Varför dåligt självförtroende?

Egentligen skulle jag inte skriva nu, för jag börjar bli klar med min EGENKOMPONERADE miniponcho!

Och jag är faktiskt ganska NÖJD!
Jag tror att den blir jättesöt :)
Men det återstår att se.
Den kommer iallafall bli äppelgrön och rosa.
Madde-karamell-färger!
Skulle kunna matcha mina Peter Pan-leggings ;)

Jag har egentligen inte tid att skriva för jag vill bli klar!
Men jag kollade min mail.
Och i ett av mailen stod en fråga...
Lyder som följer :

" Varför har du så dåligt självförtroende när det gäller dina sjalar och din försäljning, det går ju bra!
Och ändå skriver du.."
Och lite till...

Ja...
Alltså, jag har inte så dåligt självförtroende egentligen...

För jag tycker ju själv om det jag gör och använder ALLT jag gör själv.
Vare sig det gäller sjalar, målningar, mattor, handdukar, smycken, PYSSEL I ÖVRIGT...

Det är snarare en oro att inte vara BRA NOG, att ingen ANNAN ska tycka det man gör är fint.

Alltså det där med att bli BELÖNAD med en försäljning av sitt hantverk, som man tillverkat, tycker om, är stolt över är en JÄTTEBELÖNING!
Och en bekräftelse.
Som man behöver för att ha ett DRIV att fortsätta.
Det ÄR en ångest att INTE bli bekräftad.
Det är kanske därför jag ALDRIG skulle vilja ha mitt hantverk som en HELTIDS SYSSELSÄTTNING.
Det skulle jag aldrig fixa.

Jag har dom där "FINFINA" minnena  från när jag jobbade som krukmakarlärling.
Jag tog ju ganska ofta hand om butiken och kunde bli FÖRFÄRAD av hur en del kunder kom in och ÖPPET, HÖGT, kritiserade keramiken!!!!

Jag kom på mig själv ibland att stå och tänka :
Tur att det inte är jag som designat krukor & dylikt.
Bara UTFÖRT arbetet.
Jag tyckte det var FRUKTANSVÄRT.
Jag hade aldrig fixat att vara stolt över något jag designat själv, och sen ska folk gå och HÖGT säga att det är fult!

Vid ett tillfälle var ett par så fräcka och nedlåtande att jag VÄGRADE sälja en skål till dom.
Jag ifrågasatte VARFÖR dom skulle köpa den, om dom tyckte att den var så FUL.
Vägrade slå in den till en present...
( Jag har för mig att dom skulle ge bort den till någon som önskat sig den, men själva tyckte dom den var ful som stryk. )
Jag var VERKLIGEN lika otrevlig mot DEM, som dom var i sin kritik till skålen.
Dom blev fly förbannade och jag bad dem dra...

( Ok, kunden har alltid rätt men det får faktiskt finnas gränser. )

INTE så POPPIS hos min chef, men jag GRINADE och stod på mig och sa att jag tyckte VERKLIGEN dom kunde gå och shoppa någon annanstans om dom tyckte allt var så FULT!!!!
Jag blev förlåten ;)
Han blev glad att jag "FÖRSVARAT" mitt jobb, men DET VAR fel ändå.
Såklart det var, men jag var...
Typ 18, 19 år...
Jag "bet ihop" ännu mindre då!

Sen var det ju NATURLIGTVIS väldigt MÅNGA positiva och nöjda kunder, men DOM glömde man liksom bort.

Och det där NEGATIVA sitter som BERGET i mitt minne.

Att folk kan vara så fräcka att racka ner på andras hantverk.
Som dom har SKAPAT.
Jag kan naturligtvis OCKSÅ tycka att saker är fula, men jag aktar mig att säga sådant när konstnären eller hantverkaren är DÄR.
Det kan man tycka LÅNGT bort från butiken och inte den berörde hör...

Alltså är det nog inte DÅLIGT SJÄLVFÖRTROENDE, det är en räddsla att bli kritiserad och inte duga i sitt hantverk tror jag...
Iallafall i mitt fall.
Därför försöker jag MALLA UPP MIG varje gång jag säljer något.
Peppa mig själv.
HELA TIDEN.
Kanske SKRYTA lite ;)

Så kan det då bli sådär att jag sålt en sjal och det går TRE veckor och jag säljer inget...
Då blir jag OROLIG att mina sjalar ALDRIG ska sälja någe mer.
Och så kommer någon in i butiken eller ringer och vill beställa och så ÄR MAN PÅ TOPP igen ;)

Nä, det där med att vara konstnär eller hantverkare på heltid, det skulle mitt PSYKE aldrig fixa.
Jag hade brutit ihop innan jag hann säga : Sjal...
Så det så...

Så hoppar vi till en liten reflektion av mitt hem.

Det luktar...
Spån, hö och kaninbajs för tillfället...
Hm...
Liksom STALL innomhus.
Något som känns VÄLDIGT främmande i "min städpedantiska värld".
Ja, men lille prinsen med det fortfarande röda ögat, får bo kvar i matrummet tillsvidare.
Men lite VÄL mycket STALLKÄNSLA har infunnit sig, som sagt ;)
Sticka lugnt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0