Stickqvick & Sytok

Klockan 14.30 idag, lagom till Cityakuten...
( Jag börjar kunna tv-tablån utantill nu )
Så hände följande:
Jag kände mig så pass pigg att jag orkade plocka upp virkningen igen.
Yeeij  :)
Så kom sonen och han blev förvånad och tyckte att jag såg pigg ut.
Han hade förväntat sig " ett vrak" som han uttryckte det.
Kanon :)
Vi åt middag, han smaskade piroger, mina hemmagjorda, doftade ljuvligt.
Jag åt mos, för just då hade jag precis tagit voltaren och effekten hade inte riktigt satt in.
Det gjorde ont.
Men sonen hejade på som om jag sprungit ett maratonlopp och NÄSTAN var vid mållinjen.
Alternativ, var 1 år och vägrade äta mat...

Det är bra mamma, bara en sked till.
Snart är du klar, kom igen.
Nä, en sked till.
Kom igen, ser delikat ut det där mamma...
Bravo, nu är du klar...
Du fixade det!

Så omtänksam han är...
Så himla irriterad jag blev.
Men satt där och log och försökte låtsas känna mig uppmuntrad av dessa små hejarramsor...

Fick lite en flashback till Korpentiden och ett EX som jobbade på avdelningen brevid min.
Han var väl ändå den mest positivaste och gladste människa jag någonsin mött.
Inte ett problem på den himlen inte.
Djäklar vilken glad prick han var.
Älskad av alla tanter som var pigga och inte SÅ sjuka.
Han kunde charma löständerna av vilken gumma som helst.

Hatad av dom som var sjukare och som inte hade en så positiv inställning till sin rehabelitering.
"Kom igen nu då, bättre kan du, det vet jag, tjohoo..."
"Jaaa, kom igen nu´rå, bara 30 steg till, jaaa !!!!"
"Upp och hoppa lilla Gullan, nu ska vi köra lite sjukgymnastik, jiiihaa"
Kunde man höra honom i korridorerna.
Vissa ville mörda honom, vissa ville kyssa honom och idag lät min son PRECIS som honom...
Tjohoo...

Så vid 19 inträffade nästa mirakel...
Jag fick i mig en macka och 2 MARIANNE!!!!!
Utan allt för hög smärta.
Visserligen hade voltarenen satt in men jag tyckte att det smakade gott också.
Det har varit en ganska besk smak i munnen som börjar försvinna nu.

Försiktig optimism alltså...
Klockan är dessutom 23 snart och jag är fortfarande uppe.
Det har inte hänt sedan förra tisdagen.
Nu väntar jag på bakslaget imorgon.
Läkaren poängterade flera gånger att den 7:e dagen brukade vara en tillbakagång till operationsdagen.
Alltså att man på något sett blir lika dålig som när man var nyoperead.
Och så blir man jättepigg dagen efter igen.
Verkar HIMLA komplcerat med alla dessa turer kring den här operationen tycker jag.
Jag hoppas att det var den dagen jag hade igår istället.
Så att man kan få bli normal nu.
Få äta sin fläskkotlett och njuta.
Håll tummarna för att det blir fläskottlett med extra fettrand imorgon istället för ONT igen...

Så frågade sonen mig ikväll :
Mamma, har du Takida???
Nej, det har jag inte..
(Tyvärr är jag INTE så förtjust i det bandet alls... (förlåt Tove;) Jag tycker att det är rena rama självmordsmusiken, jag blir urdeppig av att lyssna på dem)
Kan du köpa deras nya skiva till mig?
Nja, inte den här månaden, lite tajt förstår du med pengar... ( ljug )
Men visst är dom bra mamma?
Mmm, sådär...
Så sitter han och nynnar deras slagdänga som spelas till förbannelse på radion...
ADAM TENSTA, KOM TILLBAKA!!!!!
Sticka lugnt från en lite mer positiv Bitterfitta ;)