Jag har gått och blivit klassmamma...
Hemma, lovely.
Startade upp med NÄSTAN lyxfrukost, saffransscones, banan/apelsin juice och kaffe.
Blev lite konstig blandning, men det kändes lyxigt med juice på något sätt.
Fast det skar sig.
Och så är Malou tillbaka med "Efter 10", jag är salig och sitter uppkurad i soffan och njuter.
Jag är själv och hjärnan får vila.
Det var dock med livet som insats jag tog mig hem idag, det har snöat rätt rejält.
Men så är det plusgrader, så det är bara en enda djävla sörja ute.
Livsfarligt att cykla.
Och är det något jag har lovat mig själv efter whiplashen, så är det att aldrig mer cykla i sånt här väglag.
Håll nu i minnet att det är bara sen i april/maj 2011 som jag BÖRJAT cykla igen...
Jag har ryst när jag förra vintern och dom få dagarna som vi haft snö iår, och tänkt att folk är galningar som cyklar i "taskigt och halt väglag".
Men det är konstigt vad man kan ändra sig, bara på några dagar dessutom.
Snömoddgegga idag, jag var dödstrött efter jobbet och bara tanken på att GÅ hela vägen hem kändes "No way José"!
Det är från Rusta till Statoil söder jag ska, och då cyklar/går jag tvärs över hela stan.
Jätteskön promenad när man ORKAR...
Men idag orkade jag inte.
Jag ville hem och cyklade, trots ännu oplogade vägar, jag slirade och vinglade hit och dit.
Lägg sen till att mitt framdäck vobblar lite hit och dit för att det är lite snett.
Det enda jag tänkte på var:
HEM, NU!
Men ändå tänkte jag att cyklar jag omkull nu hoppas jag att jag INTE landar på min skadade sida.
Fast cyklade ändå.
Fastän jag lovat mig själv att inte göra det.
Hm...
Jag ska fösöka att inte cykla i sånt här väglag, känns onödigt.
Vad har annars då?
Jo, jag har gått och blivit KLASSMAMMA tydligen.
Ofrivilligt.
Fast man slipper inte undan, för det går väl runt, runt i bokstavsordning.
Vad gör en sådan nuförtiden då?
Ja...
Det verkar numera vara ett viktigt FÖRTROENDEUPPDRAG nuförtiden typ.
Det ska samlas in pengar till en skolresa och barnen ska sälja kläder, kryddor, ha discon, loppisar, och gud vet vad.
Klassföräldrarna ska kläcka idéer och utföra.
Kul...
Not my cup of tea.
Sonen fick nästan spader på alla uppdrag som att springa runt och sälja "saker" till folk och fä.
Han sålde bara till dom närmaste.
Jag förstod honom.
Och vi fick ställa upp och köpa, TROTS att det var saker man egentligen INTE ville ha.
Eller ens hade råd med.
Samtidigt som jag kände att kunde vi föräldrar inte bara ge en femhundring per år till klasskassan?
Men eftersom både jag och X-kroken inte var på föräldrarmötena (vi jobbade) när förslagen klubbades igenom, då var det ju bara att barnen skulle genomföra uppdragen.
Jag personligen tyckte det var lite VÄL mycket.
Vissa barn sålde för flera tusen.
Så har då stafettpinnen gått över till mig, X-kroken, grannfrua med X-krok och så var det väl någon mer.
Jippie, sa idésprutan.
Mötte grannfrun och vi skojade om det där med att vi blivit klassföräldrar, jag undrade vad vi SOFFPOTATISAR skulle komma med.
"Tja", sa hon, "något disco kan vi väl slänga ihop."
Och så skrattade vi.
Ja, det är väl på DEN nivån det kommer hamna på under VÅRAT förtroendeuppdrag som klassföräldrar.
Vi är ungefär lika ambitiösa som ett par sengångare, vi gäspar nog till och med i slowmotion.
Men...
Nu är det ju så, barnen ska nuförtiden inte bara klara av skolan med glans, dom ska orka med läxor, sina fritidsaktiviteter, kanske leka lite också och sen även springa runt och kränga saker till andra.
Jag tror barnen FÅR VILA UPP SIG under mitt halvår som klassförälder, kanske dom hinner leka lite mer då...?
Fast å andra sidan kanske vi sabbar för våra älskade ungar att åka på den lyxigaste klassresan ever.
Men vad är det för fel på Stockholm och en utflykt till valfritt utflyktsmål?
Herregud, jag blir väl lynchad om jag ens yppar det.
Nej, här sparas det till Thailand och lyxresort eller något åt det hållet.
Bara att spotta i nävarna och kavla upp ärmarna och köra igång.
Imorgon.
Eller i ett annat liv.
GUD vad jag håller på, jag skäms nästan själv, men det är ju så jag tycker.
Vågar jag spara detta?
Ja, dom får väl som sagt titta snett på mig isåfall, me don´t care.
Nu är klockan 11.28, jag vill ha mera kaffe.
Då ska jag nog ta och göra lite mer kaffe, idag blir det bara en liten hundpromenad.
Vi ska ut, men inte på långpromenad, jag måste vila idag.
Ska virka på min turkosa sjal, kanske blir den klar imorgon.
Vi ses senare.
Startade upp med NÄSTAN lyxfrukost, saffransscones, banan/apelsin juice och kaffe.
Blev lite konstig blandning, men det kändes lyxigt med juice på något sätt.
Fast det skar sig.
Och så är Malou tillbaka med "Efter 10", jag är salig och sitter uppkurad i soffan och njuter.
Jag är själv och hjärnan får vila.
Det var dock med livet som insats jag tog mig hem idag, det har snöat rätt rejält.
Men så är det plusgrader, så det är bara en enda djävla sörja ute.
Livsfarligt att cykla.
Och är det något jag har lovat mig själv efter whiplashen, så är det att aldrig mer cykla i sånt här väglag.
Håll nu i minnet att det är bara sen i april/maj 2011 som jag BÖRJAT cykla igen...
Jag har ryst när jag förra vintern och dom få dagarna som vi haft snö iår, och tänkt att folk är galningar som cyklar i "taskigt och halt väglag".
Men det är konstigt vad man kan ändra sig, bara på några dagar dessutom.
Snömoddgegga idag, jag var dödstrött efter jobbet och bara tanken på att GÅ hela vägen hem kändes "No way José"!
Det är från Rusta till Statoil söder jag ska, och då cyklar/går jag tvärs över hela stan.
Jätteskön promenad när man ORKAR...
Men idag orkade jag inte.
Jag ville hem och cyklade, trots ännu oplogade vägar, jag slirade och vinglade hit och dit.
Lägg sen till att mitt framdäck vobblar lite hit och dit för att det är lite snett.
Det enda jag tänkte på var:
HEM, NU!
Men ändå tänkte jag att cyklar jag omkull nu hoppas jag att jag INTE landar på min skadade sida.
Fast cyklade ändå.
Fastän jag lovat mig själv att inte göra det.
Hm...
Jag ska fösöka att inte cykla i sånt här väglag, känns onödigt.
Vad har annars då?
Jo, jag har gått och blivit KLASSMAMMA tydligen.
Ofrivilligt.
Fast man slipper inte undan, för det går väl runt, runt i bokstavsordning.
Vad gör en sådan nuförtiden då?
Ja...
Det verkar numera vara ett viktigt FÖRTROENDEUPPDRAG nuförtiden typ.
Det ska samlas in pengar till en skolresa och barnen ska sälja kläder, kryddor, ha discon, loppisar, och gud vet vad.
Klassföräldrarna ska kläcka idéer och utföra.
Kul...
Not my cup of tea.
Sonen fick nästan spader på alla uppdrag som att springa runt och sälja "saker" till folk och fä.
Han sålde bara till dom närmaste.
Jag förstod honom.
Och vi fick ställa upp och köpa, TROTS att det var saker man egentligen INTE ville ha.
Eller ens hade råd med.
Samtidigt som jag kände att kunde vi föräldrar inte bara ge en femhundring per år till klasskassan?
Men eftersom både jag och X-kroken inte var på föräldrarmötena (vi jobbade) när förslagen klubbades igenom, då var det ju bara att barnen skulle genomföra uppdragen.
Jag personligen tyckte det var lite VÄL mycket.
Vissa barn sålde för flera tusen.
Så har då stafettpinnen gått över till mig, X-kroken, grannfrua med X-krok och så var det väl någon mer.
Jippie, sa idésprutan.
Mötte grannfrun och vi skojade om det där med att vi blivit klassföräldrar, jag undrade vad vi SOFFPOTATISAR skulle komma med.
"Tja", sa hon, "något disco kan vi väl slänga ihop."
Och så skrattade vi.
Ja, det är väl på DEN nivån det kommer hamna på under VÅRAT förtroendeuppdrag som klassföräldrar.
Vi är ungefär lika ambitiösa som ett par sengångare, vi gäspar nog till och med i slowmotion.
Men...
Nu är det ju så, barnen ska nuförtiden inte bara klara av skolan med glans, dom ska orka med läxor, sina fritidsaktiviteter, kanske leka lite också och sen även springa runt och kränga saker till andra.
Jag tror barnen FÅR VILA UPP SIG under mitt halvår som klassförälder, kanske dom hinner leka lite mer då...?
Fast å andra sidan kanske vi sabbar för våra älskade ungar att åka på den lyxigaste klassresan ever.
Men vad är det för fel på Stockholm och en utflykt till valfritt utflyktsmål?
Herregud, jag blir väl lynchad om jag ens yppar det.
Nej, här sparas det till Thailand och lyxresort eller något åt det hållet.
Bara att spotta i nävarna och kavla upp ärmarna och köra igång.
Imorgon.
Eller i ett annat liv.
GUD vad jag håller på, jag skäms nästan själv, men det är ju så jag tycker.
Vågar jag spara detta?
Ja, dom får väl som sagt titta snett på mig isåfall, me don´t care.
Nu är klockan 11.28, jag vill ha mera kaffe.
Då ska jag nog ta och göra lite mer kaffe, idag blir det bara en liten hundpromenad.
Vi ska ut, men inte på långpromenad, jag måste vila idag.
Ska virka på min turkosa sjal, kanske blir den klar imorgon.
Vi ses senare.
Kommentarer
Trackback
