Att få vara normal...

Idag blåste det REJÄLT på Hällarna...



Man blev rejält röd om kinder och näsa.
Eller JAG blev, Milou hon växlar inte färg i fejset, hennes är intakta
Men inte gjorde det oss något att det blåste, jag hade ordentligt med kläder och vi var helt ensamma.

Sånär som på EN TJEJ som hade tagit bilen, parkerat den, satt kvar i bilen men släppt ut hunden ensam.
En stor schäferblandning.
Själv satt hon i bilen och sms:ade, hade noll koll på hunden eller på att vi kom.
Jag lyfte upp Milou, busvisslade så tjejen skulle upptäcka oss när hunden sprang emot oss, hon kom ut lagom ur bilen när hennes hund nådde oss.
Hunden viftade på svansen, men hade ändå REST RAGG, kändes inte så lätt att känna av VAD hunden skulle kunna ta sig för...
Det var liksom lite "mixed messages" typ.
Hon kom fram till oss och sa:
"Hon är inte farlig..."
Nä, inte min heller, sa jag SURT!

När jag kom hem hade jag fått svar på min mammografi...



TACK gode gud för det!
Nu när man får lida för den där djävla röntgen i form av värk i nacken, så är det så skönt att det var OKEJ!
Och skönt också förresten...
Att man få vara NORMAL för en gångsskull
Återkommer...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0