Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Om någon blir allergisk i hushållet...

 God morgon!

 

Solen skiner och jag är så sockerbakis så jag skulle kunnat sova HELA dagen.

Godistarmen sög något så fruktansvärt idag igen och jag och sambon drog iväg och skulle ändå handla mat och grejer, jag köpte godis.

DUMT.

Jag har varit godisfri väldigt länge nu hållit mig till banan-björnbär-mjölk-shakes varje kväll när jag blivit sugen och så bröt jag det i fredags.

Nu sitter jag här med jordskreds-huvudvärk och är jättehängig.

Självförvållat jag vet, jag måste bara få gnälla lite.
(det var därför jag inte orkade blogga någe mer igårkvälls också, jag däckade totalt efter godispåsen)
NOG om det nu.

 

Jag skulle ju skriva om det här med "Om någon blev allergisk i hushållet"...

 

Sambon har väl i 2 veckor gått och nyst som besatt, haft riktiga anfall där han låtit som han ska nysa ut hjärnan ur skallen.

När vi var på Fårö och mötte en kompis på stranden där sa hon:
"Du kanske är allergisk...?"
... och menade med det typ något i luften som hon själv är.

 

Nysandet har bara fortsatt.
Häromdagen så sa väl sonen i en nysattack något i stil med:
- Du kanske är allergisk mot djuren, typ Milou...?

 

Jag stelnade till, MILOU, djuren...

Snabbt sa jag:
- Ja, en sak ska jag bara säga till dig att har du blivit allergisk mot MILOU, då får du allt ta och äta medicin eller flytta.
För göra mig av med hunden, DET GÖR JAG INTE!" och kände panik i magtrakten.

 

Sonen-problemlösaren replikerar:
- Hon kan väl bo vid mormor isåfall!

 

Desperata hundägaren:
- Dock INTE, min lilla skugga, bo vid mormor, neheeeeej du, skulle inte tro det!

 

När jag tog det beslutet för Flisan, då var Flisan 10 år, hade fått artros och jag var en ensamstående, hårt arbetande småbarnmamma.
LITE skillnad mot nu.
Jag hade varken ork eller tid, jag hade för övrigt aldrig lämnat bort/ner/överlåtit henne till morsan och farsan om det inte varit i samma hus, eller om jag inte haft det som jag hade det då.

 

Men att vara utan min nya bästa lilla kompis som jag längtat efter att få skaffa under fyra år efter Flisan...

Nej, det skulle inte vara möjligt, vi är ju som le-&-långhalm och spenderar ju all tid ihop nästan.

 

Ibland har jag när jag jobbat dygn på mitt jobb längtat hem till hunden, kanske bara för en kort sekund har det dykt upp, sen försvunnit igen.
Men det har hänt, och när jag gått av mitt arbetspass har jag faktiskt bara haft en sak för ögonen:
FÅ KOMMA HEM TILL HUNDEN!

Jag trodde det skulle vara över efter valptiden för då tyckte jag det var TORTYR att behöva lämna hunden hemma och gå och jobba.
Låter inte speciellt hälsosamt när jag ser det i skrift så här  men det är sant.

 

Ja, så när sambon nyst som en galning, sonen slänger ur sig det där fick jag panik.
En dag senare slutade sambon nysa.
Det har varit nysfritt i tre dagar nu.

Det måste nog bara ha varit hans lilla förkylning som han kanske ärvde av mig förmodligen, samt näsdroppar och AC på det som spökade.

Nej, skulle det bli allergiskt i detta hemmet då är det nog sambon som får flytta ner till morsan.

Jag har behövt tagit bort en katt en gång pga av en sambo (för att katten faktiskt inte tålde den sambon) och DET gör jag inte om.
Jag och min lilla skugga vara utan varandra...
INTE MÖJLIGT, jag skulle bli sotis om hon skulle flytta ner till mamma och Milou skulle sitta och gnälla så fort hon hörde mig prata här uppe.

I am a DOGLADY, my dog´s lady, bara att inse.