Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Kunde inte lokalisera min plötsligt känslomässiga sorg...

Igår, tidigt på förmiddagen, hörde jag nyheten att Muramaris brann som en fackla.

Muramaris är väl det närmaste "Slott" vi kommer på den här ön, och det är (var) så överjordiskt vackert så det var inte klokt.

 

 

 

 

Eftersom epoken som det byggdes under är min favortiepok med så mycket jugend, blandat med italiensk villa och gotländdskt byggmaterial, så kan jag känna att det är extra sorgligt.

Dessutom har jag varit här många, många, många gånger i livet, har passerat på hästryggen och lunkat förbi med häsetn på stigen som löper längs berget som ung, önskat att man kunde äga ett sådant här vackert ställe.

Ja, här har jag inte bara ridit förbi, jag har även strövat förbi eftersom jag inte bott mer än 2 km ifrån stället, dessutom ligger Brucebo naturreservat ju precis nedanför.
Jag har varit på några små fester på äldre dagar på restaurangen, och jag tror att det är väldigt många gotlänningar som känner sorg i hjärtat idag.

 

 

 

Man kan bara hoppas att det kommer finnas medel att återupprätta huset, det kommer iofs inte bli "orginal" men det förtjänar att byggas upp!

 

Så till annat hjärtknip...

 

Ibland händer saker helt oförklarligt, ibland bara ramlar känslor över en utan att man fattar varför.
Jag är en ganska blödig person, det KANSKE man inte skulle kunna tro när man läser min blogg och försöker analysera min personlighet...
Men jag är blödig.

 

Igår satt jag i vårat rum på jobbet vid skrivbordet och skrev på min tidrapport.
Dörren ut från rummet var vidöppen.

Helt plötsligt bara känner jag att mitt HJÄRTA bara kniper ihop av sorg, och mina ögon fylls av tårar.
Jag fattar ingenting, BOKSTAVLIGEN ingenting, kan inte lokalisera min plötsligt känslomässiga sorg!
Det bara kommer, från ingenstans.

 

Hela jag stannar upp i skrivandet.

Vad händer, jag sitter ju för fan bara och skriver en jäkla tidrapport!

Tittar mig runt i rummet som om jag ska se något som gör att detta bara ramlar över mig, finns ju inget.

Så spetsar jag öronen och hör från tv´n utanför dörren:
"Gotländsk sommarnatt" spelandes på trumpet.

 

Då ville jag börja storböla, för då kommer nästa tanke: "Pappas låt" upp.

Min pappa älskade nämligen "Gotländsk sommarnatt", helst framförd av Erine Englund på trumpet.
Det finns två låtar som jag bara INTE klarar av att höra som vuxen längre, som är så känslomässigt förknippat med min pappa så det är inte klokt.

 

Den ena är då följdaktligen "Gotländsk sommarnatt" på trumpet, och den andra är "Rosa på bal" av Evert Taube.
För den sjöng vi alltid ihop när jag var liten.

Hm...
Så där satt jag då alltså på jobbet vid ett skrivbord och ville gå ut och gå, få frisk luft och samla ihop mina känslor.

Men det kunde jag ju inte.
Jag stängde dörren tills låtfan var slut och tänkte som så många, många, många, många gånger förr:
"Jävla, jävla gubbjävel, varför var du tvungen att..."
Ja, ni vet.

 

Mina känslor för min far går allt från UNDERBAR -> Jävla gubbjävel, och så får det väl förbli.
Sist jag blev så här arg på honom var ju vid fars dag.

Igår, och idag, dök det upp igen.

 

Lustigt är dock i sammanhanget tycker jag är...
Att min KROPP reagerade undermedvetet FÖRST på låten innan jag fattade vad som hände.

Mitt öra hörde låten och reagerade, skickade signaler ut i kroppen innan jag förstod själv.

Det är rätt läskigt faktiskt.

Den måste ligga lagrad i min reptilhjärna och ryggrad på något sätt.

 

Kvällens bottennapp var alltså igår:
"Gotländsk sommarnatt".

Väldigt otippat.

 

Det blev i alla fall en underbar promenad hem imorse, solen kom fram och jag hade Morgonpasset i öronen.

Nu ska jag duscha, vill hantverka med NÅGOT, vi ses senare!