Extremt lättväckt...
Nu har jag en kvart på mig att blogga, sen jag jag hoppa i duschen och vidare tuffa iväg till Fornsalen med sonen.
FEL dag idag kan jag säga.
Hade jag vetat igår att jag skulle vara PIGGARE igår än idag, då hade jag gått igår.
Men...
Man vet ju aldrig vad NATTEN har i sitt SKÖTE i förväg, hade man vetat det...
Då kunde man ju planera livet lite bättre
Jag pratade med en av mina vänner igår så sent som vid 23-tiden.
Vi pratade en stund, sen läste jag och sen somnade jag som en stock!
Vaknade av att telefonen ringde.
Fast på långt, långt håll liksom.
Och ringde, och ringde, och ringde, och ringde, tills jag verkligen vaknade till...
Och fattade att det var nere vid MORSAN!
Hennes ena telefon är rakt ovanför vårat sovrum, och jag som är EXTREMT LÄTTVÄCKT när jag sovit några timmar, vaknade ju såklart.
Så började telefonen ringa, och ringa och ringa och ringa där nere igen.
Jag tittade på klockan 03.19.
Så blev det tyst.
Tills det började om igen.
Och jag tänkte HÖR hon inte (mamma alltså)?
Mina tankar gick direkt till EN person som jag skulle kunna tänka mig skulle ringa till henne.
Och så tänkte jag:
Ska jag gå ner och väcka morsan?
Men jag låg kvar och tänkte att jag bara inte orkade.
Misstänkte att det inte skulle vara något som hade hänt, mer att personen som ringer...
Inte direkt har koll på dygnet.
Fast jag kunde inte bestämma mig, gå upp, ligga kvar, gå upp ligga kvar.
Tillslut bestämde jag mig för att ligga kvar, för OM det hade HÄNT något så vet jag nästan till 100 % att det skulle ha ringt på MIN TELEFON också.
Eftersom mamma inte svarade.
Jag försökte sen somna om, men det funkar aldrig när jag blivit väckt så där efter några timmars sömn.
Jag gled i princip in och ut ur sömnen och har följdaktligen sovit som en kratta!
När jag gick upp vid 07.30 och hämtade tidningen ute i brevlådan, smet jag in i morsans lägenhet och kollade hennes nummerpresentatör, DET VAR den jag trodde det skulle vara.
Hörde att mamma var vaken så jag gick in i köket och undrade om inte HON hört telefonen under natten?
Nä, det hade hon inte...
(Lucky her...)
Så ringde hon upp personen för att kolla att att var som det skulle.
Och det var det ju.
Ja, en helt ovanlig natt i vårat hus!
Je suis morte.
När jag läste Magnus Ihreskogs krönika i GT idag blev jag alldeles tårögd!
Den var SÅ fin, känslosam och han skrev om sin dementa mamma som är 90 år.
Han skrev bla om hur hon brukade stryka honom över håret som liten och...
Ja, det var SÅ FINT, läs det själva om ni kan är min uppmaning.
Jag vet inte om den ligger på "Hela gotland.nu" om ni inte har GT, men ni kan kolla.
När han sen avslutade med att han, när han kom hem efter att ha varit hos sin mamma, kröp upp i sina barns sängar och la sig hos dom.
Som en slags tröst för sig själv och för att visa dom hur mycket han älskar dom (gissar jag), då började mina tårar rulla!
Jag tänkte på min egen mamma och hur mycket TID man slösat på att frigöra sig, vara förbannad på saker, för att sen "mötas i en ny tid" och TRIVAS ihop.
Och nu känns tiden helt plötsligt FÖR KORT!
Jag tycker att mina år svischar förbi, och jag är liksom rädd att HENNES svischar ännu fortare.
Och att min mamma en dag inte ska finnas, det kan jag inte ens tänka mig!
Det känns otänkbart.
Eller att hon skulle FINNAS, men inte finnas ändå.
Att hon skulle bli dement, men det hoppas jag att hon inte blir före 95 helst!
Naturligt åldersdemens, DET skulle jag kunna gå med på.
Jag tänkte att hur jobbig min egen SON kanske tycker att jag är när jag MAMMA-KLADDAR på honom.
Så hoppas jag att han kanske kommer ihåg det med glädje när han blir vuxen, mer än han uppskattar det NU kanske
Ja, nä det var väldigt fint skrivet av Magnus iallafall.
Och rörde upp en massa känslor inom mig.
Nu, mot duschen.
FEL dag idag kan jag säga.
Hade jag vetat igår att jag skulle vara PIGGARE igår än idag, då hade jag gått igår.
Men...
Man vet ju aldrig vad NATTEN har i sitt SKÖTE i förväg, hade man vetat det...
Då kunde man ju planera livet lite bättre
Jag pratade med en av mina vänner igår så sent som vid 23-tiden.
Vi pratade en stund, sen läste jag och sen somnade jag som en stock!
Vaknade av att telefonen ringde.
Fast på långt, långt håll liksom.
Och ringde, och ringde, och ringde, och ringde, tills jag verkligen vaknade till...
Och fattade att det var nere vid MORSAN!
Hennes ena telefon är rakt ovanför vårat sovrum, och jag som är EXTREMT LÄTTVÄCKT när jag sovit några timmar, vaknade ju såklart.
Så började telefonen ringa, och ringa och ringa och ringa där nere igen.
Jag tittade på klockan 03.19.
Så blev det tyst.
Tills det började om igen.
Och jag tänkte HÖR hon inte (mamma alltså)?
Mina tankar gick direkt till EN person som jag skulle kunna tänka mig skulle ringa till henne.
Och så tänkte jag:
Ska jag gå ner och väcka morsan?
Men jag låg kvar och tänkte att jag bara inte orkade.
Misstänkte att det inte skulle vara något som hade hänt, mer att personen som ringer...
Inte direkt har koll på dygnet.
Fast jag kunde inte bestämma mig, gå upp, ligga kvar, gå upp ligga kvar.
Tillslut bestämde jag mig för att ligga kvar, för OM det hade HÄNT något så vet jag nästan till 100 % att det skulle ha ringt på MIN TELEFON också.
Eftersom mamma inte svarade.
Jag försökte sen somna om, men det funkar aldrig när jag blivit väckt så där efter några timmars sömn.
Jag gled i princip in och ut ur sömnen och har följdaktligen sovit som en kratta!
När jag gick upp vid 07.30 och hämtade tidningen ute i brevlådan, smet jag in i morsans lägenhet och kollade hennes nummerpresentatör, DET VAR den jag trodde det skulle vara.
Hörde att mamma var vaken så jag gick in i köket och undrade om inte HON hört telefonen under natten?
Nä, det hade hon inte...
(Lucky her...)
Så ringde hon upp personen för att kolla att att var som det skulle.
Och det var det ju.
Ja, en helt ovanlig natt i vårat hus!
Je suis morte.
När jag läste Magnus Ihreskogs krönika i GT idag blev jag alldeles tårögd!
Den var SÅ fin, känslosam och han skrev om sin dementa mamma som är 90 år.
Han skrev bla om hur hon brukade stryka honom över håret som liten och...
Ja, det var SÅ FINT, läs det själva om ni kan är min uppmaning.
Jag vet inte om den ligger på "Hela gotland.nu" om ni inte har GT, men ni kan kolla.
När han sen avslutade med att han, när han kom hem efter att ha varit hos sin mamma, kröp upp i sina barns sängar och la sig hos dom.
Som en slags tröst för sig själv och för att visa dom hur mycket han älskar dom (gissar jag), då började mina tårar rulla!
Jag tänkte på min egen mamma och hur mycket TID man slösat på att frigöra sig, vara förbannad på saker, för att sen "mötas i en ny tid" och TRIVAS ihop.
Och nu känns tiden helt plötsligt FÖR KORT!
Jag tycker att mina år svischar förbi, och jag är liksom rädd att HENNES svischar ännu fortare.
Och att min mamma en dag inte ska finnas, det kan jag inte ens tänka mig!
Det känns otänkbart.
Eller att hon skulle FINNAS, men inte finnas ändå.
Att hon skulle bli dement, men det hoppas jag att hon inte blir före 95 helst!
Naturligt åldersdemens, DET skulle jag kunna gå med på.
Jag tänkte att hur jobbig min egen SON kanske tycker att jag är när jag MAMMA-KLADDAR på honom.
Så hoppas jag att han kanske kommer ihåg det med glädje när han blir vuxen, mer än han uppskattar det NU kanske
Ja, nä det var väldigt fint skrivet av Magnus iallafall.
Och rörde upp en massa känslor inom mig.
Nu, mot duschen.
Kommentarer
Trackback
