DOX "Gazas tårar"....

Mycket har jag sett i mina dagar, men det jag såg i DOX "Gazas tårar" var bland det värsta jag har sett i hela mitt liv.
Först hade jag tänkt och strunta i DOX-dokumentären igår, för jag var rätt trött.
Men så berättade tv-hallåan att det var en norsk dokumentär som skildrade krig ur barnens perspektiv.
( och kvinnornas )
Och att det handlade om Israels folkmord på palestinierna.
Om specifikt och "kriget" dom startade 2008 och som pågick i 22 dagar.
Tv-hallåan varnade för starka bilder.
Jag tänkte, jag ser väl ändå!

Det började med tre barn som berättade för kameran vad dom ville bli när dom blev stora.
Den ena lilla pojken berättade att han ville bli läkare, han ville rädda alla som blivit skadade av Israel.
Och så fick man följa honom till en början, träffa hans mamma och syskon, se hur dom gick till den dödade pappans grav, mamman berättade hur hela attacken började från Israels sida.
Hur hon flydde med sina barn och hur barnen skrek och ville ha tröst av henne, men att hon hon skrek lika mycket som barnen.
Hon var lika skräckslagen som dom.

Bilden från 2008 klipptes in på bomber som fälldes på håll över staden dom bodde i.

Pojken som berättade om sin pappa, hur snäll han var, vad pappan brukade göra med sina barn och att nu...
Så var det ingen som frågade vad pojken gjorde och hur han mådde längre, eller brydde sig om han kom eller gick.
Och så grät han.
Och jag grät.

Och helt plötsligt fick man vara med mitt i ett anfall, någon har filmat hur ett helt hus/kvarter har brakat ihop av en bomb...
Folk strömmar till, försöker gräva fram människor ur det bombade huset och fram kommer BARN, barn i bitar, barn som lealösa trasdockor, barn med ansikten borta.
Jag ser människor stå och bara gapa i chock och andra bara skriker "Allah akbar".

Jag fick en chock själv här i soffan, bomber filmade på håll kan man väl stå ut med.
Men bomber på nära håll och barn.
Jag satt bara och uprepade "Nä, fy fan, FY FAN, fy fan, för varje barn som drogs upp.
Jag mådde illa.
Jag ville kräkas.
Barn med ansikten borta, va, vad är det här...?

Och sen blev det bara värre.

Ett barn till som berättade om en dödad förälder.
Sen bilder från ett sjukhus där barn efter barn rullades in på bårar, lemlästade, skadade, skjutna, bombade, och ett barn på 7-8 år som satt och vaggade sitt skadade yngre syskon på en brits.

Syskonet skrek efter mamma, syskonet på 7-8 år försökte trösta och säga, "Mamma kommer nog snart, mamma kommer nog snart", uppenbarligen i chock.
Sjukvårdspersonal som försökte skilja den åt, för att hjälpa den skadade lilla.
Men det äldre syskonet släppte inte, hon bara vaggade vidare och upprepade sitt mantra.

Och så bara fortsatte det.

Israel som släppte fosforbomber över staden, sambon som sa:
"Dom där bomberna är förbjuda enligt FN... någonting (jag kommer inte ihåg vad han sa)..."
Men ändå släpptes det fosforbomber.
En pappa klipps in, med sin lilla dotter som är svårt brännskadad av en fosforbomb.
Hon var 8 månader under anfallet 2008, han la henne ifrån sig för att försöka få ut sin fru och andra barn, en ny fosforbomb slog ner där dom var...
Dottern började brinna.
Jag grät.
Flickan hade brännskador över hela kroppen och upp i ansiktet.

Klipp till ett kylrum.
Någon har en kamera med sig, någon annan ifrågasätter varför den med kameran filmar.
Jag tror han svarar något i stil med:
"Världen måste få se vad DOM gör mot oss!!!"

Man ser tre små barn.
Den äldsta, jag gissar MAX 3½ år, vacker som en liten docka, ligger med sina vackra, bruna ögon öpnna, lite lockigt hår.
Skjuten på nära håll av ett VAPEN rätt i hjärtat, två skott.

Sambon och jag satt i kör och sa "FY FAN, FY FAN, vilka djävla grisar!!!!"
Ingen bomb här inte, nä, här snackar vi regelrätt avrättning.

Klipp tills syskonet, ca 2 år, ett skott  bröstet vid hjärtat.

Klipp till den tredje barnet, ett barn mellan 6 månader - 7-8-9 månader, ögonen slutna, som om han sov.
Ett fjuningt litet huvud och så vänder dom försiktigt på barnets huvud...
Ett skott rakt in i bakskallen.

Vi snackar inte inte om en vuxen soldat här inte, nej, vi snackar om en baby.
Vi snackar om små, små, små, små barn.
Jag grät och grät och hade jag sett programmet efter middagen, då hade jag spytt upp kvällsmaten.

Och nä...
Det var inte slut där, det bara fortsatte.

Detta var något av det vidrigaste jag har sett.
Men VIKTIGT!
Här sitter vi och ser någon liten bomb hit och dit skildras på nyheterna, men hur ofta SER VI vad som händer med människor, framförallt BARN i ett krig.
Vi ser inte mycket.
Man VET, men man tar kanske inte in det till 100 %.

Jag kan bara som vanligt uppmana er som läser detta, att se den här dokumentären, INTE av sensationslystnad...
Utan som medmänniska och LÄRA ER vad krig gör.
Detta var en antikrigsfilm, sa hon som gjort filmen.
Jo, det fick mig att tänka att den där 100-lappen jag betalar i månaden till Unicef måste bli högre.

När jag la mig så läste jag om galne Keith (ja, den där boken tar aldrig slut), skrattade år hans tokigheter, läste två stycken för sambon, försvann i rock´n roll världen.
Blev trött, klippte tillslut med ögonen, var nära sömnen.
La ifrån mig rock´n roll boken, släckte lampan, och BAM...
Det enda jag såg framför mig var tre små barn i ett kylrum, två skjutna i bröstet, ett i huvudet.
Kunde inte släppa bilden.
Det var det sista jag tänkte på när jag somnade och det första jag tänkte på när jag vaknade.

Jag hoppas...
Att den djäulen som sköt dom tre små barnen ALDRIG sover i resten av sitt liv, att han får brinna i helvetet.
Jag hoppas att alla männskor som "motiverar" sig själva med att krig "är nödvändigt", brinner i helvetet när dom dör.
Jag hoppas att judarna/Israel, som faktiskt TOG landet Palestina efter 2:a världskriget med USA:s goda hjälp...
Får brinna i helvetet när dom dör!

Dokumentären finns på SVT Play, se den.
Idag behöver jag bh till påsarna under ögonen, SÅ MYCKET grät jag igår.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0