Man är ju osårbar...

Vaknade med jordens huvudvärk på jobbet idag.
Cyklar hem i regnvädret, kommer hem, dumpar mina grejer på golvet för att gå ut ooch göra kaffe, öppnar köksdörren och en STANK av kaninpiss slår emot mig.
Det luktade ostädat zoo i köket!!!

Och det vill man ju helst inte, på ett ställe där man äter och lagar mat!
Jag började nästan grina, blev så förbannad och besviken.
Ja, och så trött och hängig som fortfarande är, så när jag tänkte på allt jag måste göra idag, som plocka bort julen, städa, tvätta...
Och så har inte sambon tagit kaninburen igårkvälls, utan JAG måste göra det också.
När jag bara känner att allt annat hänger över mig också.
Jag orkar egentligen inte idag, jag är fortfarande kaputt...
Men jag måste.

Jag är inte som vissa andra, jag gör det ändå, med gud och ni ska veta att jag LIDER faktiskt idag.
Jag ska jobba imorgon igen och hade behövt vila, men så lyxigt och bra ska jag inte ha det.
Plus att jag måste ut och motionera med hunden såklart.
Jag bestämde mig för att jag gör ALLT jag ska göra idag, men låter julgranen vara kvar till på fredag, så får sonen hjälpa mig att plocka ner den då.
Men alla andra julprylar ska upp idag.
Se där, jag gjorde avkall på EN grej iallafall.
Gud-fuck-och-hans djävla mormor...

Så samtidigt som jag tog kaninburen direkt, för det gick inte att andas i köket av alla pissångorna, åt jag frukost.
Jag slevade i mig fil och flingor mellan skrubbandet.
Plockade sen ur min jobbväska, plockade undan tvätt och slängde in en tvätt.
Nu har jag en timmes andningspaus med fika innan jag kör igång igen.
Misstänker att "Pms:en från Helvetet" håller på att slå till dessutom, för jag känner att minsta lilla grej får bägaren inom mig att rinna över.
Till och med när jag stavar FEL nu när jag skriver.
Alla må huka sig dagarna framöver!
Jag flyttar ut i min pms-grotta där jag slipper familj och folk, så kan jag sitta och skrika på spindlar och fladdermöss istället.

Och så hoppar vi raskt till sonen, och det vi bråkar om för tillfället.
Ämnet som är stekhett här hemma just nu, är:
RUGBY!

Han har sagt under hösten att han ville testa på handboll och basket under 2012.
Visst, testa du, sa jag, och se om du fastnar för något av det, inga problem för min del.
Så kom vi närmare jul här, och sonen började snacka om att han ville börja att BOXAS!
Boxning...?
No way José, sa mamma vårdbiträdet/personliga assistenten, kan du ju fetglömma!
Vet du hur många boxare som får hjärnskador och får parkinson och alzheimer tidigt i livet pga för många emottagna slag mot huvudet?
Inte troligt att jag kommer tillåta det nu, när du är 15, 18 eller ens 35!

Du skulle ju testa basket och handboll...?
Nä, det var ju INTE intressant längre.
Nä, och boxning är inte intressant det HELLER, bara så du vet.
Slutdiskuterat, punkt, finito.
Men han tjatade ändå, tills jag kokade över, X-antal veckor senare.
Ja, för att förklara för en 11½ -åring vilka konsekvenser slag mot huvudet kan ge när man är ung, eller när man är äldre, det går ju liksom inte in.
För som ung...
Då är man osårbar!
Det har vi väl alla trott.

Så kom han i måndags, jag satt och sydde, och det första han säger är:
"Mamma, jag ska börja på RUGBY nästa vecka!"
Ha, ha, ha, jo tjenahoppla, sa jag och skrattade.
"Jo, men det är sant, jag SKA börja på rugby nästa vecka."
"Mmm, visst."
JO, jag ska, jag lovar!"
Då slutade jag och sy och tittade på min son och såg:
Han menar allvar.
Rugby kan du glömma, sa glädjedödaren direkt!

Och tänkte på sonens ryggskada som LÄKT, men som läkaren sa att han ALDRIG varit med om att NÅGON HAR LÄKT en sådan skada.
Han använder min (vår) sons RÖNTGENPLÅTAR som UNDERVISNINGSMATERIAL på Karolinska!!!!!!!

Jag har dessutom förbjudit hockey för sonen, eftersom det också innebär hårda tacklingar.
Läkaren tyckte ju också att sonen skulle sporta, men kanske undvika dom allra hårdaste sportgrenarna för säkerhetsskull i framtiden.
Så när sonen och han far trodde att "skadan är ju läkt", då kör vi på hockey igen.
Jag sa även då, "no way José" och "över min döda kropp", här har han fått en NY CHANS att få en frisk rygg, då kan ni glömma hockey.
Läkaren höll alltså med.
Hurra.

Men nu har det ju gått ett år, och sonen har glömt det traumatiska han fick gå igenom under 1½ år, tydligen hans far också, så nu...
Är rugby tydligen på tapeten.
Jag blev arg, rabblade en massa fakta om han rygg, sa att han fått en chans som ingen tydligen fått med en sån här skada förut...
DÅ TAR MAN VARA på den chansen serrö lille vän!
( jag sa det inte så sarkastiskt, jag sa det sakligt, men jag TÄNKTE det så som jag nyss skrev ;)

Du vill inte sitta ett liv med en skada som orsakar dig smärta och lidande.
Du kan testa på simmning, basket, badminton, tennis, vad som helst som inte innebär fysiskt, hård, närkontakt med andra, men rugby, är helt uteslutet.
Sonen blev skogstokig, jag tappade efter en timmes gapande tålamodet och ringde hans pappa för medhåll...
Men pappa tyckte som sonen!
Jag blev då så arg så jag bara gapade i luren till sonens pappa, det är inte ofta vi råkar i luven på varandra nuförtiden, men när det gäller sånt här...
Då har vi HELT skilda åsikter.
Jag fattade inte hur han kunde lova sonen något sådant, utan att tala med mig först.
Jag upprepade mitt mantra " ÖVER MIN DÖDA KROPP", att han får börja med rugby.
Och sonens pappa svarade:
"Ja, jag VET att du tycker det, men... bla, bla... fast nu jobbar jag, vi får ta detta en annan dag."
Jag, den hetlevrade, bet av med:
"Ja du, visst, fast det är slutdiskuterat för min del, jag kommer inte att tillåta det!"

PANG på med luren!

Gud, så arg jag blev.
Och så tänkte jag, har X-kroken också fått alzheimer, har han glömt...?
Tydligen, både sonen och exet har förträngt den oläkbara ryggskadan.

Så var vi där igen, HUR förklarar man för en 11½-åring att det kanske inte är så himla lyckat att hålla på med "hårdare" sporter, när man fått en andra chans med en skadad rygg.
Jag vill inte linda in min son i bubbelplast och skydda honom mot allt, men det finns andra sporter som är betydligt bättre än rugby.
Sakligt information och fakta på "barnnivå" går inte fram, för man är ju så där osårbar...
Endast förbud hjälper.

Och igår innan jag gick till jobbet, startade han dagen med att tjata om den där rugbyn igen.
Det blir inget av med det, sa jag, då kommer jag gå till den där tränaren och fråga om han tycker att det är så lämpligt att träna rugby med en sådan ryggskada som du haft.
"Du vet inte ens vem tränaren är", svarade han näbbigt.
Tror du inte att jag kommer ta reda på det eller...?
"NU GÅR JAG", skrek sonen och stormade ut genom halldörren.
Hallå, du jag ska jobba och vara borta ett dygn här, kan man få en kram innan, ska vi vara osams tills vi ses igen?

PANG, igen med ytterdörren där nere.
Han är sin mors son, ilsk som ett bi när han inte får som han vill.
Nu har min timme gått, jag måste börja "hemmajobba".
Vi ses senare, TACK för att jag får bitcha av mig här på bloggen...
I need it



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0