Under solen, intet nytt...
Så har jag kommit hem från sjukgymnasten.
Berättade att...
Under solen, intet nytt.
Att inga mirakel har hänt sedan sist och att jag går på knäna, rent mentalt.
Inte bra tyckte han heller, att det stått stilla så länge.
Det BORDE det inte göra.
Nä...
Det borde inte det nä...
Hjälp?
Ja, vi gaggade, jag menar JAG gaggade på där i vanlig ordning och var på vippen att grina igen.
När jag gick igenom förra veckans vemödor.
Typ.
Jag skulle väl kunna lämna ut mig hur mycket som helst här...
Men det avstår jag ifrån.
Det jag däremot kan skriva är att jag bara sa att jag nog behöver ett PROFFS att prata med.
Som kan hjälpa mig att bearbeta detta.
För...
Jag står inte ut.
Som jag skrev igår, jag håller på att bli en levade död.
En zombie, och zombiestuket är liksom INTE JAG!
Om jag REDAN har kommit i läget att jag inte VILL eller ORKAR träffa NÅGON.
Alls.
Gapar och skriker på dom som hjälper mig...
Hellre sitter hemma i min morgonrock...
DÅ...
Går det inte liksom åt rätt håll.
Om ni förstår vad jag menar.
Mr Motomot to the rescue, kan jag bara säga...
Han skulle kolla via min läkare och försöka fixa till detta.
TACK, sa jag och kände mig DJÄVLIGT TACKSAM.
Jag orkar liksom inte med ett samtal själv ens.
Och hålla på och krångla och fixa.
Så var dom 40 minutrarna över!
Och nästa vecka är han på semester, så det var tur att jag plockade ihop mig själv och gick dit.
Så gick jag hem.
Via Öster och var inne en snabbis på HM.
Hittade 3 jättefina sticketröjor.
Bar dom in i provhytten, provade dom...
Och fick ännu mera värk :(
Alltså, det är inte klokt.
Tre sticketröjor och så var den eftermiddagen ÄNNU mer SABBAD!!!!!!!!!
En satt FINFINT.
Men...
Jag sket i alltihopa och tänkte:
Ja, hur ska jag få hem tröjan då????
Det blev ett par strumpbyxor och sen in på apoteket och så var den "ATT KUNNA BÄRAKVOTEN" uppfylld.
Så mötte jag en arbetskompis och hon frågade hur det var.
Ja, vad ska man svara när man står på HM.
Nja, sa jag, det är som det är, jag vet inte.
"Mhm, sa hon, men du är kanske snart påväg tillbaka till jobbet då?"
Nä...
Inte direkt...
Långt ifrån känns det som...
Och så några snabba ord till och vi sa "Hej då".
Hon gick och jag tänkte:
GUD, vad jag längtar tillbaka till jobbet.
Till MITT LIV!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu sitter jag här.
Väntar på sambon.
Jag ska ut och gå en sväng.
Försöka tänka på annat.
Sticka lugnt.
Berättade att...
Under solen, intet nytt.
Att inga mirakel har hänt sedan sist och att jag går på knäna, rent mentalt.
Inte bra tyckte han heller, att det stått stilla så länge.
Det BORDE det inte göra.
Nä...
Det borde inte det nä...
Hjälp?
Ja, vi gaggade, jag menar JAG gaggade på där i vanlig ordning och var på vippen att grina igen.
När jag gick igenom förra veckans vemödor.
Typ.
Jag skulle väl kunna lämna ut mig hur mycket som helst här...
Men det avstår jag ifrån.
Det jag däremot kan skriva är att jag bara sa att jag nog behöver ett PROFFS att prata med.
Som kan hjälpa mig att bearbeta detta.
För...
Jag står inte ut.
Som jag skrev igår, jag håller på att bli en levade död.
En zombie, och zombiestuket är liksom INTE JAG!
Om jag REDAN har kommit i läget att jag inte VILL eller ORKAR träffa NÅGON.
Alls.
Gapar och skriker på dom som hjälper mig...
Hellre sitter hemma i min morgonrock...
DÅ...
Går det inte liksom åt rätt håll.
Om ni förstår vad jag menar.
Mr Motomot to the rescue, kan jag bara säga...
Han skulle kolla via min läkare och försöka fixa till detta.
TACK, sa jag och kände mig DJÄVLIGT TACKSAM.
Jag orkar liksom inte med ett samtal själv ens.
Och hålla på och krångla och fixa.
Så var dom 40 minutrarna över!
Och nästa vecka är han på semester, så det var tur att jag plockade ihop mig själv och gick dit.
Så gick jag hem.
Via Öster och var inne en snabbis på HM.
Hittade 3 jättefina sticketröjor.
Bar dom in i provhytten, provade dom...
Och fick ännu mera värk :(
Alltså, det är inte klokt.
Tre sticketröjor och så var den eftermiddagen ÄNNU mer SABBAD!!!!!!!!!
En satt FINFINT.
Men...
Jag sket i alltihopa och tänkte:
Ja, hur ska jag få hem tröjan då????
Det blev ett par strumpbyxor och sen in på apoteket och så var den "ATT KUNNA BÄRAKVOTEN" uppfylld.
Så mötte jag en arbetskompis och hon frågade hur det var.
Ja, vad ska man svara när man står på HM.
Nja, sa jag, det är som det är, jag vet inte.
"Mhm, sa hon, men du är kanske snart påväg tillbaka till jobbet då?"
Nä...
Inte direkt...
Långt ifrån känns det som...
Och så några snabba ord till och vi sa "Hej då".
Hon gick och jag tänkte:
GUD, vad jag längtar tillbaka till jobbet.
Till MITT LIV!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu sitter jag här.
Väntar på sambon.
Jag ska ut och gå en sväng.
Försöka tänka på annat.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
