Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Jag ljög så det visslande om det...

Hemma och...

Filmen var ju bra!

Storyn är lika tunn som rispapper, men vad gör väl det när man har någe SNYGGT att titta på 
Men höll det på att gå åt pipsvängen eller?

Jo, det vill jag lova.

 

Sonen och jag traskade ner i förväg, sambon skulle komma senare eftersom han jobbade sent.

Jag går fram till kassan och ska plocka ut biljetterna intet ont anande.
Säger mitt mobilnummer och undrar i samma anda om det är barnpris på "barnbiljetten" eller samma pris på alla biljetterna.
"Samma pris på alla biljetterna", säger kassörskan, "men VEM är barnet då" frågar hon vidare och tittar på mig.
"För du vet väl att det är 15 års gräns på filmen...?"

(Nä...

Det visste jag inte.

Det har ju varit 11 år på alla andra.
Fan!)

 

Nej, det visste jag inte, svarar jag.
"Hur gammal är din son?"
Han ääääär...??????
(Ja, hur gammal är han nu då Frk Österholm?)

14!
(Högg jag till med)

14½.
(Förbättrade jag lite)
Han fyller 15 i mars.

(Ännu en finputsning)

 

(Herregud, där ljög jag lika fort som en häst travar, men å andra sidan gick jag UTAN föräldrar på 15-års filmer själv i hans ålder...)

"Okej, ja, men det är ju 15", fortsätter kassörskan.

 

Sonen, ja, han stod och teaterviskade brevid:
"Men det är okej, skit i det mamma, vi går, skit i det..."

 

Fast jag...

Hade ju redan ljugit så det visslade om det, så jag ville inte ge mig.

 

Eh, men kom igen...
Han fyller ju bara om några månader.
Kassörskan tvekade, så sa hon:

"Okej då, det får gå för den här gången!"
Och så fick vi biljetterna.

Tjofräs, det var på det berömda håret det.
Och en liten vit lögn har väl ingen dött av.
I hope.

 

Och så gick jag iväg från disken med en känsla av BÅDE SKAM och lättnad.

Piju.

 

Och så bröt jag jag då även mitt löfte till sonen.
Jag hade ju lovat att inte vara pinsam, och vad händer?
Jo, jag är pinsammare än han någonsin kunnat föreställa sig, och som den pinsamma mamma jag då är...
Var det som att vandra i Dödsskuggans dal.
Minst sagt.

 

Jag och sonen gick iväg till Subway ( irk, men jag hade ju lovat ) så då gick vi dit och käkade och sonen var JÄTTEARG för att jag varit så himla pinsam.

Hur kunde jag?
Varför?
Gah!!!
Jag är ju så hopplös så det är inte klokt, och inte var sambon där och "skyddade" honom heller.

 

Nä.

Men det slutade ju bra ändå, eller hur?
Inga problem, bara att slappana av nu och se fram emot filmen.

 

Men han gav sig inte, detta var så extremt pinsamt.

 

Jo...
Jag har förstått det.

Ridå.

Så kom sambon, allt lugnade ner sig och vi såg filmen.

(Guuuuuuuuuuud så snygg han är, supersexig...)

 

 

Och det var vårat lilla äventyr.

Idag köpte jag förresten...

 

... och den får jag lägga på "väntelista" tills jag plöjt igenom högen av böcker jag håller på med nu.
Det ska bli himla intressant att läsa om när Felicia "tar heder och ära av sin mor".
Och nu måste jag dessutom sova.
Vi ses imorgon innan jobbet, sov gott!

 

 

Du kan ju trösta sonen med att jag var å såg den med min syster och vi konstaterade att vi höjde medelåldern. Rejält. Dubblade kanske i ärlighetens namn och vad är då pinsammast??! Vara överårig eller "lätt" underårig... Men snygg är han och trots att storyn var tunn som silkespapper satt jag kvar och såg hela filmen trots att jag svällde i bästa michelintantsanda och helt klart fnissade till på fel ställen.