Låt mig förklara...

Låt mig förklara VARFÖR jag tycker att detta med städningen blir en kamp på liv och död, varenda vecka i detta hemmet...

När jag var liten och under hela min uppväxt, såg jag ALDRIG min pappa städa en enda dag i sitt liv.
Aldrig.
Jag är uppväxt och färgad av en mamma (som var extremt pedantisk) och en mormor som städade ordentligt vid varje städ, 1 gång i veckan.
Min pappa, ja, han torkade inte ens av diskbänken och plockade undan efter sig när han lagat mat.
Han var egen företagare, glassade runt rätt mycket ändå, men kunde ALDRIG tänka sig att städa ens om han slutade tidigt någon eftermiddag och var hemma före morsan.
Om mamma klagade inför mormor, då sa mormor att "det var typ hennes plikt" att sköta hemmet.
Att mamma hade ett EGET 7-17 jobb, det spelade ingen roll.
Morsan var den som skulle sköta hemmet.
Tyckte båda.
Sen när mormor blev äldre och orörligare, då skötte morsan BÅDE sitt eget hem OCH mormors.
Ingen av dom andra syskonen hjälpte till, bara min yngste morbrors dåvarande fru från och till.
Mamma fick sköta 10 rok typ.
Plus sköta sitt jobb.
Nice va?
Vilken drömsituation.
Ska tilläggas att jag OCKSÅ faktiskt hjälpte till när jag väl bodde vid mormor, jag tog mitt rum, kök och badrum varje vecka, utrymmena vi använde ihop.
Dammsög åt henne ibland, men det mesta gjorde mamma.
(Håll i minnet att jag var tonåring på den tiden, och var lite oberäknelig i mitt humör ;)
När mormor sen fick hemtjänst, och jag inte bodde där, då fick mamma städa INNAN hemtjänsten kom.
För mormor ville FIKA med hemtjänsten.
Hon skämdes över att få dit en främmamde människa som skulle ta vara på hennes smuts.
Jepp.

Och som mamma var...
Skulle jag ALDRIG bli, lovade jag mig själv!
Nämen, precis.

Jag skulle sen då vilja ta TVÅ exempel om två av mina föredettingar, plus dra in sambon i det hela igen.
Vi börjar med "Anders på rymmen", en kille jag hade ett distansförhållande med.
Han bodde i stockholm, jag bodde här.
Jag jobbade på den tiden på dagis, jobbade 3 veckor, ledig en, jobbade 3 osv.
På mina lediga veckor åkte jag upp till honom, och jag hade på den tiden Flisan, som åkte med varenda gång.
Jag brukade på veckodagarna träffa vänner och lite släkt däruppe och på fredagarna brukade jag städa åt Anders.
För jag kände att jag och hunden ändå bodde där och "smutsade ner" så var det inte mer än rätt att jag städade åt honom.
Och lagade mat varenda kväll.
Det var inget han krävde att jag skulle göra, men jag gjorde det av respekt till honom.
Om jag bodde där lång tid, då var det ju inte mer än rätt att jag hjälpte till, det är bara sån jag är.

Men så märkte jag efter ett tag, att för varje gång jag kom upp, så vart det skitigare och skitigare i hans lägenhet.
Jag ville knappt ta av mig skorna varenda gång jag kom innanför dörren.
Jag fick börja städa redan dagen efter jag anlänt, för det var så grisigt.
DÅ visar det sig att Anders slutat städa nästan helt själv, för jag skulle ju ändå komma upp.
Och JAG brukade ju ändå städa åt honom.
Okej...
Tack för DEN, tyckte jag, "Madde, den resande hushållerskan", sjysst.
Vi blev aldrig sambos på riktigt.

Hoppar då raskt över till en annan X-krok, jepp, här blir dom uthängda på rad!

När vi blev ihop, bodde jag i 1½:a till lägenhet, så tog det kontraktet slut till den sommaren, och jag flyttade hem alla mina pinaler till mormors lägenhet igen.
Mormor satt på Göransgården.
Jag och den X-kroken spenderade i början delad tid i både hans och min lägenhet.
Jag hjäpte till att städa hos honom ibland, han hjälpte ALDRIG till att städa i min.
Sen spenderade jag nästan all tid hos honom när jag flyttat hit igenm, jag skötte all städning hos honom.
Detta trots att jag på den tiden jobbade luncher på en restaurang 10-14, sen kvällar på Vikingabyn 16-23-24.
Men på MINA lediga dagar, städade jag när det behövdes.

Efter 1½ år blev vi sambos i min lägenhet, jag städade fortfarande ensam.
Blev med barn efter 2 år och undrade då om inte han också skulle börja hjälpa till...?
Fick till svar att JAG gick ju bara i skolan (Textila Hantverkslinjen 9-16 varje dag) på dagarna, så då kunde jag väl sköta städet...?
Jag bet ihop, gjorde hushållsarbetet själv och dagarna innan sonen föddes, hade jag STOR/GROV-städat hela lägenheten.
Åkte in på BB och födde barn, låg på BB 6 dagar pga av komplikationer, X-kroken hade fest hemma för att han hade fått en son.
MAMMA fick städa om hela lägenheten, plus tvätta vissa gardiner innan jag kom hem, för det hade varit ett "sjöslag" som hon uttryckte det.
Och luktade CIGARR i hela lägenheten.
Plus spritspill på kuddarna i sofforna, som jag så duktigt tvättat ur innan födsel.
Jag kom hem 2 dagar senare, och det luktade fortfarnade cigarr i hela lägenheten trots mammas insats.

Jag var mammaledig, trött och slutkörd ibland, bad om delat/hjälp i hemmaarbetet.
Fick till svar att JAG var ju hemma hela dagarna, kunde väl inte vara så jobbigt, då kunde väl jag sköta hushållet...?
Jag bet ihop, var en duktig flicka och gjorde allt själv.

Så började jag började jobba efter mammaledigheten, ifrågasatte IGEN om vi NU inte skulle dela på arbetet hemma...?
Jag började nämligen testa jobba på Korpens Kortis, blev snabbt vikarie, fick månadsanställning efter bara 3 månader, och fick MYCKET jobb.

Men nej, HAN ansåg då att HAN hade viktigare jobb än mig, alltså kunde jag sköta hushållet också.
Jag bet ihop, men gick på knäna.

Då insåg jag, att jag har blivit som min mor.
Jag hade gått i den fällan som jag lovade mig själv som ung, att jag aldrig skulle trilla i.
Hushållerskefällan.

Och då ska nämnas att andra pojkvänner har jag gjort samma sak för som jag gjorde för tex Anders.
Alltså såna man inte bott ihop med.
Jag har hjälpt till i deras hem av hänsyn och respekt om man varit där mycket, kan inte minnas att NÅGON gjorde detsamma för mig.
Men då hade jag åtminstone mitt egna hem själv, rent och fräscht, och ett gott samvete att jag åtminstone gjorde rätt för mig.

Sista halvåret med sonens pappa bråkade vi konstant om städning.
Jag jobbade som fan, orkade därför inte ta hand om allt, hem, barn och jobb.
Jag var totalt slutkörd, och han...
Bara försvann mer och mer.
Tillslut sprack den bubblan, vilket jag inte tänker gå in på här vad som hände, ni som vet vet.
Men efter honom, sa jag "Aldrig mer"!
Aldrig mer i helvetet att jag flyttar ihop med en man vars mor inte lärt honom om HUR ett JÄMNSTÄLLT hem ser ut.
Aldrig, nu var jag trött på att vara MORSA åt "alla" mina karlar!
Jotjenahoppla.

Så blev sambon och jag ihop.
Flyttade ihop efter 8 månader här, i mitt hem.
Vi stred lite i början över städ, jag klagade hos mina vänninor, han hjälpte ju aldrig till.
Jag drog hela lasset, men tänkte då (min dumme fan)...
Att jag jobbade ju ändå förmånligare tider än honom, så jag kunde väl lika bra ta städet då, så det blev som jag ville ha det.
Jag fattade inte då, att jag utan att ens tveka flyttat ihop med ännu en liten pojke.
En pojke vars morsa aldrig lärt honom jämställdhet i ett hem.
Jag gjorde som jag brukar, jag BET IHOP för husfridens skull efter ett tag, och städade själv.
Bara för att få det gjort, hålla det snyggt och rent i ett hem på 5 rok.
Han dammsög 2 ggr på 5 år.

Och så hade det väl säkert fortsatt, om inte jag fått en whiplash i en radiobil.
Jag hade väl kört hela racet, för jag hade ju HELA ORKEN trots jobb och barn.
Så sa det PANG och hela ansvaret hamnade rakt i knät på sambon.
Ja, och jag kunde då inte göra ett skit, han fick sköta allt.
Försökte få det "på mitt sätt", men det blev bara på "hans sätt", vilket i mina ögon är ett av mina "lättstäd".
Dvs sånt man vipsar av mitt i veckan.
Inget grovstäd.
Och så har det ju fortsatt, med skillnaden att JAG drar mitt ganska stora strå till stacken och gör så mycket så jag inte pajar nacken.
Men det blir ändå mer och mer för min del, och sambon beter sig som den där "Lilla griniga tonårsungen" som vägrar städa sitt rum när morsan säger till.
Det blir en ond cirkel, och när man skippar städet för att ligga och jäsa en hel dag...
Då är det lågt.
Det gror nämligen igen, trots hans och min försök till städ.
Bara när vi drog ut spisen förrförra helgen, och det var djur i skafferiskåpet...
Då var det rinnande fett längs sidorna på spisen, damm under alla skåpen som han inte ens tänkte suga upp, nu när spisen ändå var ute.
Nej, han tog endast den lilla plätten där spisen stod.
Undrar om han ens dragit ut och städat bakom en spis och diskbänk i hela sitt liv?
Jag gissar på aldrig.

Och tillslut när man en gräns där man bara känner att nu måste något hända snart.
Något måste ändras.
Vi bråkar inte om något annat än städningen, vi HAR inget att bråka om.
Och jag är min mamma ÅTERIGEN.
Ja, jag får väl skylla mig själv egentligen, för jag skämde bort sambon från början.
Jag LÄT ytterligare en man/pojke slippa ansvar.
Tills min kropp och jag satt i en situation där jag inte KAN vara den där "duktiga lilla flickan" längre.
Jag är tröttare, jag har mindre ork i kroppen, jag får ont om jag anstränger mig för mycket.
Det är jag som krattat manegen från början, nu får jag kratta jämt igen.

Det jag bara inte förstår, det är VARFÖR vi måste bråka om detta varje vecka?
Det börjar bli så långrandigt så man kräks på det.
Både jag och han förmodligen.
Men det jag tycker är...
Jag tar ALLT mitt ansvar, vad är svårigheten med att automatiskt göra sitt ansvar.
Ja, det är en fråga jag ställer rakt ut i cyberrymden.

Han är en fantastik människa, han tar ansvar på alla andra punkter, vad är problemet med städet...?
Tror han att jag alltid gillat städ?
Knappast, jag hatar att städa, men jag älskar MER att ha ett rent hem, då överväger det hatet mot städet.
Och jag har LÄRT mig av min mamma och mormor att ta ansvar, jag har lärt mig "hög städ-standard".
Jag har lärt mig grovveckostäd, vipsa-av-golven-städ-mitt-i-veckan", vårstädning, höststädning, julstäd av hela lägenheten.
Då kan man inte gå till "låg städ-standard".
Då ÄR det svårt att leva med "vipsa-städ" jämt.
Men jag gör det ändå, jag HAR (mer än ni tror) anpassat mig och förväntar mig lite respekt från min sambo att han gör sin del.
That´s it.

Ja, för i helvete, detta blev långt, fast jag behövde skriva av mig.
Sån är jag idag, I´m att the end of the rope.

Jag vill inte vara en morsa till en vuxen man, jag vill inte vara en djävla martyr varenda gång den här frågan brinner till.
Jag är så djävla trött på det!
Och EN sak ska jag lova min framtida svärdotter eller svärson:
Hon ska få en DRILLAD, jämnställd sambo/man som vet HUR man städar, hur ofta man BÖR städa, hur man tvättar, ja, fucking allt en kille som flyttar hemifrån BÖR veta om att sköta ett hushåll ihop med någon.
Och får jag någonsin en indikation på att min som inte skulle uppfylla jämställdhetskraven i sitt hem...
Då kommer han få sitt livs FÖRSTA kokstryk!
Om han så är 20, 25, 35 eller 50.
Never ever hoppas jag att hans flickvänner, sambos eller fru kommer sitta i samma sits som jag.

Och av någon osökt anledning får det mig att tänka på Siw Malmqvist och...
"Mamma är lik sin mamma
Ja, kvinnans lott i livet är densamma.
Det sade farmors mormors mor till sin farmors morbrors bror -
att livet är ett enda damma-damma.

Mamma är lik sin mamma
Har samma gamla sysslor som skall skötas
Vi har samma röda knän,
samma präktiga migrän
och samma gamla skjortor som skall blötas.

Har en karl, lik sin far,
upp i dagen
lika rädd, han ligger i bädd
för ont i magen.

Ingen lön,
alltid grönt,
samma kläder

Regn och sol,
samma kjol
i alla väder

Mamma är lik sin mamma
och drömmarna är fyllda utav trasor
och av hinkar och av block
och av damm och skräp och plock
och sedan vaknar man till alla dessa fasor.

Mamma är lik sin mamma
Vi städar och vi skurar och vi fejar
Dammar av och sköter karl'n.
Hänger tvätt och snyter barn
och, skurar, dammar, städar, diskar, fejar.

[Å så] skall man då va' älskarinna?
Ha krafter kvar när ens karl läst "Jag, en kvinna"
Som en dröm, ljuv och öm - fastän sliten
Det skall man va'
Det skall man ha mitt upp i skiten

Ja, mamma är lik sin mamma
och detta kallas emancipationen.
Samma rätt som mormors mor
att hänga tvätt och putsa skor
och samma rätt se fram emot pensionen.

Mamma är lik sin mamma
Ja, kvinnans lott i livet är densamma
Det sade farmors mormors mor till sin farmors morbrors bror -
att livet, det är ett enda damma-damma."

Fy fan.
Tilläggas ska nu att sambon GICK UPP och tog sitt städ när jag krattat manegen idag.
Men efter ett djävla bråk.
Var det nödvändigt?
Tänk om han nu gjort det igår, och vi hade sluppit gräla idag, kunnat haft en mysig dag ihop?
Han städade i 2 timmar.
Vips-städ med andra ord, men nu står det väl sig tills jag städar på onsdag igen.
Moment 22, halleluja!








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0