Visa hundar i kontorsutstyrsel á la PayEx...
Så har man sovit som en kratta YTTERLIGARE en natt!
Orsak:
Åska igen och en plåster-hund!
Vaknade av en jättesmäll, med tillhörande hund som flög upp mot sängen i rekordfart.
Hon gav sig inte, hon är inte lika tuff som kaninen, hon vill gömma sig under täcket.
Sen gick det inte att få henne sova på bädden igen.
Jag undrar:
Finns det "Skola för skotträdda hundar"?
Med Flisan var det väl så att hon var inte jätterädd vid nyår eller åska och med åren brydde hon sig inte alls.
Jag försökte att inte förstärka räddslan när det smällde.
Här vet i sjutton, Milou är INTE av samma virke.
Men skit i det nu, jag är trött som in i helvete!
Inte en enda klok natt på evigheter med sömn, och idag var jag ju tvungen att gå upp och få upp sonen till skolan.
Jag har huvudvärk och mår illa.
Ändå...
Kommer jag köra på!
Det behövs någon form av städning idag, sen ska jag vara lite barnvakt en stund till lilla Sunshine.
Det var ett tag sen nu, men så har sommaren varit späckad av "frånvaro från hemmet" känns det som.
Så vi har bara sett sporadiskt, men idag...
Blir det MYS!
Jag ska ta och slänga ihop en björnbärspaj om jag hinner.
Så tillbaka till hundar och den där hundutställningen vi var på.
Ja, för det första kan man ju konstatera att det där med hundutställare är ett släkte för sig!
Dom är lika nördiga i sitt intresse som JAG i mitt med hantverk.
Och tar detta på ytterst STORT allvar, såklart...
Som sig bör om man tävlar kanske.
Ja, det är...
Dom där små tälten i långa rader med hundar, burar, nervösa hussar och mattar, hårfönar och glänsmedel till pälsen.
MED MERA skulle jag vilja säga.
Och så har utställarna en lite lustig klädstil...
Som den här norska utställaren med sin engelska champion.
Jag visste ibland inte om jag var på dressyrtävling för HÄSTAR eller hundar.
Det är kavajer, skjortor, pennkjolar eller som här...
Ridbyxor!
Med höga stövlar.
Ja, jag må blanda blommig blus med zebrarandiga byxor AV MISSTAG på en hundpromenad i naturen.
Men att springa runt i ring med sin hund i kontorskläder...
Ja, det ser faktiskt lite roligt/fjompigt ut!
Å andra sidan så tyckte man då sen att dom som ställde ut i VANLIGA KLÄDER, såg ovårdade ut.
Himla mysko, för att visa hund i kontorsutstyrsel á la PayEx ser malplacerat ut, men vanliga kläder såg ut som dom inte brydde sig heller.
Varför inte lite SPORTIGARE kläder, undrar jag!?
Det är ju ändå djur, en sport, varför inte lite fjällrävenkläder med knorr...?
Något att fundera på inom utställnings-hundsporten tycker jag!
Så hoppar jag raskt över till det esteiska runt hundrasen jag har valt...
Flisan var ju inte bara en väldigt fin, snäll och duktig hund, hon var ju SÖT och välbyggd (nästan alla sina hundår, dock inte under dom tre åren hon bodde hos mamma och pappa pga av övergödning från pappas sida) också.
Och hundrasen jag har nu, ser ju som valpar ut som små DOCKHUNDAR.
Men vi kunde snabbt konstatera att cavaliererna på hundutställningen inte var särskilt söta som vuxna.
Vi såg TVÅ fina/vackra, dels den där danska championen (se nedan), och dels en annan tricolor som står mitt i ringen här på bilden.
Dom andra...
Såg ut som små kompakta, breda, kortbenta paket med ihoptryckt nos.
Inte söta alls.
Ja, det kanske är "rastypiskt" i cavalier-lagboken, men jag tycker då inte att det är fint.
Milou är tillskillnad, som jag la märke till bland dom andra unghundarna som var där, ganska högbent (BRA i min lagbok!!!), väldigt söt i ansiktet med fin teckning, men dock med den där ihoptryckta nosen.
Ja, och hon är mer smal med muskler!
Hon ser mer "vältränad och sportig" ut och inte "kompakt och övergödd".
Förmodligen är hon inte godkänd som praktexemplar, men om jag jämnförde med valparna/unghundarna som var där...
Så ser hon ut som en annan typ av cavalier och vackrare.
Likadant om jag tänker på Cleo på min jobbgård, hon är också högbent, smäcker, muskulös och välbyggd.
Plus att jag var glad att jag valt en tricolor, dvs färgen svart, vit och brun, dom är mycket sötare än dom andra färgerna.
Ja, det var allt om den estetiska från "rasbiologen" Österholm, usch.
Så till hjärtat...
Vi träffade ju den där trevliga, danska kvinnan med sin fina hårföns-champion...
Ja, där stod vi länge och väl och pratade, hon var väldigt trevlig och berättade mycket om rasen.
Något som gjorde mig lite ledsen, kanske något jag inte tagit till mig, det var det där om hundarnas KANSKE kommande hjärtproblem.
Hon berättade att hennes hund nu var sex år, han hade gått på regelbundna kontroller varje år för sitt hjärta och han hade varit "felfri" varje år...
Ända tills iår!
6 år gammal och nu hade dom hittat blåsljud på hans hjärta.
Mhm, sa jag, men jag trodde att om man inte hittade det under dom första 2-3-4 åren, så var det LUGNT sen...?
Åh nej, det var det inte!
Det kunde uppstå närsomhelst under livet på dom.
Okej, hur kunde jag missa det, tänkte jag och kände mig sorgsen.
Tänkte på min lilla plutt där hemma och hoppas hon slipper det.
Hon kan väl vara ett praktexemlar i hjärtväg förhoppningsvis.
Ja, man kanske inte kan välja NÅGON hundras egentligen nuförtiden, för alla är väl sönderavlade till max.
Det är väl därför blandraser oftast klarar sig bättre.
Ja, ja, nu ska jag inte måla fan på väggen, utan njuta av min lilla gosegris.
Som för övrigt ligger brevid mig nu och snarkar lätt med sin ihoptryckta lilla nos.
Den RASTYPISKA nosen
Nu måste jag starta upp dagen med lite städ, jag återkommer senare med mer dravel!
Orsak:
Åska igen och en plåster-hund!
Vaknade av en jättesmäll, med tillhörande hund som flög upp mot sängen i rekordfart.
Hon gav sig inte, hon är inte lika tuff som kaninen, hon vill gömma sig under täcket.
Sen gick det inte att få henne sova på bädden igen.
Jag undrar:
Finns det "Skola för skotträdda hundar"?
Med Flisan var det väl så att hon var inte jätterädd vid nyår eller åska och med åren brydde hon sig inte alls.
Jag försökte att inte förstärka räddslan när det smällde.
Här vet i sjutton, Milou är INTE av samma virke.
Men skit i det nu, jag är trött som in i helvete!
Inte en enda klok natt på evigheter med sömn, och idag var jag ju tvungen att gå upp och få upp sonen till skolan.
Jag har huvudvärk och mår illa.
Ändå...
Kommer jag köra på!
Det behövs någon form av städning idag, sen ska jag vara lite barnvakt en stund till lilla Sunshine.
Det var ett tag sen nu, men så har sommaren varit späckad av "frånvaro från hemmet" känns det som.
Så vi har bara sett sporadiskt, men idag...
Blir det MYS!
Jag ska ta och slänga ihop en björnbärspaj om jag hinner.
Så tillbaka till hundar och den där hundutställningen vi var på.
Ja, för det första kan man ju konstatera att det där med hundutställare är ett släkte för sig!
Dom är lika nördiga i sitt intresse som JAG i mitt med hantverk.
Och tar detta på ytterst STORT allvar, såklart...
Som sig bör om man tävlar kanske.
Ja, det är...
Dom där små tälten i långa rader med hundar, burar, nervösa hussar och mattar, hårfönar och glänsmedel till pälsen.
MED MERA skulle jag vilja säga.
Och så har utställarna en lite lustig klädstil...
Som den här norska utställaren med sin engelska champion.
Jag visste ibland inte om jag var på dressyrtävling för HÄSTAR eller hundar.
Det är kavajer, skjortor, pennkjolar eller som här...
Ridbyxor!
Med höga stövlar.
Ja, jag må blanda blommig blus med zebrarandiga byxor AV MISSTAG på en hundpromenad i naturen.
Men att springa runt i ring med sin hund i kontorskläder...
Ja, det ser faktiskt lite roligt/fjompigt ut!
Å andra sidan så tyckte man då sen att dom som ställde ut i VANLIGA KLÄDER, såg ovårdade ut.
Himla mysko, för att visa hund i kontorsutstyrsel á la PayEx ser malplacerat ut, men vanliga kläder såg ut som dom inte brydde sig heller.
Varför inte lite SPORTIGARE kläder, undrar jag!?
Det är ju ändå djur, en sport, varför inte lite fjällrävenkläder med knorr...?
Något att fundera på inom utställnings-hundsporten tycker jag!
Så hoppar jag raskt över till det esteiska runt hundrasen jag har valt...
Flisan var ju inte bara en väldigt fin, snäll och duktig hund, hon var ju SÖT och välbyggd (nästan alla sina hundår, dock inte under dom tre åren hon bodde hos mamma och pappa pga av övergödning från pappas sida) också.
Och hundrasen jag har nu, ser ju som valpar ut som små DOCKHUNDAR.
Men vi kunde snabbt konstatera att cavaliererna på hundutställningen inte var särskilt söta som vuxna.
Vi såg TVÅ fina/vackra, dels den där danska championen (se nedan), och dels en annan tricolor som står mitt i ringen här på bilden.
Dom andra...
Såg ut som små kompakta, breda, kortbenta paket med ihoptryckt nos.
Inte söta alls.
Ja, det kanske är "rastypiskt" i cavalier-lagboken, men jag tycker då inte att det är fint.
Milou är tillskillnad, som jag la märke till bland dom andra unghundarna som var där, ganska högbent (BRA i min lagbok!!!), väldigt söt i ansiktet med fin teckning, men dock med den där ihoptryckta nosen.
Ja, och hon är mer smal med muskler!
Hon ser mer "vältränad och sportig" ut och inte "kompakt och övergödd".
Förmodligen är hon inte godkänd som praktexemplar, men om jag jämnförde med valparna/unghundarna som var där...
Så ser hon ut som en annan typ av cavalier och vackrare.
Likadant om jag tänker på Cleo på min jobbgård, hon är också högbent, smäcker, muskulös och välbyggd.
Plus att jag var glad att jag valt en tricolor, dvs färgen svart, vit och brun, dom är mycket sötare än dom andra färgerna.
Ja, det var allt om den estetiska från "rasbiologen" Österholm, usch.
Så till hjärtat...
Vi träffade ju den där trevliga, danska kvinnan med sin fina hårföns-champion...
Ja, där stod vi länge och väl och pratade, hon var väldigt trevlig och berättade mycket om rasen.
Något som gjorde mig lite ledsen, kanske något jag inte tagit till mig, det var det där om hundarnas KANSKE kommande hjärtproblem.
Hon berättade att hennes hund nu var sex år, han hade gått på regelbundna kontroller varje år för sitt hjärta och han hade varit "felfri" varje år...
Ända tills iår!
6 år gammal och nu hade dom hittat blåsljud på hans hjärta.
Mhm, sa jag, men jag trodde att om man inte hittade det under dom första 2-3-4 åren, så var det LUGNT sen...?
Åh nej, det var det inte!
Det kunde uppstå närsomhelst under livet på dom.
Okej, hur kunde jag missa det, tänkte jag och kände mig sorgsen.
Tänkte på min lilla plutt där hemma och hoppas hon slipper det.
Hon kan väl vara ett praktexemlar i hjärtväg förhoppningsvis.
Ja, man kanske inte kan välja NÅGON hundras egentligen nuförtiden, för alla är väl sönderavlade till max.
Det är väl därför blandraser oftast klarar sig bättre.
Ja, ja, nu ska jag inte måla fan på väggen, utan njuta av min lilla gosegris.
Som för övrigt ligger brevid mig nu och snarkar lätt med sin ihoptryckta lilla nos.
Den RASTYPISKA nosen
Nu måste jag starta upp dagen med lite städ, jag återkommer senare med mer dravel!
Kommentarer
Trackback
