Rena rama svackan!
Så var det dags för sängen.
Idag ska jag gå och lägga mig tidigt!
Det är ändå inget på tv så varför sitta och glo då.
Plus att igår hade jag sådan värk när jag la mig så jag somnade inte förrens 01.45.
Och eftersom jag hade sådan värk, och haft det så mycket nu...
Hade jag en djävla ångest.
VART ska det sluta-ångesten.
Och HÄR sitter jag och kan inte annat-ångesten.
Och jag hatar mitt liv-ångesten.
Och jag och sambon bara bråkar-ångesten.
Alla dom ångestena, och NÅGRA till är inte kul alltså.
Jag försöker hålla dom borta, men nu börjar dom tränga sig på igen.
Jag känner mig fången i PASSIVITETEN, men ändå fungerar inte mina dagar om jag inte tar det lugnt.
Och ibland hjälper ju inte ens det.
Och man känner sig GOOFY som fan när man går på kalas som igår.
Och stolarna man sitter på TAR LIVET av mina nerver i nacken, och jag får STÅ och umgås med folk som sitter!
Det känns både stressande och så får man ju för fan ont i benen av att stå.
Men vad har man för val?
Stanna hemma?
Nä, igår var en RIKTIG FITTDAG (ursäkta) och imorgon kommer nästa eldprov...
Stranden.
Sonen vill åka och bada och vi åker till Lickers.
Ska jag STÅ i några timmar på stranden då?
För ligga kan jag ju inte göra.
Sitta i brassestol kan jag inte heller.
Inte på sanden heller.
STÅ, jippie säger jag bara.
(Åderbråck nästa)
Negativiteten har nått nya höjder som ni märker, och jag känner mig bara trött på allt!
Det kanske inte märks så ofta på bloggen numera...
Men vad som bubblar under ytan, orkar jag inte dryfta här JÄMT.
Jag försöker vara positiv, men NU...
Har jag fått nog av whiplash!
Och sonen igår, märkte att jag var nedstämd och att jag knappt kunde röra mig...
Och frågan kom IGEN:
"Mamma, tror du att du någonsin blir bra i nacken igen?"
Nä, sa jag, det tror jag faktiskt inte.
"Men det tror jag, sa han, med övertygelse."
Och jag ville bara gråta och skrika:
Men det blir inte så, så håll käften!
Som jag brukar göra till sambon.
Men det gör man inte till en 10-åring.
Och sen kom det, för vilken gång i ordningen...
Kanske fjärde...?
"Fan mamma, jag önskar att vi aldrig åkt till Skara!
Vi skulle stannat hemma."
Då sa jag att: Nu går vi in och läser gåtboken och myser!
Men ville mest bara KRÄKAS!
TEATER börjar bli min specialitet.
Hålla masken.
Man kommer ALDRIG kunna lita på mig efter det här året.
Dramaten nästa!
Min nya karriär kanske, skådespelare?
Bit ihop, bit ihop.
Jag har rena rama svackan igen.
Nu hoppar jag i sängen och läser om kriget i forna Jugoslavien.
DET var iallafall VÄRRE än mina smärtor.
Sticka lugnt.
Idag ska jag gå och lägga mig tidigt!
Det är ändå inget på tv så varför sitta och glo då.
Plus att igår hade jag sådan värk när jag la mig så jag somnade inte förrens 01.45.
Och eftersom jag hade sådan värk, och haft det så mycket nu...
Hade jag en djävla ångest.
VART ska det sluta-ångesten.
Och HÄR sitter jag och kan inte annat-ångesten.
Och jag hatar mitt liv-ångesten.
Och jag och sambon bara bråkar-ångesten.
Alla dom ångestena, och NÅGRA till är inte kul alltså.
Jag försöker hålla dom borta, men nu börjar dom tränga sig på igen.
Jag känner mig fången i PASSIVITETEN, men ändå fungerar inte mina dagar om jag inte tar det lugnt.
Och ibland hjälper ju inte ens det.
Och man känner sig GOOFY som fan när man går på kalas som igår.
Och stolarna man sitter på TAR LIVET av mina nerver i nacken, och jag får STÅ och umgås med folk som sitter!
Det känns både stressande och så får man ju för fan ont i benen av att stå.
Men vad har man för val?
Stanna hemma?
Nä, igår var en RIKTIG FITTDAG (ursäkta) och imorgon kommer nästa eldprov...
Stranden.
Sonen vill åka och bada och vi åker till Lickers.
Ska jag STÅ i några timmar på stranden då?
För ligga kan jag ju inte göra.
Sitta i brassestol kan jag inte heller.
Inte på sanden heller.
STÅ, jippie säger jag bara.
(Åderbråck nästa)
Negativiteten har nått nya höjder som ni märker, och jag känner mig bara trött på allt!
Det kanske inte märks så ofta på bloggen numera...
Men vad som bubblar under ytan, orkar jag inte dryfta här JÄMT.
Jag försöker vara positiv, men NU...
Har jag fått nog av whiplash!
Och sonen igår, märkte att jag var nedstämd och att jag knappt kunde röra mig...
Och frågan kom IGEN:
"Mamma, tror du att du någonsin blir bra i nacken igen?"
Nä, sa jag, det tror jag faktiskt inte.
"Men det tror jag, sa han, med övertygelse."
Och jag ville bara gråta och skrika:
Men det blir inte så, så håll käften!
Som jag brukar göra till sambon.
Men det gör man inte till en 10-åring.
Och sen kom det, för vilken gång i ordningen...
Kanske fjärde...?
"Fan mamma, jag önskar att vi aldrig åkt till Skara!
Vi skulle stannat hemma."
Då sa jag att: Nu går vi in och läser gåtboken och myser!
Men ville mest bara KRÄKAS!
TEATER börjar bli min specialitet.
Hålla masken.
Man kommer ALDRIG kunna lita på mig efter det här året.
Dramaten nästa!
Min nya karriär kanske, skådespelare?
Bit ihop, bit ihop.
Jag har rena rama svackan igen.
Nu hoppar jag i sängen och läser om kriget i forna Jugoslavien.
DET var iallafall VÄRRE än mina smärtor.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
