Inte ofta man är profet i sitt eget hem...

God morgon!

Här satt/sitter jag och tittade på den gråa dagen och lyssnar på blåsten och tänkte:
Jag jobbar idag, syjobbar och går en riktig långpromenad imorgon efter skolan, har ingen lust idag.
Bättre om jag gör jobb nu när la famillia sover så har jag det gjort.

Går in på Yr och då ser jag att det ska regna imorgon.
Där föll den planen, hellre blåst än regn men jag börjar med att jobba iallafall och sedan får vi se, morgonen är ännu ung.
 
När jag kom hem från den gråa och dimmiga promenaden igår så blev jag dock mycket glad...
 
 
Såg små tulpaner och påskliljor på väg upp i rabatten!
Lycka att bo i söder av detta avlånga land, lycka att bo där det inte är så mycket snö, snart sommar!
 
Vilade några timmar igår och sedan ritade jag av detta mönstret...
 

... och det var egentligen inte många delar men jag fick ont i nacken av att kravla runt på golvet och rita, det är för hårt.
Jag kunde ha gjort det på klippbordet men det går fortare på golvet men det skulle jag låtit bli.
Tycker modellen är en perfekt vardagsklänning som kommer vara jätteskön att jobba i i den varma syateljén

För att få göra något lite skapande när jag inte orkade starta upp en klänning så sydde jag ihop delarna till "Återbrukskappan"...
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inte helt nöjd med att det var en massa insnitt i mönstret för jag tycker det förstörde det fina i mönstret i tyget lite, jag hade velat ha det mer rakt.
Dock, nu har jag valt detta mönstret så nu vet jag det till nästa gång om jag har ett tyg som är mönsterpassat mycket och jag vill behålla mönstret perfekt utan "störningar" i tyget.

Så tog jag på mig kappan och kunde konstatera att armarna blev för korta i denna 60-tals modell så jag måste förlänga med en liten del till eftersom jag har orangutang-armar jämfört med en 60-tals människa.

Står och bara provar ut längd för att se så att inte kappan, eller om det blir jackan (?) får fel längd...
 
 
Då kommer sonen ut från sin "Mancave" och tittar på mig och frågar:
Är det där till en kund?

Jag:
Nej, den ska bli min, jag övar mönsterpassning.

Son:
Du ska väl inte visa dig offentligt i den där hoppas jag? 

Jag:
Jo, jag ska ha den 365 dagar om året i tusentals år franöver!

Asså...
TACK som fan FÖR PEPP då´ra.


Inte ofta man är profet i sitt eget hem.

Nä hörrni, solen skiner NÄSTAN ute, det blir frisk luft ändå ser det ut som.
Vi ses imorgon igen. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0