Inte helt snällt...
Igår var jag och Chifen lite busiga...
Och mina arbetskamrater kommer väl mörda mig alternativt inte snacka med mig på några veckor typ.
Varför?
Jo, Chifen gillar mina små teckningar och serier som jag gör ibland, och hon har tjatat på mig att jag kunde väl teckna tjejerna på jobbet?
Att jag skulle göra något roligt om våra dagar, eller hur VI ÄR som personer.
Jag har väl funderat på det där i några veckor och TÄNT lite på idén, för det finns ju en hel del att plocka från alla nu när vi "varit ihop" i 7 år.
Och igår var jag och Chifen på stan, jag köpte en liten teckningspenna av samma sort som jag använder här hemma, och när vi kom hem...
Satt jag och Chifen med ett litet anteckningsblock och spånade fram lite idéer jag kunde använda till tjejerna och mig själv.
Så när Chifen ägnade sig åt sitt, då satt jag och tecknade "Assistenterna".
Och resultatet blev...
Väldigt kul.
Om jag får säga det själv alltså
Men Chifen gick inte heller fri, jag gjorde oss allihopen.
Så satte vi upp det på kylskåpet och fnissade i mjugg...
Det var ju inte HELT SNÄLLT, men det kan det ju inte vara heller om det ska vara kul.
Imorse bestämde vi att när tiden räcker till framöver, så ska vi spåna fram "Veckans händelse & Veckans assistent" och teckna och skriva lite fyndigt kring det.
Dom andra kommer förmodligen kanske INTE uppskatta det.
Men det kan ju faktiskt bli JAG också som kan bli "Veckan assistent", fast att utlämna mig själv och mina klantigheter är jag ju rätt van med
Bara att hoppas att dom tycker det är kul.
Igårkvälls såg jag så "Veckans brott" med Leif GW, och började med att skratta åt den där knäppisen Leif.
Han är ju föööööööör skön som vanligt.
Han är väl den enda människan i hela världen som vågar berätta att han fått en inbjudan till Nobelfesten iår, men GLÖMT ATT SVARA på inbjudan.
Inbjudan hade visst hamnat bland en "massa annat skräp och post".
Fast å andra sidan säger/påstår han, att han har varit inbjuden förr och varit på nobelmiddag och sågar hela tillställningen med orden:
"Det är ändå en skittrist och lång tillställning ska´ru veta."
Bara Leif GW kan komma undan med en sån replik i tv, och jag gissar...
Att det här var nog sista året HAN blev bjuden.
Måtte han aldrig sluta vara med i tv, jag älskar varje minut av hans kufiska uppenbarelse.
Som om inte DET var nog så tog dom upp grisstölderna på ön också.
"Veckans brott", finns inte ett brott som inte är för...
Grisigt att ta upp!
Följt av "Veckans brott" såg jag sen något som gjorde att jag i princip GRÄT i 1 timme och 15 minuter i sträck.
Jag såg DOX-dokumentären "Delfinpojken".
Kort så kan jag väl säga att dokumentären handlade om en helt vanlig kille 17-årige Morad, som går i skolan och som blir svårt misshandlad efter ett missförstånd efter ett sms.
Han skickar nämligen ett sms till en flicka i sin klass, och hennes bröder tror att dom "har något på G", och för att straffa honom kidnappar dom Morad och misshandlar honom i ett helt dygn.
Efter att dom "ytliga" skadorna har läkt, finns dom innre kvar.
Morad har drabbats av svår posttraumatiskt stress och är helt väck.
Han går inte att nå med vare sig tal eller fysisk kontakt, veckorna går och går och han är borta för gott.
Hans pappa tar honom då till en psykiatriker som inte heller lyckas i sin behandling av Morad, men som en sista utväg skickar honom till en delfinanläggning där det utövas "Delfinterapi".
Ärligt talat...
Ärligt talat så måste man bara se den här dokumentären.
Som medmänniska gråter man när man ser honom i början sitta på en stol och upprepa "mamma, mamma, mamma" och ögona går som pingpong bollar i skallen på honom.
Som MOR gråter man med mamman och pappan som försöker rädda och hjälpa sin son.
Deras ord och känslor skär som knivar i bröstet och magen, det kan jag lugnt säga.
Som djurägare så gråter man när man ser VAD delfinerna gör för Morad.
Djur har en helande kraft, så är det bara.
Jag grät, jag fick gåshud och rysningar i hela kroppen vid vissa scener med djuren, jag led så hemskt med föräldrarna.
Samtidigt var det så vackert.
Denna dokumentär rekommenderar jag STARKT att alla som läser detta går in och ser på SVT Play om ni har möjlighet.
Inte ett öga är torrt efteråt.
Jisses, jag nästan gråter bara av att skriva om det.
Allt får tillslut ett lyckligt slut kan jag avslöja, inte bara sorg och elände alltså.
Men så bra.
Väldigt bra.
Jag blev så berörd så det kommer ta lång tid innan jag glömmer detta program.
Idag när jag kom hem sa min mor:
"Har du sett i tidningen, nu är han fälld!"
Ja, jag såg det på text-tv redan igår mamma.
"Han" i detta fallet är gotlands fotbollsstolthet (fast knappast efter detta gissar jag) Alexander Gerndt.
"Jag sa ju det, jag sa ju att jag hade hört att han var en hustrumisshandlare redan i somras", fortsatte hon.
Ja, jag vet att du sa det ja, sa jag, OCH?
Du hade rätt, och nu är han fälld.
Mmm, ön är ju som bekant liten, och skvaller färdas oftast med ljusets hastighet, om inte fortare.
Rykten färdas snabbt, men faller oftast också platt.
Så icke i detta fallet då, ryktet visade sig vara sant.
Mamma berättade sen vidare att SONEN läst tidningen imorse, och sett nyheten på framsidan.
Hans idol, en hustrumisshandlare liksom.
Nice.
Han hade tappat hakan, och sen frågat om han kunde få klippa ut nyheten och ta med till skolan?
Morsan sa nej.
Hon tyckte det kändes olämpligt och olustigt.
BRA beslut, tyckte jag.
Snacket kommer gå bland dom små fotbollsfantasterna som fan ändå.
Ingen vidare förebild det där inte, OM det nu är sant...?
Ord stod mot ord i rättegången tydligen.
Men egentligen spelar det nog knappast någon roll egentligen.
För är du EN GÅNG DÖMD, och speciellt för något som att ha slagit en kvinna...
Då är man nog dömd i allmänhetens ögon för tid och evighet, även om man kanske senare blir frikänd.
Särskilt på en liten ö.
Stämpeln kommer nog alltid sitta kvar.
Och mina arbetskamrater kommer väl mörda mig alternativt inte snacka med mig på några veckor typ.
Varför?
Jo, Chifen gillar mina små teckningar och serier som jag gör ibland, och hon har tjatat på mig att jag kunde väl teckna tjejerna på jobbet?
Att jag skulle göra något roligt om våra dagar, eller hur VI ÄR som personer.
Jag har väl funderat på det där i några veckor och TÄNT lite på idén, för det finns ju en hel del att plocka från alla nu när vi "varit ihop" i 7 år.
Och igår var jag och Chifen på stan, jag köpte en liten teckningspenna av samma sort som jag använder här hemma, och när vi kom hem...
Satt jag och Chifen med ett litet anteckningsblock och spånade fram lite idéer jag kunde använda till tjejerna och mig själv.
Så när Chifen ägnade sig åt sitt, då satt jag och tecknade "Assistenterna".
Och resultatet blev...
Väldigt kul.
Om jag får säga det själv alltså
Men Chifen gick inte heller fri, jag gjorde oss allihopen.
Så satte vi upp det på kylskåpet och fnissade i mjugg...
Det var ju inte HELT SNÄLLT, men det kan det ju inte vara heller om det ska vara kul.
Imorse bestämde vi att när tiden räcker till framöver, så ska vi spåna fram "Veckans händelse & Veckans assistent" och teckna och skriva lite fyndigt kring det.
Dom andra kommer förmodligen kanske INTE uppskatta det.
Men det kan ju faktiskt bli JAG också som kan bli "Veckan assistent", fast att utlämna mig själv och mina klantigheter är jag ju rätt van med
Bara att hoppas att dom tycker det är kul.
Igårkvälls såg jag så "Veckans brott" med Leif GW, och började med att skratta åt den där knäppisen Leif.
Han är ju föööööööör skön som vanligt.
Han är väl den enda människan i hela världen som vågar berätta att han fått en inbjudan till Nobelfesten iår, men GLÖMT ATT SVARA på inbjudan.
Inbjudan hade visst hamnat bland en "massa annat skräp och post".
Fast å andra sidan säger/påstår han, att han har varit inbjuden förr och varit på nobelmiddag och sågar hela tillställningen med orden:
"Det är ändå en skittrist och lång tillställning ska´ru veta."
Bara Leif GW kan komma undan med en sån replik i tv, och jag gissar...
Att det här var nog sista året HAN blev bjuden.
Måtte han aldrig sluta vara med i tv, jag älskar varje minut av hans kufiska uppenbarelse.
Som om inte DET var nog så tog dom upp grisstölderna på ön också.
"Veckans brott", finns inte ett brott som inte är för...
Grisigt att ta upp!
Följt av "Veckans brott" såg jag sen något som gjorde att jag i princip GRÄT i 1 timme och 15 minuter i sträck.
Jag såg DOX-dokumentären "Delfinpojken".
Kort så kan jag väl säga att dokumentären handlade om en helt vanlig kille 17-årige Morad, som går i skolan och som blir svårt misshandlad efter ett missförstånd efter ett sms.
Han skickar nämligen ett sms till en flicka i sin klass, och hennes bröder tror att dom "har något på G", och för att straffa honom kidnappar dom Morad och misshandlar honom i ett helt dygn.
Efter att dom "ytliga" skadorna har läkt, finns dom innre kvar.
Morad har drabbats av svår posttraumatiskt stress och är helt väck.
Han går inte att nå med vare sig tal eller fysisk kontakt, veckorna går och går och han är borta för gott.
Hans pappa tar honom då till en psykiatriker som inte heller lyckas i sin behandling av Morad, men som en sista utväg skickar honom till en delfinanläggning där det utövas "Delfinterapi".
Ärligt talat...
Ärligt talat så måste man bara se den här dokumentären.
Som medmänniska gråter man när man ser honom i början sitta på en stol och upprepa "mamma, mamma, mamma" och ögona går som pingpong bollar i skallen på honom.
Som MOR gråter man med mamman och pappan som försöker rädda och hjälpa sin son.
Deras ord och känslor skär som knivar i bröstet och magen, det kan jag lugnt säga.
Som djurägare så gråter man när man ser VAD delfinerna gör för Morad.
Djur har en helande kraft, så är det bara.
Jag grät, jag fick gåshud och rysningar i hela kroppen vid vissa scener med djuren, jag led så hemskt med föräldrarna.
Samtidigt var det så vackert.
Denna dokumentär rekommenderar jag STARKT att alla som läser detta går in och ser på SVT Play om ni har möjlighet.
Inte ett öga är torrt efteråt.
Jisses, jag nästan gråter bara av att skriva om det.
Allt får tillslut ett lyckligt slut kan jag avslöja, inte bara sorg och elände alltså.
Men så bra.
Väldigt bra.
Jag blev så berörd så det kommer ta lång tid innan jag glömmer detta program.
Idag när jag kom hem sa min mor:
"Har du sett i tidningen, nu är han fälld!"
Ja, jag såg det på text-tv redan igår mamma.
"Han" i detta fallet är gotlands fotbollsstolthet (fast knappast efter detta gissar jag) Alexander Gerndt.
"Jag sa ju det, jag sa ju att jag hade hört att han var en hustrumisshandlare redan i somras", fortsatte hon.
Ja, jag vet att du sa det ja, sa jag, OCH?
Du hade rätt, och nu är han fälld.
Mmm, ön är ju som bekant liten, och skvaller färdas oftast med ljusets hastighet, om inte fortare.
Rykten färdas snabbt, men faller oftast också platt.
Så icke i detta fallet då, ryktet visade sig vara sant.
Mamma berättade sen vidare att SONEN läst tidningen imorse, och sett nyheten på framsidan.
Hans idol, en hustrumisshandlare liksom.
Nice.
Han hade tappat hakan, och sen frågat om han kunde få klippa ut nyheten och ta med till skolan?
Morsan sa nej.
Hon tyckte det kändes olämpligt och olustigt.
BRA beslut, tyckte jag.
Snacket kommer gå bland dom små fotbollsfantasterna som fan ändå.
Ingen vidare förebild det där inte, OM det nu är sant...?
Ord stod mot ord i rättegången tydligen.
Men egentligen spelar det nog knappast någon roll egentligen.
För är du EN GÅNG DÖMD, och speciellt för något som att ha slagit en kvinna...
Då är man nog dömd i allmänhetens ögon för tid och evighet, även om man kanske senare blir frikänd.
Särskilt på en liten ö.
Stämpeln kommer nog alltid sitta kvar.
Kommentarer
Trackback
