Socker-Vampyr...
God morgon!
Så vaknade man till nyheten att Whitney Houston är död.
Ännu en sjärna som fallit pga av alldeles för hårt leverne med droger, 48 år gammal.
Hon är sju år äldre än mig, men säkert 100 år äldre på insidan.
En otrolig röst.
Och när jag för första gången i livet blev kär i en RIKTIG kille, en mörk, långhårig skönhet i skolan som var ett år äldre än mig, på skolavslutningen i sjuan...
Då var VÅR låt (som han inte visste om, och förmodligen hade kräkts över, för han var hårdrockare) "I wanna dance with somebody" med Whitney!
Och den jag ville dansa med, var såklart HONOM.
Men det fick jag aldrig.
Och hur många gånger i livet, när det tagit slut med någon kille, har jag inte suttit och hulkat till "I will always love you".
Jag kan inte ens räkna dom gångerna, och jag är förmodligen inte ensam.
Ja, nu är hon död som så många andra duktiga sångare och musiker alldeles för tidigt, men låtarna och rösten finns kvar.
Gårdagskvällen blev middag med mamma, vi firade sambon, han fick sin lasange och vi åt alla med väldigt god aptit.
Till och med mamma tog TVÅ ggr, det brukar nästan aldrig hända.
Vi hann väl precis bli klara med maten så kom det lite folk, och vi fikade, sambon fick tulpaner och choklad, vi såg "Mello" (som det så trendigt heter nuförtiden ;) och kom isäng vid 00.20.
Jag trodde jag skulle sova hur länge som helst, men vaknade vid 07.30, förvånande nog.
Och vet ni hur jobbigt det var att inte äta godis?
Ja, jag kan säga att när sambon hade varit över på macken och köpt godis, så hade han ställt skålen mitt på diskbänken.
Jag såg den inte när jag kom ut för att röja undan min jeansklänning på köksbordet, men KÄNDE helt plötsligt LUKTEN!!!!
Det var som i en film, jag kände lukten, vände mig om mot diskbänken, blev nästan som en vampyr som känner BLODLUKT (Socker-Vampyr) och alla sockersinnen slog på för fulla muggar!
Fy fan, snacka om att jag har problem alltså.
Ja, och jag gick direkt fram till skålen hoovrade någon sekund med handen över skålen.
"Jag tar bara en, jag tar bara EN liten godis, sen behöver jag inget mer...", tänkte jag.
Fixerade en hallomlakritsskalle med blicken och tänkte:
"Nej.
Vänd dig om, gör vad du ska, gå ut ifrån köket."
Och det gjorde jag.
När folk sen satt och mofflade i sig, drägglade jag avundsjukt inombords, fick något litet utbrott över det hela...
Men var STOLT över mig själv att jag faktiskt fixade en hel kväll utan att jag tog en enda liten godis.
Jag klappar mig själv på axeln, klapp, klapp.
Bad sen sambon gömma det som var kvar, så jag inte skall hitta det "by accident" och trilla dit som en heroinist på heroin.
Milou fick uppvaktning av Bosse igår, men igår passade det inte lilla snuffan.
Hon blev ÄGD av Bosse, Bosse ville ha lite action och leka, det ville INTE Milou.
Hon flydde.
Jag tror jag och Syster J måste ut i naturen med vovvarna, så hon får vänja sig vid Bus-Bosse igen.
Jeansklänningen är nu klar på längden, nu ska jag bara sy ihop den i sidorna också.
Tycker jag har lyckats med lapptekniken, bävar nu lite för resten.
Jag hoppas jag får ihop den snyggt, jag hoppas jag lyckas, jag vill lyckas, och speciellt med dragkedjan.
Idag lär jag sy på eftermiddagen/kväll för sambon ska städa och jag ska träffa Klokboken och fika innan hon åker tillbaka till Stockholm.
Nu ska jag kratta lite i manegen åt sambon.
Återkommer senare.
Så vaknade man till nyheten att Whitney Houston är död.
Ännu en sjärna som fallit pga av alldeles för hårt leverne med droger, 48 år gammal.
Hon är sju år äldre än mig, men säkert 100 år äldre på insidan.
En otrolig röst.
Och när jag för första gången i livet blev kär i en RIKTIG kille, en mörk, långhårig skönhet i skolan som var ett år äldre än mig, på skolavslutningen i sjuan...
Då var VÅR låt (som han inte visste om, och förmodligen hade kräkts över, för han var hårdrockare) "I wanna dance with somebody" med Whitney!
Och den jag ville dansa med, var såklart HONOM.
Men det fick jag aldrig.
Och hur många gånger i livet, när det tagit slut med någon kille, har jag inte suttit och hulkat till "I will always love you".
Jag kan inte ens räkna dom gångerna, och jag är förmodligen inte ensam.
Ja, nu är hon död som så många andra duktiga sångare och musiker alldeles för tidigt, men låtarna och rösten finns kvar.
Gårdagskvällen blev middag med mamma, vi firade sambon, han fick sin lasange och vi åt alla med väldigt god aptit.
Till och med mamma tog TVÅ ggr, det brukar nästan aldrig hända.
Vi hann väl precis bli klara med maten så kom det lite folk, och vi fikade, sambon fick tulpaner och choklad, vi såg "Mello" (som det så trendigt heter nuförtiden ;) och kom isäng vid 00.20.
Jag trodde jag skulle sova hur länge som helst, men vaknade vid 07.30, förvånande nog.
Och vet ni hur jobbigt det var att inte äta godis?
Ja, jag kan säga att när sambon hade varit över på macken och köpt godis, så hade han ställt skålen mitt på diskbänken.
Jag såg den inte när jag kom ut för att röja undan min jeansklänning på köksbordet, men KÄNDE helt plötsligt LUKTEN!!!!
Det var som i en film, jag kände lukten, vände mig om mot diskbänken, blev nästan som en vampyr som känner BLODLUKT (Socker-Vampyr) och alla sockersinnen slog på för fulla muggar!
Fy fan, snacka om att jag har problem alltså.
Ja, och jag gick direkt fram till skålen hoovrade någon sekund med handen över skålen.
"Jag tar bara en, jag tar bara EN liten godis, sen behöver jag inget mer...", tänkte jag.
Fixerade en hallomlakritsskalle med blicken och tänkte:
"Nej.
Vänd dig om, gör vad du ska, gå ut ifrån köket."
Och det gjorde jag.
När folk sen satt och mofflade i sig, drägglade jag avundsjukt inombords, fick något litet utbrott över det hela...
Men var STOLT över mig själv att jag faktiskt fixade en hel kväll utan att jag tog en enda liten godis.
Jag klappar mig själv på axeln, klapp, klapp.
Bad sen sambon gömma det som var kvar, så jag inte skall hitta det "by accident" och trilla dit som en heroinist på heroin.
Milou fick uppvaktning av Bosse igår, men igår passade det inte lilla snuffan.
Hon blev ÄGD av Bosse, Bosse ville ha lite action och leka, det ville INTE Milou.
Hon flydde.
Jag tror jag och Syster J måste ut i naturen med vovvarna, så hon får vänja sig vid Bus-Bosse igen.
Jeansklänningen är nu klar på längden, nu ska jag bara sy ihop den i sidorna också.
Tycker jag har lyckats med lapptekniken, bävar nu lite för resten.
Jag hoppas jag får ihop den snyggt, jag hoppas jag lyckas, jag vill lyckas, och speciellt med dragkedjan.
Idag lär jag sy på eftermiddagen/kväll för sambon ska städa och jag ska träffa Klokboken och fika innan hon åker tillbaka till Stockholm.
Nu ska jag kratta lite i manegen åt sambon.
Återkommer senare.
Kommentarer
Trackback
