Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Varför ska allt bara handla om dig...?

Vad skönt det är att vakna tidigt av sig själv...

Idag vaknade jag 07.15 och kände mig pigg och utvilad, så härligt.

Det var inte en dag försent 

 

Igår fick jag värk här.

 

Inte för att jag lyft eller burit tungt, nej...

Jag fick värk pga familjen!

Ja, det var faktiskt sambon och sonens negativa attityd som till middags matlagandet fick mig att kasta knivar och sopor omkring mig.
( i vasken åtminstone)

Låt mig berätta om enbart TVÅ av alla "incidenter" som ledde fram till supervärken allan!

 

Jag började ju min dag i dur här hemma, det var "Malou", det var jobbrelaterade telefonsamtal, det var en massa hemmafix, beställning och betalning av symaskinerna, handel av djurprodukter och jag var på SÅ GOTT HUMÖR.

 

Så började det med att sambon kom hem från skolan...

 

Han kommer hem och ber mig titta på en bokrecension som han har skrivit som skoluppgift.
Recensionen var på engelska.

Och alla som känner mig, ja ni vet att jag är rätt vass på engelska, och svenska för den delen.

 

Mhm, tänker kanske vissa av er som läser min blogg här.

Svordomar till höger och vänster, hittepå-ord, hittepå-meningar och en och annan felstavning som JAG INTE ORKAR ÄNDRA PÅ ibland, ja, allt möjligt konstigt säkert.

Men...

Detta är ingen svenskauppsats när jag skriver här, jag skriver som jag ÄR och pratar här på bloggen.
Inte som jag skulle gjort om jag skrivit en uppsats, CV, viktiga mail eller brev.

I alla fall, tillbaka till sambon och hans bokrecension på engelska...

 

Han kommer hem och ber mig titta på den om den ser okej ut och om det är något fel.

Jag börjar läsa och börjar genast RÄTTA fel, flytta meningar, ifrågasätta ordföljd, meningsbyggnad, och vad han menar med vissa formuleringar han gjort.

 

När jag kommit till hälften av recensionen så ballar han ur och blir skitförbannad.

 

Ha då i minnet att jag inte har en sur eller svidig ton när jag pratar med honom om det som är fel, utan han har bett mig om hjälp och jag har en trevlig ton MEN RÄTTAR ju då som sagt.
Och eftersom det är rätt mycket som behöver fixas, så fixar jag felen medans jag pratar och rättar.

Och så får jag ovett för att jag "kritiserar och går på" om hans recension.

WTF?

Ursäkta?

 

Här ber du mig om hjälp att titta på din recension, jag talar om för dig vad som är fel, vad som låter fel och DUMT NOG då fixar till meningar och ord längs vägen...
Och då blir du skitförbannad.

 

Jag säger då till honom att han ska fixa det själv, då lär han sig.

Han blir ännu argare och försvarar sig med att "han inte är så bra på att skriva engelska" och bla bla bla.

Jag säger:
- Du är ju bra på att LÄSA engelska, då sätter du dig och läser högt för dig själv så kommer du säkert märka själv vad som är fel eller vad som låter fel och så försöker du fixa till det.

- Jag kritiserar inte din uppsats, du ber mig om hjälp och ser jag då att det är fel då måste jag väl säga det, annars behöver du ju inte be om hjälp eller hur?
Då är det ju bara att skicka in den som den är, om du är nöjd.
Så får du se sen se vad du får för feedback och betyg av din lärare, konstigare än så är det ju inte!

 

Sambon öser ur sig lite till och tar sin dator och går ut i köket och börjar rätta själv.

När jag går ut i köket en stund senare så får jag en kram och en ursäkt och den godtar jag och så vill han ha mer "rättar hjälp".

Slutet gott allting gott på DEN historien, men sen fortsätter bara hans urdåliga humör (läs PMS-humör) i fler frågor.

 

På det kommer sonen hem och är tonårsgnällig.

Varför MÅSTE JAG, varför ska jag, det behöver jag aldrig vid pappa, vill inte, kommer inte, ska inte...

Ja, ni fattar.

Hela eftermiddagen var en kamp med både sonen och sambon och när vi kommer fram till kvällsmaten och min värk har stigit till supervärk á la extraordinär...

Då kan jag bara inte hålla mig eller mitt humör längre när jag står och skär gurka, utan vrålar "att nu jävlar får ni fan-i-mig-ge-er" med erat jävla gnäll och pissiga humör som hållit på i timmar här sedan ni kom hem!

Jag har fått värk av att hela tiden behöva bemöta och tjafsa om obetydliga saker!!!

Replik på det från sonen:
"Varför ska allt bara handla om dig?"

Men då ----- kan jag säga...
Tja, det hade ju inte behövt handla om mig och min värk om herrarna i församlingen inte betett sig som en PMS-kärring och en som ett hormonstint tonårsmonster.

Allt hade kunnat vara frid och fröjd för jag hade noll värk och var på ett strålande humör ända fram till typ klockan 14.
Typ.

 

Middagen intogs under tystnad och sen höll vi oss ifrån varandra tills Idol och sen...
Var allt frid och fröjd igen.

 

i mitt stilla sinne tänkte jag:
( JA, jag är minsann inte bättre själv ibland men...

Jag kan ändå oftast sätta ord på varför jag är på dåligt humör och det säger jag alltid till sambo och son.

Tex, nu har jag världens PMS och jag kan inte tygla mitt humör, nu har jag värk, nu har jag haft det jobbigt på jobbet och vad det nu kan vara.
Gubben och sonen, dom har ingen förklaring eller förvarnar, dom bara... är... 
Man får NOLL FÖRKLARING.)

Nåväl, nu var den dagen över och jag hoppas att idag blir bättre.
Nu ska jag väcka sambon, det är städdag idag.

Kanske jag inte ska hoppas för mycket på en bättre dag då egentligen?