"Morsan", det nya modeordet här hemma...

Så var första ljuset tänt...
 
 
... och jag har lyckats leta fram våran adventsstake trots bristen på annat adventspynt just idag.
Å andra sidan var det någon av mina vänner eller släktingar som sa vid något tillfälle:
"Du har ju jul året runt..." så det känns RÄTT advents-juligt  här hemma ändå 
 
Dock ser jag alla grannar som adventspyntat med stjärnor och allt, och jag har lite ågren idag.
 
Mamma har dessutom inte varit sen med att påpeka:
"Va, har du inte avdventspyntat ännu, det är ju 1:advent imorgon!?" (igår kläckte hon ur sig det)
Nej, kära lilla mor, jag ska göra det på måndag.
Morsan:
"Pffff, herregud..."
Som om HELA VÄRLDEN går under för att inte en adventsstjärna kommit upp.
Och fram tills HON sa så där, kändes det helt okej att inte ha pyntat ännu.
Meeeeeeen...
Mor-dotter-mor-dotter-syndrom-irritationen vällde upp.
 
Det är då jag känner att tonåringen i mig kommer fram och jag har lust att SKITA I att ens ta fram minsta lilla grej.
Mitt hem, jag bestämmer!
Fast ändå vill jag ju såklart ha pynt, jag blir bara så trött när såna där kommentarer fälls.
 
Och appropå morsan, fast då i "Morsan" som i ordets bemärkelse, så har det blivit det nya modeordet här hemma.
 
Jag använder ju ordet "morsan" rätt flitigt här på bloggen, men det är för att om jag skriver ordet "mamma" för många gånger i ett inlägg...
Då blir det rätt tjatigt att läsa mamma-mamma-mamma-mamma-ditten-och-datten.
Så jag blandar upp det med "morsan" lite här och där.
 
När jag pratar om min mamma med folk...
Då använder jag också ordet "morsan"!
"Morsan sa", "morsan gjorde" och så vidare, men när jag pratar MED min mamma...
Då säger jag alltid MAMMA.
Jag kallar aldrig henne för "morsan" till hennes fejs.
 
Men sonen å andra sidan har börjat kalla mig för "morsan" titt som tätt.
Morsan-hit och morsan-dit, och morsan, morsan, morsan.
 
Och jag vet i sanningens namn inte riktigt vad jag tycker om det.
 
Är det okej, är det inte okej, känns det fel eller känns det naturligt...?
Alltså jag vet inte.
Och eftersom jag inte bestämt mig, eftersom jag inte vet vad känslan inom mig riktigt säger, så fortgår denna benämning av mig som "morsan" här hemma.
 
Jag frågade sonen om han kallar sin pappa för "farsan" också.
"Ja", svarade sonen.
Mhm, och vad tycker pappa om det då?
"Inget speciellt, fast jag kallar inte honom farsan lika mycket som jag kallar dig för morsan."
Nähepp.
Och varför kallar du mig för morsan?
"För att det är tufft typ."

Ja, vad svarar man på det, och VAD känner jag innför det här med morsan?
Som sagt, vet ej.
Å ena sidan känns det "härligt av slappnat" att sonen 12½ kallar mig "morsan".
Å andra sidan känns det respektlöst. (???? ja, fråga mig inte varför)
Å ena sidan igen...
Känner jag mig som 150 när barnet kallar mig "morsan", och som om han var 18.
Och det är han ju inte.
 
Mmm, ja, jag får klura på det där lite till, fast om jag nu redan tillåter detta så kanske det redan är försent om han nu redan morsar-mig...?
Ja, vi får väl se.
Nu ska jag hoppa i duschen, vi får se om det blir stan eller landet senare, lutar väl åt landet eftersom det snöar som tusan.
Tjing så länge!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0