Stickqvick & Sytok

Så har det gått i ett idag igen.
Men det har blivit mycket utetid iallafall, trots blåsten.
Startade upp morgonen med att äta frukost och göra godis till sonens, skolas loppis.
Bara det att i receptet så trodde jag att jag skulle få ihop 4 små påsar, för jag hade så det räckte till en ½ sats.
Det blev 1 liten påse.
Finofino.
Små goda "Snöbollar" gjorda av vit choklad, pressad citron och kokos.
Receptet är skitenkelt:

200 g vit choklad
2 ½ dl kokos
1 ½ msk färskpressad citronjuice

Så smälter man bara chokladen i vattenbad, rör i 2 dl kokosflingor och i med citronjuicen, blanda ihop.
Låt det svalna en liten stund bara och sen forma små kulor och rulla i resten av kokosen.
SMARRIGT, jag lovar!



Men receptet lovar ut 30 st...
Jag kom närmare 6 st små snöbollar, på en ½ sats då som sagt.
Det borde varit 15.
Men EN liten påse, några loppisprylar, dataspel, böcker och en sjal som jag skänkte till loppisen.
Alltså en nyvirkad.
Säljer dom den får dom alla pengarna, säljer dom den inte tar jag tillbaka den.

Ja, sen blev det att röja hela lägenheten för sambon skulle städa här.
Sen drog jag och sonen iväg till loppisen och lämnade vårat bidrag, och jag fyndade ett par chinos och en tröja till sonen på loppisen!
Skitbra, det var jättefina kläder, tröjan satt prislappen kvar på, byxorna såg inte ens använda ut.
Sonen ville vara kvar på skolan med sina kompisar, så jag drog hem och hoppade i "hundkläderna" och så drog jag och Milou till SKOGS!
Vi mötte inte en enda kotte.
Var är allt hundfolk när det är dåligt väder???
Ja, det kan man ju undra.

Det blåste som satan men vi hade en GLAD och mysig promenad ändå, Milou hade energi så det räckte och blev över.
Hade tänkt att vi inte skulle gå någon långpromenad idag men hon åt faktiskt TVÅ portioner av sin nygamla mat igår.
Alltså två dagsransoner, hon har väl svultit nog kanske...?
Så jag kände att hon skulle orka förbruka lite energi idag, och det var...
No problemas!
Vi var faktiskt ute i två timmar.

Så till något helt annat, jag har en fråga:
NÄR ska Håkan Juholt avgå?
Jag bara undrar.
När är det nog att KLÄNGA SIG FAST i partiledarmakten?
Man kan ju inte tycka att NÅGON sakfråga i partiet är viktig längre, för man bara tänker på personen Juholt och hans fiffel och fel.
Har själv bestämt mig för att rösta på "Miljöpartiet" till nästa val.
Har pluggat lite på deras partipolitik och anser väl kanske att jag inte håller med om allt...
Men dom har två vettiga partiledare och jag kan ansluta mig till LITE av deras idéer iallafall.
För sitter Juholt kvar...
Då är jag färdig med sossarna, den saken är glasklar!
Tills dom får en vettig partiledare och vettiga sakfrågor igen.

Ibland får man höra saker som rör upp ens känslor, och man börjar tänka på sin egen och andras dödlighet.
Och ju äldre jag blir, desto nojigare blir jag att det ska hända olyckor och sjukdomar på folk i ens närhet.
Jag är rädd att min mamma ska dö, jag är rädd att det ska hända min son något (gud förbjude), att sambo, släkt och mina kära vänner ska drabbas av något...
HEMSKT.
Den där ODÖDLIGHETEN man kände som ung, och andan av "Det ordnar sig alltid" har liksom krympt.
Eller finns den ens kvar?
När min pappas och mammas vän dog i september, var det som om den sista biten av ens barndom bara försvann.
Han var den sista i deras lilla kärna, och så dog han.
Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle bli så ledsen som jag blev då, men det påminde mig om min mamma.
Om hennes ålder.
Över 70.
Nä, hon måste väl vara 55 + bara...?
Nä, tyvärr inte.
Vad finns kvar?
Ja, vägen mot...?

Och jag vill att alla som FINNS NU i mitt liv, alltid ska finnas kvar.
Det är otänkbart att ens nära och kära någongång i framtiden ska försvinna.
Fullständigt otänkbart.
Jag får lov att citera min mormor som en gång sa när en av hennes bästa och närmaste vänner dog:
"När ens vänner försvinner en efter en och man står själv kvar, känner man sig så övergiven och ensam.
Vem ska jag prata med nu?"

Och jag sa för att pigga upp min ledsna mormor:
Men mormor, du är ju inte ensam, du har ju MIG (ego-barnbarnet ;), mamma, pappa och alla andra som du kan prata med.
Och visst hade mormor mig, alla sina barn och barnbarn, men jag fattar NU vad hon menade DÅ.
Vad gällde vänskapen som bara försvann en efter en.

Och i vår släkt har vi varit RÄTT förskonade ändå, i min bekantskapskrets är alla pigga och relativt friska.
Men så händer det ju att sjukdomar dyker upp, och det är...
Inte okej.
Inte överhuvudtaget i min värld.
Man blir rädd, förbannad och tänker att STOPPA FRAMTIDEN, vi kan väl pausa livet och bara stanna kvar i DETTA för evigt...?
Så skönt det vore.

Själv har jag, efter mig whiplash blivit extremt egoistisk.
Ja, var man inte ego innan så blev jag det ordentligt efter WP, det har hänt extremt mycket jobbigt och personligt under väldigt många år.
Men jag har tagit mig vidare ändå.
Nu är jag rädd att inte få vara med dom jag älskar.
Därför virkar jag fastän jag har värk ibland, därför köpte jag mig en ny symaskin, därför köpte jag mig oss en hund.
Därför grottar jag in mig i mitt hantverk MER än jag någonsin gjort, jag blir nästan manisk.
För jag är rädd att något ska hända och att jag aldrig mer ska kunna göra det jag älskar mest i hela världen!
Därför "tvingar" jag familjen att åka på utflykter, UMGÅS, göra familjestuff ihop med dom som står en nära.
Därför vill jag att mina bästisar ska ta sitt pick och pack och flytta hem igen.
En är på väg och kommer till nyåret, men en är kvar.
Jag vill inte missa en minut.
För man vet aldrig vad morgondagen ger, och man måste leva i nuet och njuta.
Jag försöker, men vill helst pausa livet.
Helst.

Ja, nu blev jag så där DJUP igen.
Men ibland så blir det så.
Pausa please, pausa.