Jag har en ungdom...
När jag träffade sonen igår efter att han varit borta en vecka tänkte jag:
"Fan, han känns längre än mig, har han växt om mig nu...?"
På kvällen innan läggdags ville jag mäta mig med ungen, och...
Han VAR längre än mig!!!
Nä, va fan...
Ja, jag gissar på ca 1-2 cm, närmast 2 faktiskt, för det var en markant skillnad.
Och när vi stod brevid varandra i spegeln, försvann jag.
Han täckte hela mig,
Alltså...
Jag vet inte...
Blir nästan grinfärdig.
"Fan, han känns längre än mig, har han växt om mig nu...?"
På kvällen innan läggdags ville jag mäta mig med ungen, och...
Han VAR längre än mig!!!
Nä, va fan...
Ja, jag gissar på ca 1-2 cm, närmast 2 faktiskt, för det var en markant skillnad.
Och när vi stod brevid varandra i spegeln, försvann jag.
Han täckte hela mig,
Alltså...
Jag vet inte...
Blir nästan grinfärdig.
Nu är det inte kul längre.
Men å andra sidan är han snäll, fin, stilig och snygg, så det får väl överväga.
Och jag får väl se det positiva i att HAN nu får försvara mig om det skulle hända något
Men jag säger som jag har gjort dom senaste gångerna när jag skrivit om detta:
Det känns VÄLDIGT overkligt.
Jag har verkligen inte ett barn längre, jag har "en ungdom".
Ja, och det känns konstigt, så är det bara.
När vi var på kalaset igår märktes det dock vem han är släkt med, typ "Soldyrkar-släkten-Larsson" minsann.
Jepp, det spelades volleyboll på gräsmattan mellan barn och karlar, och sonen tog av sig t-shirten och upptäckte att han hade en präktig "bonnbränna".
Han började genast yla:
"Men va fan, titta så jag ser ut, varför har DU inte sagt något mamma????"
Ja, varför har jag inte sagt till min son att SOLA och bli jämt brun...?
Ja, det kan man allt undra minsann.
Eh, men ursäkta mig, är det min skyldighet att tala om för dig att du har en bonnbränna?
Det får du väl allt ombesörja själv att justera din kroppsfärg, tyckte jag.
Herregud, ja, det går väl inte ann att vara 12 och snart springa på stranden utan att ha fått "rätt färg" på hela kroppen.
FASANSFULLT, var insikten om detta, gissar mamma Krokodilskinnet
Det som också var en fasansfull upptäckt för sonen igår, var när han gick in på Facebook.
Där upptäckte han att jag lagt upp denna bilden...
... och gjort som jag gjort här på bloggen, redovisat min första, lediga semesterdag.
Men det var väl inte det värsta, ack nej...
Det värsta var att jag hade lagt upp mig själv i BIKINI!
( men för f-n morsan...)
Ja, och det hjälpte inte att jag försökte försvara mig med att "Men herregud, det är ju inte hela jag i bikini på bilden, det är bara två små bilder som hänger ihop med dom andra små bilderna".
Men det ylades om "pinsamma jag" och suckades och pustades och "herregudades".
Ja, TUR att han missat bloggen då, där bilderna var JÄTTESTORA
Men okej, till viss del förstår jag honom, jag hade personligen dött om min mamma hade gjort likadant, när jag var i hans ålder.
Jag förstår honom, fast samtidigt...
Ja, ja, om några år är man så skruttig så då KAN man inte visa upp sig på sådana där kort överhuvudtaget.
Då är det läge för burka och heltäckande tält.
Men, stackars sonen, först insikten om en bonnbränna och sen mamma i bikiniöverdel på fejan, snacka om chockerande dag!
Idag verkar han älska sin lilla dvärg-moder igen dock, piju, ingen större skada skedd då alltså
Nu ska jag börja min dag, det blir blandad kompott, sy, tyg och sol.
Jag återkommer senare med bilder och text, as always
Men å andra sidan är han snäll, fin, stilig och snygg, så det får väl överväga.
Och jag får väl se det positiva i att HAN nu får försvara mig om det skulle hända något
Men jag säger som jag har gjort dom senaste gångerna när jag skrivit om detta:
Det känns VÄLDIGT overkligt.
Jag har verkligen inte ett barn längre, jag har "en ungdom".
Ja, och det känns konstigt, så är det bara.
När vi var på kalaset igår märktes det dock vem han är släkt med, typ "Soldyrkar-släkten-Larsson" minsann.
Jepp, det spelades volleyboll på gräsmattan mellan barn och karlar, och sonen tog av sig t-shirten och upptäckte att han hade en präktig "bonnbränna".
Han började genast yla:
"Men va fan, titta så jag ser ut, varför har DU inte sagt något mamma????"
Ja, varför har jag inte sagt till min son att SOLA och bli jämt brun...?
Ja, det kan man allt undra minsann.
Eh, men ursäkta mig, är det min skyldighet att tala om för dig att du har en bonnbränna?
Det får du väl allt ombesörja själv att justera din kroppsfärg, tyckte jag.
Herregud, ja, det går väl inte ann att vara 12 och snart springa på stranden utan att ha fått "rätt färg" på hela kroppen.
FASANSFULLT, var insikten om detta, gissar mamma Krokodilskinnet
Det som också var en fasansfull upptäckt för sonen igår, var när han gick in på Facebook.
Där upptäckte han att jag lagt upp denna bilden...
... och gjort som jag gjort här på bloggen, redovisat min första, lediga semesterdag.
Men det var väl inte det värsta, ack nej...
Det värsta var att jag hade lagt upp mig själv i BIKINI!
( men för f-n morsan...)
Ja, och det hjälpte inte att jag försökte försvara mig med att "Men herregud, det är ju inte hela jag i bikini på bilden, det är bara två små bilder som hänger ihop med dom andra små bilderna".
Men det ylades om "pinsamma jag" och suckades och pustades och "herregudades".
Ja, TUR att han missat bloggen då, där bilderna var JÄTTESTORA
Men okej, till viss del förstår jag honom, jag hade personligen dött om min mamma hade gjort likadant, när jag var i hans ålder.
Jag förstår honom, fast samtidigt...
Ja, ja, om några år är man så skruttig så då KAN man inte visa upp sig på sådana där kort överhuvudtaget.
Då är det läge för burka och heltäckande tält.
Men, stackars sonen, först insikten om en bonnbränna och sen mamma i bikiniöverdel på fejan, snacka om chockerande dag!
Idag verkar han älska sin lilla dvärg-moder igen dock, piju, ingen större skada skedd då alltså
Nu ska jag börja min dag, det blir blandad kompott, sy, tyg och sol.
Jag återkommer senare med bilder och text, as always
Kommentarer
Trackback
