Man blir fullständigt golvad...
Man blir fullständigt golvad av boken.
Den är fruktansvärd att läsa.
Den är så naken, utlämnade, rå och fullständigt hjärtknipande så det gör ont i en som människa.
På två timmar hade jag tagit mig från sidan 1 till sidan 114 och börjat gråta fyra gånger.
Tårarna bara steg i ögonen och började trilla ner för kinderna.
Jag kan se mig som mamma till den "lille" Kristian, som syster, som vän och man vill bara...
Ja, GUD att vara mamma till Kristian, det säger jag bara.
GUD att vara anhörig till NÅGON som drabbas av cancer.
Ja, min pappa dog i cancer, men det gick så fort så man hann aldrig reagera.
Tre veckor och sen tack & adjöss.
Jag kan se mig som mamma till den "lille" Kristian, som syster, som vän och man vill bara...
Ja, GUD att vara mamma till Kristian, det säger jag bara.
GUD att vara anhörig till NÅGON som drabbas av cancer.
Ja, min pappa dog i cancer, men det gick så fort så man hann aldrig reagera.
Tre veckor och sen tack & adjöss.
Han visste det, men inte vi.
Jag har vårdat människor med cancer som hamnade på Korttidsavdelningen där jag jobbade då.
Vissa med mer eller mindre ångest över döden och som kunde uttrycka det.
Vissa redan så nära döden så dom bara låg apatiska och som levande döda, fullpumade med morfin.
Man vårdar, och man kan förstå till viss del, men aldrig till fullo om man inte varit i samma situation.
Man kan trösta i den mån man förmår, men jag tror nog att Kristian verkligen satt ord på allt i sin kamp.
Vissa redan så nära döden så dom bara låg apatiska och som levande döda, fullpumade med morfin.
Man vårdar, och man kan förstå till viss del, men aldrig till fullo om man inte varit i samma situation.
Man kan trösta i den mån man förmår, men jag tror nog att Kristian verkligen satt ord på allt i sin kamp.
På allt.
Och hur han längtar (än så länge i boken i alla fall) efter den gamle Kristian och allt han ska göra när detta helvetet är över.
Nej, den träffar som en knytnäve rakt i magen.
Nej, den träffar som en knytnäve rakt i magen.
"Jag kan gå från sängen till badrummet med en spya i munnen utan att någon skulle märka det.
Jag gör det varje dag."
"Min syster kom tydligen förbi.
Och när jag vaknade morgonen efter låg hon sovandes på mitt golv, på mattan, under en tunn filt.
Jag kommer alltid älska dig för det min vackra syster.
Hur du kom att sitta alldeles brevid, hur du vägrade gå ifrån mig, trots att jag knappt var medveten om att du var nära.
Att du låg och sov på mitt golv, men ändå vaknade med ett leende.
Hur du stryker runt i min närhet som för att skydda mig.
Hur du aldrig kommer släppa taget om din bror som blir allt mindre."
Den här boken gör ont.
Den här boken gör jävligt ont.
Men varje människa borde läsa den, för varje människa har någon i sin närhet som kommer drabbas.
Eller så drabbas man själv.
Eller så drabbas man själv.
Kommentarer
Trackback
