobbat där.
Fast då hade jag förmodligen inte FÅTT jobba där
Och så fick man se Madame Pouzieux (75+++++++ typ) som satt i ett becksvart hus, mitt i natten med endast en arbetslampa tänd.
Och jobbade med att sy fast stenar (såg det ut som) på kavajmanchetter för glatta livet.
När filmaren frågade om hon aldrig sov, så svarade hon:
"Tja, jag sover väl ca 2 timmar per natt..."
DET är passion och att brinna för sitt yrke det!!!
Och tjejerna som satt och tokbroderade spets och paljetter till en brudklänning för hand.
På rad i obekväm ställning och sedan även broderade i SITT EGET HÅR bara för att lämna ett "signum" i spetsen.
Undrar vad Karl säger om det?
Brukar hända mig också ibland, fast OAVSIKTLIGT, att ett hårstrå blir INVIRKAD eller instickat i mina alster.
Men jag brukar försöka dra bort det mesta, det känns lite ÄCKLIGT ändå.
Eller äckligt och äckligt men...
Där är jag inte riktigt på samma våglängd som brodöserna, att JAG VILL lämna mitt avtryck i mitt alster.
Virkar och stickar jag i VITT är jag extra noga och försiktig och sätter faktiskt upp håret när jag jobbar, för i vitt garn ser man HÅR .
Och nu är det bara ett program kvar, själva modevisningen.
Fast jag hade HELLRE sett TUSEN program till från syateljéen, jag tycker det är så... så... så...
Underbart, BÄTTRE än en bal på slottet!
Nu ska jag gå och lägga mig och börja på en ny bok, "Presidentens Hustru".
Den har jag lånat på bibblan och hört och läst så mycket om, den har blivit väldigt hyllad och omskriven.
Dags att krypa till kojs och se om det stämmer.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
