Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Man blir livrädd...

Nu har jag inte "bara" ont i nacken, nej...
Den brinner.

Jag kom upp här och nacken var av.
Satte direkt igång och satte på klädslar på soffor och soffkuddar, strök dom INTE för då hade jag förmodligen inte blivit "människa" i nacken på evigheter.
Skrynklet får "sittas" ut istället, men nu är det rent i sofforna i alla fall.
Och när jag fått på allt:
Brännvärk.
Inte så himla muntert, men jag ska försöka härda ut och ta det lugnt med armarna.
Inte precis vad jag tänkt mig idag, jag skulle ju virka, vi får väl se.

Så när jag höll på som bäst här med sofforna ringer det på dörrklockan...

Freeze...
VEM är det?
Vem fan ringer på vår dörr????

Ja, nu har det alltså gått så långt, man blir livrädd.
För vad?
Ja, gissa...

 

Och även om jag bor 5-6 meter upp i en lägenhet på andra våningen, blev jag skitskraj, "Tänk om HON såg mig!!!!"
Inte ens en tanke på att det skulle kunna vara någon annan överhuvudtaget.
Vågade inte ens smyga och titta bakom gardinen i sovrummet IFALL tanten skulle råka slänga ett ögonkast uppåt just då och se att jag var hemma.

Ni kanske tror att jag överdriver, men faktiskt inte, jag blev skitskraj att det skulle vara tanten.
Jag gick in i min nypåfunna bunker:
Toan!
Jepp, nästan som andra världskriget här, "Tysken kommer"/"Tanten kommer", in i bunkern, DÄR är du säker!!!
Samtidigt som jag tänkte:
Tänk om det är någon annan?
Men vem skulle komma så här tidigt utan att förvarna?
Typ ingen.
Så jag stod där inne i min bunker tills jag hörde hur det bankade på morsans dörr.
AHA, tänkte jag trumfierande, det ÄR tanten, jag stannar på toa!!!

Någon minut senare hör jag sonens röst komma från källardörren:
"... är inte mamma hemma?"
Och morsans:
"Jo, hon skall vara där uppe, hon fixar sofforna..."

 

Jaha, det var sonen.
Och lättnad infann sig.

Samt en liten pinsamhet.
Gömma sig på dass för en tant.

Sonen kommer upp och undrar varför jag inte öppnade dörren när han ringde på...?
- Jamen jag trodde du var tanten, jag vågde inte ens titta ut igenom fönstret ifall "hon" skulle se mig.
"Jaha, sa sonen, jag förstår, hon håller fortfarande på."
- Jepp, tyvärr.
Vad gör du här så här dags, du skall väl vara i skolan?
"Jag glömde gympakläderna..."
Okej...

Och när han gått gick jag ner till morsan för att hämta tidingen.
Hon undrade varför jag inte släppte in sonen när han ringde på dörren...?
- Jomen jag trodde det var tanten, och jag vågde inte ens titta ut... bla...bla...bla...

Då börjde morsan skratta och så sa hon:
"Ha, ha, ha, ja, men du slipper INTE tanten ändå, hon är med i tidningen idag, ha, ha, ha, kolla..."
- Va, herregud, är hon med i tidningen nu också????
Och så skrattade vi båda två.

Nä, vi slipper inte tanten alls, she is everywhere tydligen.
TUR att hon inte hängde på dörrklockan idag dock, men här har det gått från noll till hundra.
Först frid och fröjd i livet, och nu, två och en halv månad senare...
Då vågar man inte öppna ytterdörren när det ringer på den, och så gömmer man sig på toa.
Det är ju inte klokt!?

Så kära vänner...
Med detta vill jag bara säga:
Kom inte på några spontanbesök i fortsättningen, hör av er innan tack.
Annars skrämmer ni livet ur mig och jag lär dyka ner på golvet och krypa in på toa och gömma mig.
Jag kommer INTE öppna dörren utan låtsas att jag inte är hemma.
Hm...
Det där tycker jag att jag känner igen från "Livet förr i tiden".
Tror minsann det hänt vid ett tidigare tillfälle.
Kan ha något att göra med några fransmän en gång i tiden, och jag tror...
Nybyggarkussen också har ett sådant minne minsann.
Så låter vi det stanna vid där 
Vi ses senare.

 

 

haha vad är det för tant? har du skrivit om detta i något tidigare inlägg? nu är jag NYFIKEN :)