Jag blev helt plötsligt Leif Mannerström...

Dagen har gått och jag med den!
Jag började på en sjal i ett UNDERBART vackert, grönmelerat garn.
Men la sen ner!
Det är en mycket dålig ullblandning och det blir för stickigt.
Kanske det finns NÅN där ute i världen som gillar ull, men inte jag.
Och jag vet att alla "Yllet"-kunder älskar ull...
Men man kan inte vid sina sinnens fulla bruk gilla ull?
Det är ju SÅ djävla STICKIGT.
Jag fattar inte folk som använder ull till halsdukar eller sjalar, man kliar ju ihjäl sig.
Ja, jag älskar meleringen i det här garnet, men jag lägger ner.
Jag vill sälja mjukt och skönt, inte hårt och stickigt.
Får spara det till något "icke kroppsnära" istället, men det är synd för det blir bara liggande.
Jag får börja på något annat istället.

Sonen åkte på fotbollsskola, sambon åkte med och lyssnade på information.
Jag...
Virkade ju då som sagt efter min och Milous Hällarna-promenad, sen fixade jag mat:
Hamburgare!
Önskat av sonen.
Inte så avancerat som ni säkert förstår, lägga fram hamburgerbröd, skära lite grönsaker, öppna en burk rostad lök, ställa fram ketchup och hamburgerdressing...
Steka färdigköpta hamburgare och lägga på ost så det smälter.

Men då förstår ni, då fick jag BERÖM av sonen för maten idag!
Det var SUPERGOTT för en gångsskull.
????
Wow, shit, det är man ju inte bortskämd med.
Ja...
Att laga allt från scratch lönar sig inte här, det är bara äckligt vad man än lagar.
Men flippa ett par hamburgare i en stekpanna och ställa fram allt ovan...
Ja, då är man är LE GRAND CHEF, typ Leif Mannerström, kanske Carl Jan Granqvist helt plötsligt i sonens ögon.
Att notera:
Att laga ansträngande mat lönar sig INTE!
Jodå, det lönar sig ibland, och jag ska väl enbart vara GLAD att jag för en gångsskull FÅR beröm av sonen för god mat.
Det brukar ju vara precis tvärtom som alla vet.
Så...
Jag spar detta beröm till sämre middagar

Efter maten gick jag och lilla hunden från "En Yttre Galax" ut och luftade oss igen.
En liten promenad, eftersom vi varit inne sen 13-tiden.
Det blev en promenad där jag NÄSTAN började grina.
Av lycka!
Det bara slog mig att:
Jag är ute och går med min hund!
JAG ÄR UTE OCH GÅR MED MIN HUND!
Fatta...
Jag är ute och går med min alldeles egna hund.

Strupen snördes ihop, jag fick tårar i ögonen av lycka och så var jag tvungen att pussa på hund-miraklet och sen skuttade vi vidare i gräset.
Satte oss sen i blåsten och tittade ut över hamnen.
Är inte livet GOTT så säg?
Tvångsussar från sambon, beröm av sonen för halvfabrikatsmiddag och härliga små promenader med vovven.
Mer än så begär jag inte!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0