Silverfisk!

Igår satt jag på toa.

Sitter och ser något KILA längs med kanten i ena hörnet i badrummet.
Va fan...
En SILVERFISK!!!!!!!!

Hur i helvete kom DU in här?
I vårat badrum?

Ok, FÖRUT, innan badrumsrenoveringen så hade vi små silverfiskar som husdjur i badrummet.

Men då hade vi sprickor i golvet, i duschhörnet, vattenskada i golvet!
Fine, DÅ kan jag förstå om dom små urtidsdjuren bodde och mådde GÖTT i vårat badrum.
Men NU?
Inte en spricka, inte en vattenskada så långt ögat kan nå, och ändå, en silverfisk!
Sambon står med piskan ovanför sitt huvud varannan vecka och tvingas städa ORDENTLIGT.
Välstädat badrum, med andra ord ;D

Jag hoppade nästan av toan och slängde mig ner på golvet och in under handfat & skåp.
Kollade, BORTA...
Men "han" försvann ju in där.
Lyfta på kåpan till handfatsröret.
Nope, no silverfish ;(

Han bara försvann.
Men dock, jag VET att han finns där någonstans.
Och jag känner att han inte är så djävla välkommen faktiskt.
Jag ska försöka mörda honom och resten av hans familj om dom dyker upp.
Grymt, men nödvändigt.

Förmodligen lär jag inte vinna kampen om ensamrätt på badrummet.
Madde Vs Silverfisken, förhoppningsvis 1-0, men i slutändan 0-1...

Så till värken.

Vaknade idag med VÄRK och kände mig SÅ LÅG.
Denna veckan har tagit på humöret REJÄLT, jag har försökt hålla humöret uppe...
Men värk dag ut & dag in frestar på, och jag kände mig som att jag gått i lera och trampat hela veckan.
Eller kanske "gå i lera och sörja"typ.

Nä, så med humöret nere i skorna trampade jag iväg på en promenad mot Vibble-Västerhejde och gick faktiskt i TVÅ TIMMAR.

Tyckte så synd om mig själv och livet var pest.
Fy fan så ont jag har, och så djävligt allt är.
Och jag som gick och sa förra veckan att jag var redo för jobb igen, och nu känns det HELT OMÖJLIGT!
Hur ska allt bli, FAN vad jag är trött på det här.

Ja, SÅ synd det var om mig...

Så när jag var på väg hem, gick precis brevid Kneippbyn så kommer det en man på häst, ridandes på gångbanan.

Jag stannade och tittade på mannen och hästen, när dom passerade sa vi "Hej" till varandra, och så sa jag:
Va härligt det ser ut!
"Ja, det är det", svarade han.
Och så kände jag:
I sommar, med eller utan värk, vill jag ut och rida!

Jag har sagt det SÅ MÅNGA år nu, men aldrig har det blivit av.
Men i sommar, då djäklar.
Om så hästdjäkeln sliter av mig armarna och nacken ska jag rida.
Det såg så härlig ut, det LUKTADE så gott när dom passerade.
Jag kände mig helt plötsligt glad ändå.

Trampade vidare hem och när jag kom till trafikljusen vid Söderväg.
Spelas REM´s "Everybody hurt´s" på radion.
Och jag fick bara tänkte när jag lyssnade på texten...

Ja, alla går runt och bär på sin egen sorg.

Man är fan inte unik, hur ont man än har så har andra lika ont, fast på olika sätt.

Alla människor på denna jord, människor runt omkring går någon gång i livet, eller kanske hela livet och bär på en sorg, smärta, olycka.
Och i och med låten kände jag att min "jävlaranamma" kom tillbaks.

Spark mi själv i rövi och upp och ränne igen...
Så så var det med DET ;D



Idag blir det vila och tv själv.

Ikväll är vi bortbjudna till vänner, och vi lagar middag ihop.
Lustigt nog blir den sveriges nya nationalrätt, Tacos ;D
Och...
MELODIFESTIVALEN!!!
Vad annars liksom ;D
Som den schlagernörd man är, träffar man andra schlagernördar och hissar och dissar, äter och myser.
Sticka lugnt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0