IMWT-fobia.

Här inträffade följande:

Vi skulle åka ut till min bästis för att se på film förut.
Och jag fick bara en känsla:
"Sätt dig inte i bilen och åk ut, sätt dig inte i bilen..."
Berättade för sambon vad min KÄNSLA sa mig och han sa att han skulle köra SÅ försiktigt, jaf behövde inte oroa mig, och jag tänkte:
OKEJ, jag får sluta noja.
Så började jag byta byxor, hoppas ur mysbrallorna, men kände bara hur jag började svettas, SNABBT som fan!

Nä, jag KAN inte sätta mig i bilen, något kommer hända, det KÄNNS inte bra.

Sa till sambon, nej du får åka själv, jag kan inte sätta mig i bilen!
Inte en chans!
Jag hade exakt samma känsla innan jag gick in på bilbanan vid dom där fördömda RADIOBILARNA.
Tvekade i kön till bilbanan.
Tvekade innan jag satte mig i bilen och var på väg UT ur bilen igen när dom körde igång...
Något sa mig att inte sätta mig i bilen, och det sa jag direkt efter smällarna också.
Jag lyssnade inte på min innre röst, och vad hände?
Jo, bara ett års sjuskrivning och en trasig nacke.

För 30 minuter sen fick jag samma känsla.
Jag TÄNKTE skita i den, men sen bestämde jag mig för att LYSSNA på den.
Ringde upp min bästis och föklarade känslan, jag kände mig faktiskt helt panikslagen.
Lät nog förmodligen helt panikslagen också, för jag hörde min vän säga mer än EN gång:
"Det är LUGNT, vi tar det en annan gång, det är LUGNT..."
När vi lagt på och sambon gick in på macken började jag lipa och hoppade ur alla kläder och fick ta en dusch.
Jag var genomsvett.

Nu sitter jag TRYGGT i vår röda soffa, nyduschad, tänt ljus och försöker skaka av mig den YTTERST obehagliga känslan av...
OBEHAG!!!!
Rädd!
Va fan hände???

Förra vintern sket jag i vilket om vi krockade eller inte.
Då var jag så värkinfekterad och dålig så det var väl skitsamma, jag kunde lika gärna dö!
Jag trodde ALDRIG att jag skulle komma till "Dagens status"!
Och jag vill aldrig mer tillbaka till helvetet.
Jag har för mycket ROLIGT kvar att göra nu.

Iår...
Lär det inte bli mycket bilåkning för min del.
Inte om vintern ska se ut så här.
Halt, snöstormigt.
Jag är livrädd.
Jag har två ben, jag går dit jag ska.
Igår när jag åkte med min mamma till Rusta, och vi KANADE lite då och då TROTS att hon körde i snigelfart...
Då blev jag livrädd.
Det betyder inte att min mamma eller sambon kör som idioter, dom kör ändå bra, MEN...
Det kanske finns andra medtrafikanter som gör det.
Fy fan, jag tror jag håller på att få en FOBI...
"Ingen-mer-whiplash-TACK-fobin", även kallad IMWT-fobia!

Och just nu är jag bara väldigt glad att jag lyssnade på min innre röst, den här gången...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0