Stickqvick & Sytok

Kaffe, saffransbulle med smör och lite filmjölk...
Shit, det blev ju värsta hotellfrukosten idag
Sovmorgon idag, hunden flög som vanligt upp i sängen när sambons alarm gick igång tidigt, men sen fortsatte vi att sova.
Nu har jag frukostat och börjat på en halsduk till Hjälpstickan.
Ska försöka få till tre stycken så snabbt som möjligt, tänkte jag.

Så över till något annat nämligen boken jag läser nu, av och med Keith Richards.
För det första så blir jag så fnissig över det faktum av att boken handlar så klart om musik, och hans nörderi och passion för musiken.
Jag känner liksom igen mig själv, fast vi inte brinner för samma sak jag och Keith, men vi ÄLSKAR just det hantverk vi håller på med.

 Han skriver om den musik han gillade som ung, hur han började lära sig att spela, hur han nördade in på RIFF och LICKS ( Detta fick jag googla för det visste jag inte vad det var, eller RIFF visste jag men... Lick = en serie av noter som man hör i ett solo, Riff = en serie av noter som man hör i tex en refräng ) musiker han beundrade, musiker han träffat och spelat med, musik dom först spelade av andra ( alltså covers), hur han och Mick började lära sig göra egna låtar och det blir MYCKET referenser till annan musik och nörderi på hög nivå.

Ja...
I detta känner jag mig som sagt VERKLIGEN igen mig i, hur man brinner för något, även om Keith och jag har skilda intressen  så kan man beskriva saker som en annan musiker/virkerska kanske förstå...
Men är totalt ointressant för andra som inte har samma intressen.
Och när jag läser om hans licks och riffs och låtreferenser så är det väl inte min cup of tea, men jag läser ÄNDÅ...
För jag förstår hans passion.
Samtidigt så förstår jag hur trist det ibland ( eller kanske alltid ;) kan vara att läsa kanske min blogg när jag skriver om stolpar, fasta maskor, felläsningar i mönster, nya projekt, kommande projekt och så vidare.
Jag gissar att vissa av mina läsare snarkar högt när jag skriver om sådant.
Men jag känner mig lätt besläktad med Keith, i fråga om passionen för något.

Sen skriver han så grabbigt bitvis att jag gissar att en ultrafeminist skulle smälla av om dom läste hans bok.
Vad gäller brudar är det texter som...
(jag har valt lite av dom "finare" texterna här ;)

"Det var inte så att jag samlade (på brudar) - jag är inte som Bill Wyman eller Mick Jagger som antecknar hur många jag varit med.
Ibland gjorde jag det bara på kul.
Kan du få henne?
Testa om det går.
Jag var oftast intresserad av brudarna som inte trånade efter mig.
Jag testade hellre att få bankdirektörens fru..."
(om sig själv)

"En gång i Australien när jag hade hotellrummet mittemot Bill Wyman var det nog två tusen brudar på hotellet, och han hade en deal med portiern.
Hon i rosa, nej inte hon, HON i rosa, han hade mängder av brudar på rummet den dagen och ingen av dem stannde längre än 10 minuter.
Jag tror inte någon av dem fick mer än det där smaklösa teet som Bill gillar, varmt vatten med lite mjölk och ett dopp med tepåsen..."
(om Bill)

"Vid sidan om scenen var det "Hur många har du haft ikväll?" de var likadana..."
(om Mick och Bill)

"Jag lät medvetet bli att knulla dem, jag sa åt dem att klä av sig och sedan sa jag:
Okej, du kan dra nu.
För man visste att man skulle hamna på någon betygslista."
(om sig själv, om att han minsann inte satte på ALLA brudar som var efter honom, bara en del ;)

Herregud, ja, mycket sex, drugs and rock´n roll blir det i denna boken.
Men spännande att läsa om någons liv som inte är så himla polerat direkt, och tack & lov att man inte är känslig, för grabbigt blir det som sagt.
Mäns fula språk skrämmer mig inte, jag har vant mig sen förr...
Jag plöjer vidare, för det är mycket text i denna boken, inget för feministen eller den pryda och känsliga.
Nu har jag nördat klart om den här boken.

Nu ska jag ut och gå med vovven, sen gå på "Föräldrarsamtal" på skolan, och vidare åka och köpa kaninmat, och så sonen som kommer hem igen.
Dagen känns lagom späckad