Dålig tajming...
Det bästa jag någonsin läst...?
Snudd på!
Nu har jag läst klart...
Och detta är verkligen snudd på det bästa jag läst!
Den hamnar lugnt bland 10-i-topp.
Ja, denna boken tog tid att läsa ut, men det var så mycket text, i den bemärkelsen att författaren skriver boken i ett sånt rasande tempo, att man MÅSTE läsa sakta för att hinna med all information, dessutom är det liten text i boken.
Men denna boken är en sådan bok man vill få i sin ägo, för från första sidan till sista sidan är den SKITBRA skriven, fantastiskt fänglslande språk, den DÖR inte på någon punkt eller på någon sida.
Den var drabbande.
Jag blev dessutom så förvånad över känslorna/känslan som bara kom över mig när jag läste sista kapitlet.
Jag började faktiskt gråta, känslorna bara kom, bubblande upp, och jag tänkte:
"Men såklart, såååååklart!!!!"
Jag kan inte skriva mer än så för att förstöra för den som vill läsa boken, bara att som MOR och mamma blev jag väldigt drabbad.
Jag vart så totalt överraskad av vändningen i boken och av att jag kände som jag gjorde.
För jag hade mina och huvudkaraktärens känslor helt klart för mig.
Själva boken handlar om en mor som skriver om sitt liv i brevform, hon skriver om sin man, till sin man (senare fd man), deras liv, familjelivet, och framförallt om sin son, som i slutändan blir en massmördare.
Hon är mor till en massmördare och det får man veta från allra första raden i boken.
Detta är en roman, det kan man knappt tro, för mig var detta som självupplevt, för så här bra kan man bara nästan inte skriva om man inte upplevt det själv.
Denna boken är dessutom skriven av en kvinna som INTE har barn, fullständigt otänkbart.
För man kan väl inte skriva så här bra om känslor för ett barn om man inte har barn själv...?
Fast jo, tydligen KAN man det.
Om man är en djävligt bra författare kan man tydligen det.
Ja, detta är verkligen en bok jag rekommenderar, det är INTE för folk som gillar "lätt läsning" och "skummande" författare, detta är heavy.
Känslo-heavy.
Jag blev inte besviken på en boken som jag bara "högg" i farten på Ica Maxi, bara för att ha något att läsa.
När jag var inne och kollade vad hon mer skrivit, så har jag nu bestämt mig för att läsa "Priset man betalar" när jag läst den jag börjat på nu...
Och sen MÅSTE jag läsa...
... för den har jag längtat SÅ länge efter att den skulle komma i pocket, och det har den gjort nu.
Den första delen av denna självutlämnande "dagbok" hamnar faktiskt också bland 10-i-topp av böcker som jag läst.
Den sträckläste jag och var helt uppslukad i KarlOves barndom.
I tvåan börjar det väl med pappans begravning, och jag kan knappt bärga mig.
Men efter dessa två tegelstenar ska jag då alltså läsa...
Detta är vad bara två resencenter skrev om boken:
"Shriver har en av den litterära scenens mest intressanta röster, och när så många samtidsromaner går vilse i sin egen navelludd, skriver hon en berättelse som bultar mitt i livet såsom det levs nu i västvärlden."
"Priset man betalar är samhällskritik och djupdykning i människans psyke när det är som allra bäst. Ingen mejslar fram karaktärer som Lionel Shriver, ingen skruvar upp en redan vibrerande intrig som hon, ytterst få tar tempen på nuet med samma exakthet. Hon är en av samtidens absolut bästa. Jag är djupt avundsjuk på alla och envar som ännu inte läst en roman ur hennes hand.
Detta är en stor berättelse av en mycket skicklig prosaist".
Jag kan bara hålla med, och då har jag bara läst hennes debutroman.
Jag lär läsa alla.
Idag mår jag skit, idag är jag sjuk "på riktigt"!
Feber på 38.8 och halsen är helt igensvullen.
För att vara lustig och citera boktitlen ovan:
Priset man får betala för att man är en idiot och gör en massa saker istället för att vila.
Jag får skylla mig själv.
Och idag MÅSTE jag ut en snabb sväng och köpa en present till mamma, för lilla mamsen fyller faktiskt år idag!
72 år år fyller mamma, och piggare är hon än vad jag någonsin varit i hela mitt liv.
Och eftersom jag varit risig hela veckan, har jag inte varit ute och köpt någon present.
Synd, för då var jag ju bara risig och saggig, nu är jag sjuk.
Men jag måste köpa något och så har jag en snabb jobbgrej jag måste göra.
Fint...
Jag borde verkligen ligga och ta det lugnt idag, men två saker MÅSTE jag göra.
Jag tar alvedon, biter ihop och vilar så fort jag är klar.
Känner mig lite som Alfons Åberg detta läget:
"Jag ska bara..."
Och mitt i alltihop SKINER SOLEN och det är supervarmt.
Våren är här, och jag är dålig.
Vilken djävla DÅLIG TAJMING!
Snudd på!
Nu har jag läst klart...
Och detta är verkligen snudd på det bästa jag läst!
Den hamnar lugnt bland 10-i-topp.
Ja, denna boken tog tid att läsa ut, men det var så mycket text, i den bemärkelsen att författaren skriver boken i ett sånt rasande tempo, att man MÅSTE läsa sakta för att hinna med all information, dessutom är det liten text i boken.
Men denna boken är en sådan bok man vill få i sin ägo, för från första sidan till sista sidan är den SKITBRA skriven, fantastiskt fänglslande språk, den DÖR inte på någon punkt eller på någon sida.
Den var drabbande.
Jag blev dessutom så förvånad över känslorna/känslan som bara kom över mig när jag läste sista kapitlet.
Jag började faktiskt gråta, känslorna bara kom, bubblande upp, och jag tänkte:
"Men såklart, såååååklart!!!!"
Jag kan inte skriva mer än så för att förstöra för den som vill läsa boken, bara att som MOR och mamma blev jag väldigt drabbad.
Jag vart så totalt överraskad av vändningen i boken och av att jag kände som jag gjorde.
För jag hade mina och huvudkaraktärens känslor helt klart för mig.
Själva boken handlar om en mor som skriver om sitt liv i brevform, hon skriver om sin man, till sin man (senare fd man), deras liv, familjelivet, och framförallt om sin son, som i slutändan blir en massmördare.
Hon är mor till en massmördare och det får man veta från allra första raden i boken.
Detta är en roman, det kan man knappt tro, för mig var detta som självupplevt, för så här bra kan man bara nästan inte skriva om man inte upplevt det själv.
Denna boken är dessutom skriven av en kvinna som INTE har barn, fullständigt otänkbart.
För man kan väl inte skriva så här bra om känslor för ett barn om man inte har barn själv...?
Fast jo, tydligen KAN man det.
Om man är en djävligt bra författare kan man tydligen det.
Ja, detta är verkligen en bok jag rekommenderar, det är INTE för folk som gillar "lätt läsning" och "skummande" författare, detta är heavy.
Känslo-heavy.
Jag blev inte besviken på en boken som jag bara "högg" i farten på Ica Maxi, bara för att ha något att läsa.
När jag var inne och kollade vad hon mer skrivit, så har jag nu bestämt mig för att läsa "Priset man betalar" när jag läst den jag börjat på nu...
Och sen MÅSTE jag läsa...
... för den har jag längtat SÅ länge efter att den skulle komma i pocket, och det har den gjort nu.
Den första delen av denna självutlämnande "dagbok" hamnar faktiskt också bland 10-i-topp av böcker som jag läst.
Den sträckläste jag och var helt uppslukad i KarlOves barndom.
I tvåan börjar det väl med pappans begravning, och jag kan knappt bärga mig.
Men efter dessa två tegelstenar ska jag då alltså läsa...
Detta är vad bara två resencenter skrev om boken:
"Shriver har en av den litterära scenens mest intressanta röster, och när så många samtidsromaner går vilse i sin egen navelludd, skriver hon en berättelse som bultar mitt i livet såsom det levs nu i västvärlden."
"Priset man betalar är samhällskritik och djupdykning i människans psyke när det är som allra bäst. Ingen mejslar fram karaktärer som Lionel Shriver, ingen skruvar upp en redan vibrerande intrig som hon, ytterst få tar tempen på nuet med samma exakthet. Hon är en av samtidens absolut bästa. Jag är djupt avundsjuk på alla och envar som ännu inte läst en roman ur hennes hand.
Detta är en stor berättelse av en mycket skicklig prosaist".
Jag kan bara hålla med, och då har jag bara läst hennes debutroman.
Jag lär läsa alla.
Idag mår jag skit, idag är jag sjuk "på riktigt"!
Feber på 38.8 och halsen är helt igensvullen.
För att vara lustig och citera boktitlen ovan:
Priset man får betala för att man är en idiot och gör en massa saker istället för att vila.
Jag får skylla mig själv.
Och idag MÅSTE jag ut en snabb sväng och köpa en present till mamma, för lilla mamsen fyller faktiskt år idag!
72 år år fyller mamma, och piggare är hon än vad jag någonsin varit i hela mitt liv.
Och eftersom jag varit risig hela veckan, har jag inte varit ute och köpt någon present.
Synd, för då var jag ju bara risig och saggig, nu är jag sjuk.
Men jag måste köpa något och så har jag en snabb jobbgrej jag måste göra.
Fint...
Jag borde verkligen ligga och ta det lugnt idag, men två saker MÅSTE jag göra.
Jag tar alvedon, biter ihop och vilar så fort jag är klar.
Känner mig lite som Alfons Åberg detta läget:
"Jag ska bara..."
Och mitt i alltihop SKINER SOLEN och det är supervarmt.
Våren är här, och jag är dålig.
Vilken djävla DÅLIG TAJMING!
Kommentarer
Trackback
