Alltså Arbetsförmedlingen...

Alltså den där jävla arbetsförmedlingen...
Jag får dåndimpen...
PÅ RIKTIGT!
 
Jag kommer dit med ett "litet förslag" idag som i princip går ut på:
"Gå som lärling att bli sömmerska HOS en sömmerska här på ön.
 
Eftersom alla utbildningar finns på fastlandet och jag inte kan pendla som det ser ut nu, för då kommer jag inte träffa mitt barn alls på 1½ år.
Det är ju inte det att jag inte kan sy, jag vill ju bara lära mig det RIKTIGA FINLIRET i finklänningar, byta foder på kavajer och ja... ni fattar säkert?
 
Arbetsförmedlingen:
Lärling, nej...
Men du kan få ARBETSPLATSTRÄNING så du ser OM du KLARAR AV DET.
 
Jag:
Det VET jag redan att jag gör, om arbetet är som när jag syr hemma, varierande, DET behöver jag INTE TA REDA PÅ.
Vill hadet på papper, jag vill ha en utbildning!
 
Arbetsförmedlingen:
Näe men... arbetsplatsträning hos sömmerska... bla.. bla... bla.. 
 
Frustrerad och början-till-irritation-jag:
(Ja, jag har inget tålamod med dom där)
UTBILDNING!
 
Arbetsförmedlingen:
Ja, fast vi har andra utbildningar till jobb om du kan tänka dig det?

Jag:
NEJ.
Jag har redan sett dom förslagen, jag kan inte jobba som kassörska, städerska pga min whiplash osv.
Jag har ju ett förslag här nu, hallå liksom.
 
Summan av kardemumman var att jag efter 45 minuters samtal (som var så mycket mer än detta såklart) med handläggare fick jag bita ihop och sa bara att jag ska kolla upp det själv och sen komma hit med en FÄRDIG PLAN som dom (fan-i-mig) bara får godta.
 
Alltså det är väl ändå mitt liv, min vilja och min plan som ska styra eller...?
 
Ja, jag och arbetsförmedlingen är inte en kärlekshistoria alls, det kan jag nog lugnt konstatera.
Jag har fått tokvärken-Allan och humöret är nere i botten, jag ska bara inte ha med dom att göra så är det bara.
 
Idag skiter jag i det, måste tänka positivt och så skall jag pyssla så jag hittar mitt "mojo" igen.
Imorgon skall jag på ett möte OCH SEN...
Skall jag sätta mig och fixa till min plan... OM DET GÅR.
 
Annars:
Hur kallt var det inte idag?
Jag var så påklädd så jag såg ut som en Michelingubbe.
På väg till AF hade jag ju vinden i ryggen så då var det ju ingen fara, men på hemvägen, dra åt pipsvängen.
Jag höll på att avlida så kallt var det.
 
När jag sen kommer till AF inser jag att jag glömt slanglåset hemma.
F-A-N.
Lämna cykeln olåst, dock inte.
Ringa sambon som skulle samma väg till skolan?
Nej, då kom jag på det, jag cyklade bort till Syster-Yster som bara bor några hus bort och gömde cykeln bakom deras gamla lekstyga.
Slutet gott allting gott.
 
Nu skall jag sätta fart och pyssla lite här, vi ses senare ikväll!
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0