Navelsträngen som jag virat hårt, hårt, runt hans hals...

Hemma och lite trött!
Inte av jobbet som vanligt, men av partypojkarna ovanpå!

Killarna hade FEST igen, och vi/jag ringde STÖRNINGSJOUREN redan vid 23-tiden.
Varför vänta till 24.00, tyckte både Chifen och jag...?
Musiken dunk-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk-dunkande HÖGT efter 19-tiden och pojken med det bedrövliga HÄSTGNÄGGAR-SKRATTET skar genom märg och ben där uppifrån.
Ja, han har ett förskräckligt skratt, låter som en speedad häst hög på amfetamin när han gnägg-skrattar.
Dom andra pojkarna låter åtminstone normala när dom pratar, tjoar och skrattar däruppe, men hästpojken...
Usch, han kommer aldrig få en tjej med det där fruktansvärda skrattet.
Jag ryser varje gång jag hör honom och som sagt, det skär genom märg och ben när man hör det där gälla hästgnäggar-skrattet.
Irk.

Iallafall, jag ringde tidigt igår, det är ingen idé att vänta för man vet ju att dom inte lägger av förrens ÄNNU senare att partaja då.
Så jag ringde 23 och vid 24 var det tyst.
Tog lite tid innan Securitas kom.
Men...
Nu är vi överrens om att ringa Gotlandshem på måndag morgon, detta kan inte fortsätta.
Det är ju inte direkt bara någon gång då och då som dom stör nattsömnen.
Då kunde man väl vara lite mer "generös" med festandet.
Det är FÖR ofta, och ingen har koll på dom små liven.
Jag kan även tycka att HYRESSÄNKNING vore på sin plats om man ska behöva stå ut med såna grannar.
Inget jag har sagt högt ännu, men funderat på.
För betalar man hög hyra, då ska man förväntas ha en dräglig ljudnivå där man bor också.
Jag hade ju, som jag redan skrivit förut, ALDRIG accepterat detta privat.
Men, men, på måndag ska även Gotlandshem bli varse om problemen och kanske socialtjänsten kan ta tag i pojkarna ovanpå.
FÖRHOPPNINGSVIS.
Dom behöver stöd och stöttning kan jag tycka, dom behöver föräldrar.
Inte FF all week long.

Nog om grannpojkarna nu och vidare till min egen son!
Igår fick jag en mamma-chock och kanske något av ett uppvaknande.
Läste en "Tara" som någon av mina arbetskompisar haft med sig till jobbet och lämnat.
Det var "Tara/nr. 6" och det handlade om att vara POJKMAMMA och kunde man läsa om pojkars frigörelse från sina mödrar.
Jag fick ett "wake up call" samtidigt som jag blev smått chockad.
Insåg att jag kanske måste ha ett barn till, och isåfall en dotter.
Typ.
Att ha åtminstone ett barn som kommer bry sig om sin gamla mamma när man blir gammal.
Döttrar bryr sig om sina mammor (om man varit en bra mamma då såklart ;), söner...
Skaffar FRU och så är det bye-bye.
Se på oss...
Jag bor i samma hus som min mor, skilda lägenheter, men definitivt nära.
Och det går bra.
(för det mesta ;)
Vi till och med gör saker ihop.

Sambon...
Ja, han har väl inte hälsat på sin mamma sen han flyttade hit.
Snackar vi ÅTTA år nu...?
Ja, det gör vi, och sambon älskar sin mamma, har INTE bråkat eller att det är något sådant måste jag betona.
Men ändå...
8 år.
Herregud, jag hade DÖTT om min ende som gjort så mot mig.
Jag hade tagit självmord.
Jag hade...
Gråtit tusen miljoner flodtårar.
Alltså det kändes inte som någon munter läsning i Tara direkt.
Fast så illa hoppas jag inte att det blir mellan mig och min son, jag ska ju i min framtids-fantasi:

Ha en underbar relation med min son, älska hans kommande fru eller man, hjälpa till när jag får barnbarn och vi ska bo förhållandevis nära varandra...

Alltså...
Jag har inte tidningstexten framför mig, men kan säga att jag tyckte det var hemskt, ledsamt, upplysande, och ska återkomma i ämnet "Mor Vs Son-relation".
En sak har jag iallafall bestämt mig för nu/i nuläget, som tonårsmamma:
Jag ska INTE hålla på och mamma-dutta-pjoska med ungen någe mer nu, för hans frögörelse...
Har redan börjat!
Ja, det har jag ju fattat, men om jag kletar mig på honom som en mamma-igel, då är jag inte bara pinsam, jag måste låta honom få lätta på navelsträngen som jag VIRAT hårt, hårt RUNT HANS HALS!
Gah...

Jag MÅSTE lägga band på mig att inte fjanta mig och låta honom vara lite mer.
Jag fattar grejen bättre efter artiklarna, inga mamma-hjärtan på facebook, jag fattar hur djävla pinsam jag är.
Jag tycker jag är snäll och gullig mamma, han tycker jag är värre än döden.
Det är ingen rättighet längre att hålla på och prata pluttinutt-språk med en 12-åring...
Det är = en dödsdom som mor!

Som sagt, mer om detta en annan dag.

Vädret...
(ständigt detta heta ämne i min hjärna)
Ja, sommarvärmen flög sin kos igen.
Igår 22 grader.
Idag 8.
Dra åt--- he---vete.
Tur att jag packat ner jeans, tjocktröja och vantar för hemfärden idag.
Det behövdes.
Nu ska jag hoppa i duschen, vi ses senare.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0