Solen gick i moln.
Solen gick i moln när jag kom utanför dörren...
Både bokstavligt och värkmässigt!
När jag kom till rondellen vid Bilcity och var på väg ut mot Vibble...
Så vet i fan vad som hände, men värk bara SKÖT igång från ingenstans!
Och nu snackar vi VÄRSTVÄRKEN, den ohanterbara, den överdjävliga!
(Jag har ju inte haft den på iallafall 2 månader tror jag)
Fy för i helvete, kan jag bara säga.
Jag hade ju inte gjort ett dugg mer än gått upp, frukostat, skickat iväg sonen med hans far och klätt på mig och gått ut.
Jag fattade ingenting.
Jag funderade på att vända och gå hem men kände bara:
Aldrig i livet, jag vill ut och gå.
Kommer till skogen vid Kungsladugården och värken var så OUTHÄRDLIG!
Alltså så ont har jag faktiskt glömt bort att det kan göra.
Jag tittade mig omkring och pulsade in i skogsdungen, inte en kotte i närheten och bilarna dom var inte många på Toftavägen.
Jag ställde mig och skrek, så högt jag bara kunde.
Rakt ut och bara AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, jag blir galen!
Ja, ni fattar.
Jag skrek alla dom fulaste svordomar som finns och avslutade med en radda:
"Dra år helvete, dra åt helvete djävla värkdjävel."
Och ännu mera AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAiiiiiAAAAAAAAAAAAA.
Sen ville jag bara slänga mig raklång i snön och titta på himlen.
Men jag hade inga skidbyxor på mig, så jag avstod.
Klev ur skogsdungen och fortsatte min promenad.
Började "Hårdmeditera" när jag gick, slöt ögonen och tänkte "jag har inte ont, jag har inte ont" och när jag kom till Kneippbyn var värken nere på mittemellenvärk igen och jag...
Fattade fortfarande ingenting!
Resten av promenaden gick jag och sjöng med i musiken för att höja humöret.
Nu ska jag vila och glo på dumburken.
Känner mig så SLUT.
Sticka lugnt.
Både bokstavligt och värkmässigt!
När jag kom till rondellen vid Bilcity och var på väg ut mot Vibble...
Så vet i fan vad som hände, men värk bara SKÖT igång från ingenstans!
Och nu snackar vi VÄRSTVÄRKEN, den ohanterbara, den överdjävliga!
(Jag har ju inte haft den på iallafall 2 månader tror jag)
Fy för i helvete, kan jag bara säga.
Jag hade ju inte gjort ett dugg mer än gått upp, frukostat, skickat iväg sonen med hans far och klätt på mig och gått ut.
Jag fattade ingenting.
Jag funderade på att vända och gå hem men kände bara:
Aldrig i livet, jag vill ut och gå.
Kommer till skogen vid Kungsladugården och värken var så OUTHÄRDLIG!
Alltså så ont har jag faktiskt glömt bort att det kan göra.
Jag tittade mig omkring och pulsade in i skogsdungen, inte en kotte i närheten och bilarna dom var inte många på Toftavägen.
Jag ställde mig och skrek, så högt jag bara kunde.
Rakt ut och bara AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, jag blir galen!
Ja, ni fattar.
Jag skrek alla dom fulaste svordomar som finns och avslutade med en radda:
"Dra år helvete, dra åt helvete djävla värkdjävel."
Och ännu mera AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAiiiiiAAAAAAAAAAAAA.
Sen ville jag bara slänga mig raklång i snön och titta på himlen.
Men jag hade inga skidbyxor på mig, så jag avstod.
Klev ur skogsdungen och fortsatte min promenad.
Började "Hårdmeditera" när jag gick, slöt ögonen och tänkte "jag har inte ont, jag har inte ont" och när jag kom till Kneippbyn var värken nere på mittemellenvärk igen och jag...
Fattade fortfarande ingenting!
Resten av promenaden gick jag och sjöng med i musiken för att höja humöret.
Nu ska jag vila och glo på dumburken.
Känner mig så SLUT.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
