Röt som ett lejon...
Vaken och fairly pigg idag faktiskt, KORS I TAKET!
Ja, inte helt 100 men inte lika saggig som förut, NU vänder det väl...?
En liten gullig historia från bästisen fick jag förresten höra igår.
Jag har ju inte hunnit träffa Lilla Sunshine på evigheter.
Först hade hon kräksjukan, sen reste jag bort, sen hade jag häcken full och sen...
Har ju jag blivit risig.
Evigheter!
Så häromdagen så undrade jag om hon ville prata med mig, efter jag pratat klart med hennes mamma.
När hennes mamma frågade henne fick hon ett "MORRANDE" tillbaka = "NEJ".
(Oj då, där hamnade man i Sibirien direkt, not poppis ;)
"Se där, det är ju det jag säger, det är ingen skillnad på barn och hundar", sa jag, "till och med barnen morrar ju".
Och fick medhåll av bästisen, och morrandet var Lilla Sunshines "nya grej" typ.
Mhm, jag kände igen det där, jag hade en son som vid ungefär samma ålder RÖT som ett lejon.
Åt allt och alla, "raoooouw, raaaaaow", när han var glad, sur, förbannad eller lagom.
Det var helt okontrollerat, ena stunden kunde man föra ett litet samtal, och sen helt plötsligt svarade han bara med rytanden.
Frågande man honom:
Vad vill du ha till mellis?
"Raaoooouw!"
Men hallå, skärpning, vad vill du ha gubben?
"Raaaaaooooow!"
Okej, då blir det inget om du inte kan svara ordentligt!
"Raaaaooooooooooouw", röt han vidare, mycket nöjd med att irritera mig.
Ibland, om man var "bland folk" och ville att han skulle uppföra sig, då kunde han mitt i något samtal börja ryt-svara personen som pratade honom.
För att sen börja springa runt i en ring och fortsätta ryta.
Folk log snett och jag tänkte:
Ja, han är min son, även om man inte kan tro det, ehe...
Han brås nog mest på sin far, vissel, vissel...
Det var lite...
Enerverande liksom
Så gick det en dag, telefonen ringde och det var:
Lilla Sunshine!
Yeiiij, wow, då var man poppis igen då, och så språkade vi på.
Bland det första hon klargjorde var:
"Ja kjäks inte niu!"
Nähe, vad bra då, sa jag.
Hon ville veta när vi skulle ses och frågande efter Milou.
Då fick jag i min tur säga att jag var "sjuk" och att vi skulle ses så fort jag var piggare, och så pratade vi vidare, tills hon bara sa "Hej" och slängde över luren till sin mor.
Igår berättade bästisen att Lilla Sunshine dagen efter samtalet undrat när hon skulle träffa mig.
Bästisen påminde henne om att jag ju var "sjuk".
Det gick en stund, så undrade hon när hon kunde träffa Milou då...?
Jamen Madde är ju sjuk ju, sa bästisen, vi får träffa Milou så fort Madde är frisk.
Det gick ytterligare en stund, och så sa Lilla Sunshine:
Men Milou kan vi väl träffa, hon är väl inte sjuk iallafall?????
Se där, den lilla sötnosen har nu blivit så stor att hon faktiskt kan tänka lite vuxet!
Snart fyller väl hon också 18, och man fattar ÄNNU mindre vart tiden tog vägen.
Jag har ju en son som fyller 12 imorgon...
Sex år kvar till 18.
Bingo, bingo, bingo, bingo, bingo.
Gatan sopas för andra gången denna våren, hurra, snart är dammlunga ett minne blott när man ska ut och gå och snart...
Kan sambon sommarputsa ALLA fönster i hela lägenheten!!!
(alla 4 sidorna älskling, glöm inte det, ALLA fyra sidorna... ;)
Det bästa jag vet, nyputsade fönster och så slipper det se så smutsigt ut inne, fastän det är rent.
Snart, fönsterputsning nära oss.
Eller jag får härda ut till maj, för dom brukar sopa en gång till, det är ingen idé att vara FÖR tidigt ute.
Men en månad till kan jag väl bita ihop
Nu ska jag sy.
Ja, inte helt 100 men inte lika saggig som förut, NU vänder det väl...?
En liten gullig historia från bästisen fick jag förresten höra igår.
Jag har ju inte hunnit träffa Lilla Sunshine på evigheter.
Först hade hon kräksjukan, sen reste jag bort, sen hade jag häcken full och sen...
Har ju jag blivit risig.
Evigheter!
Så häromdagen så undrade jag om hon ville prata med mig, efter jag pratat klart med hennes mamma.
När hennes mamma frågade henne fick hon ett "MORRANDE" tillbaka = "NEJ".
(Oj då, där hamnade man i Sibirien direkt, not poppis ;)
"Se där, det är ju det jag säger, det är ingen skillnad på barn och hundar", sa jag, "till och med barnen morrar ju".
Och fick medhåll av bästisen, och morrandet var Lilla Sunshines "nya grej" typ.
Mhm, jag kände igen det där, jag hade en son som vid ungefär samma ålder RÖT som ett lejon.
Åt allt och alla, "raoooouw, raaaaaow", när han var glad, sur, förbannad eller lagom.
Det var helt okontrollerat, ena stunden kunde man föra ett litet samtal, och sen helt plötsligt svarade han bara med rytanden.
Frågande man honom:
Vad vill du ha till mellis?
"Raaoooouw!"
Men hallå, skärpning, vad vill du ha gubben?
"Raaaaaooooow!"
Okej, då blir det inget om du inte kan svara ordentligt!
"Raaaaooooooooooouw", röt han vidare, mycket nöjd med att irritera mig.
Ibland, om man var "bland folk" och ville att han skulle uppföra sig, då kunde han mitt i något samtal börja ryt-svara personen som pratade honom.
För att sen börja springa runt i en ring och fortsätta ryta.
Folk log snett och jag tänkte:
Ja, han är min son, även om man inte kan tro det, ehe...
Han brås nog mest på sin far, vissel, vissel...
Det var lite...
Enerverande liksom
Så gick det en dag, telefonen ringde och det var:
Lilla Sunshine!
Yeiiij, wow, då var man poppis igen då, och så språkade vi på.
Bland det första hon klargjorde var:
"Ja kjäks inte niu!"
Nähe, vad bra då, sa jag.
Hon ville veta när vi skulle ses och frågande efter Milou.
Då fick jag i min tur säga att jag var "sjuk" och att vi skulle ses så fort jag var piggare, och så pratade vi vidare, tills hon bara sa "Hej" och slängde över luren till sin mor.
Igår berättade bästisen att Lilla Sunshine dagen efter samtalet undrat när hon skulle träffa mig.
Bästisen påminde henne om att jag ju var "sjuk".
Det gick en stund, så undrade hon när hon kunde träffa Milou då...?
Jamen Madde är ju sjuk ju, sa bästisen, vi får träffa Milou så fort Madde är frisk.
Det gick ytterligare en stund, och så sa Lilla Sunshine:
Men Milou kan vi väl träffa, hon är väl inte sjuk iallafall?????
Se där, den lilla sötnosen har nu blivit så stor att hon faktiskt kan tänka lite vuxet!
Snart fyller väl hon också 18, och man fattar ÄNNU mindre vart tiden tog vägen.
Jag har ju en son som fyller 12 imorgon...
Sex år kvar till 18.
Bingo, bingo, bingo, bingo, bingo.
Gatan sopas för andra gången denna våren, hurra, snart är dammlunga ett minne blott när man ska ut och gå och snart...
Kan sambon sommarputsa ALLA fönster i hela lägenheten!!!
(alla 4 sidorna älskling, glöm inte det, ALLA fyra sidorna... ;)
Det bästa jag vet, nyputsade fönster och så slipper det se så smutsigt ut inne, fastän det är rent.
Snart, fönsterputsning nära oss.
Eller jag får härda ut till maj, för dom brukar sopa en gång till, det är ingen idé att vara FÖR tidigt ute.
Men en månad till kan jag väl bita ihop
Nu ska jag sy.
Kommentarer
Trackback
