När jag ringer sonen...
God morgon!
Vaknar och tyvärr är det snö idag igen...
Den har inte smält bort och jag känner mig djupt deppig över detta faktum.
Den har inte smält bort och jag känner mig djupt deppig över detta faktum.
När jag dessutom hör på nyheterna att det kommer komma mer snö och att den kommer ligga kvar i våra regioner vad jag förstod, ja, då kändes det ÄNNU värre.
Jag har bara en sak att i vanilg ordning säga om snö:
NEJ TACK!
NEJ TACK!
Så ringde jag sonen igår och ville:
1. Höra hans röst.
1. Höra hans röst.
2. Gulla lite med honom (jättepoppis).
3. Berätta en nyhet.
Vad händer:
Inte mycket, samtalet går TRÖGT för han är toårning och en tonåring vill inte prata med sin mamma om "ditten & datten".
Inte mycket, samtalet går TRÖGT för han är toårning och en tonåring vill inte prata med sin mamma om "ditten & datten".
Däremot flöt det lite bättre när jag pratade lite om min nyhet, och så sa vi "Hej- och vi ses på fredag".
Någon timme senare ringer det hos sambon.
Jag hör hur det TJITT-TJATTAS om fotboll och något mer och vem är det som ringer till sambon tror ni..?
Jo, sonen.
Jo, sonen.
Alltså här han man fött ett barn utan bedövning och vem ringer han och tjitt-tjattar med när han är hos sin far, jo sambon!
Alltså.... AVUNDSJUK... vadå... pffffff.
Nämen det är ju kul att det är så liksom, annars hade jag också önskat mig ett litet SPONTANT samtal då och då.
Typ.
Nåja, jag får väl vara glad att han verkar tycka om mig NÅGELUNDA när han är här i alla fall!
Nu skall jag hoppa i duschen, jag skall iväg och träffa Chifen, vi ses senare.
Kommentarer
Trackback
