Min snälla blogg...

Sommaren tar verkligen inte slut...
Och det är så skönt!

Idag startar jag med Vibblerundan och sen får jag se.
Om det inte blir lunch med en vän så ska jag bara ta det lugnt här hemma.
Jag tror det blir lite skapande i min skitiga verkstad, känner mig sugen.
Det är så himla vackert och skönt ute och jag har fått lite inspiration.
Lite virkning hade jag nog också tänkt mig.

Annars MÄRKS det verkligen att sonen går mycket längre dagar i skolan nu.
Dels märks det på honom, han är rätt trött när han kommer hem på dagarna.
Och så har han ju sin fotboll också.
Det har inte blivit så mycket LEKANDE med kompisar sen han började skolan.
Och jag...
Tycker såklart att det är SYND.
Men han orkar liksom inte.

Dels märks det också att man/JAG får mindre tid ihop med honom.
Vi har numera IDOL-timmen ihop och kanske lite helgtid.
Hm...
Han blir bara större och större och mindre tid med mamma.
Suck.

Igår dök en tanke upp, som jag tänkt många gånger förr.
Det här med mitt bloggande.
Jag är liksom inte riktigt NÖJD.
När jag började med den här bloggen var min tanke att jag skulle inte vara rädd att skriva om NÅGOT!
Men så har jag märkt över tid, att jag sållar rätt rejält.
Och mitt behov att skriva "om det mesta" i livet är STORT!
Det har det alltid varit, jag har skrivit dagbok sedan jag var SEX och fortsatt hela mitt liv tills jag började blogga.

Och så märker jag, ÄVEN om jag ändå skriver om mycket, så är jag SNÄLLARE (svårt att tro) än vad jag skulle vilja vara.
Jag skriver inte längre om saker som jag skulle vilja skriva om, med räddsla för reprissalier.
Och nu menar jag inte att "folk på stan" skulle hoppa på mig.
Nä, jag menar lite mer...
Ja, lite mer åt FÖRETAGSHÅLLET, lite om den mörkare sidan man går och bär på.
Och kanske lite mer.
Igår sa jag till sambon att jag länge tänkt på att starta en blogg till kanske.
Där jag är helt anonym.
Det här blir lite mer en familjeblogg.
Fast mitt liv också, men mitt snällare liv.

Jag vet inte vem jag hade tänkt skulle läsa den...
Kanske jag bara skulle börja skriva dagbok igen, jag behöver ju inte blogga.
Ja, för som sagt, mitt behov att skriva av mig är stort, och det har alltid hjälpt mig att släppa taget om skit som man går och bär på, som man retar sig på, saker man hatar, osv.
Jag får se.
Men jag gillar ju tanken på att andra läser.
Och det går även tillbaka till det här med dagböckerna.

Jag har ALLTID varit fascinerad av att läsa böcker som är baserade på andra personers gamla brev och dagböcker.
Och att barn, släktingar hittar dessa och upptäcker att personen dom känt hela sitt liv, egentligen VAR någon annan.
Eller hade fler sidor av sig själv som kanske inte alltid kom fram.
Jag har alltså också lämnat ett arv av mitt liv.
Kanske ens barn någon gång får en förståelse för hur man egentligen var.
Inte att förstå när han är 20, men kanske vid 65...?
Eller så hittar en släkting om 100 år mina böcker, blogg och skriver en bok då.
Jag tycker det känns lika spännande som att läsa om andras liv som legat dolt för deras nära och kära.

Man lever ju sitt liv med familj, släkt och vänner i världen...
Men man kan ju också ha en sida som kanske inte alltid överinstämmer med den man är utåt.
Och jag...
Tycker sånt är oerhört kittlande.
Och ibland när jag läser mina egna gamla dagböcker så kan jag bli upplyst om hur livet egentligen såg ut...
Fastän JAG har målat upp en helt annan bild, förskönat mitt liv så här i efterhand.
TUR är väl iofs det, för att älta det gamla, kanske jobbiga i livet, det ska man ju lämna bakom sig.
men det är ändå intressant att läsa och bli påmind.
Mja, jag funderar vidare på detta, kanske det lutar år dagbok igen då.
Och har kvar "min snälla" blogg.
Sticka lugnt.





Kommentarer
Postat av: Ingrid

Jag har också haft små funderingar på att starta en anonym blogg och där kunna "vräka ur mig" allt som jag håller inne med i vanliga fall. Men vem i all världen skulle ha någon behållning av att läsa en massa ilsket gnäll. Nej jag håller mig till "snällbloggen" och så får man väl gå ut i skogen och ge sig hän åt något sorts primalskrik om frustrationen blir för stor.

Kram Ingrid

2010-09-09 @ 12:16:36
URL: http://stenstugu.com/wp
Postat av: Bloggaren Herself

Ha, ha, ha, ja du har nog rätt Ingrid!

Jag kan också känna att VEM skulle läsa bloggen, om man ändå är anonym.

Sambon?

Ja, men tänk om jag skulle såga honom jäms med fotknölarna någon gång när vi verkligen har storbråkat...

Det mest privata kanske gör sig bäst i skogen eller kanske i en dagbok "av skrivsort" för min del istället.

Kan bli spännade för efterkommande att ta del av, när jag är död och begraven.

Problemet med att skriva på datorn är att jag är så mycket mer bekvämare med det, än att skriva för hand nuförtiden.

I mitt fall kan jag också känna att det ger mig mer att skriva av mig, än prata av mig.

Jag önskar bara att jag HÄR kunde skriva lite mer vad jag tycker om vissa saker som RÖR mig i...

Ska vi säga "samhället"...?

Men det vågar jag faktiskt inte längre.

Jag är rädd att ens "inkomst" kan påverkas av det.

Tyvärr.

Jag brukar skämtsamt säga numera att PITBULLEN har blivit en Golden.

Fast en golden KAN faktiskt också bita...

Om den måste försvara sig mot orättvisor.

Och man kan kanske låtsas att man är en golden, men ränderna går väl aldrig ur en zebra...?

Det stör mig dock att man inte vågar för att VISSA "samhälliga saker" påverkar en.

Lite kryptiskt där, men jag passar mig som sagt ;D

Kramar

2010-09-09 @ 17:07:05
URL: http://stickqvick.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0