Hachiko, en film att böla till...

Jag skulle ju få sonen isäng igårkvälls...
Det gick inge vidare för medans jag pratade en kortis med en av mina bästisar i telefonen, så hade sonen börjat se en film på vår filmkanal "Hachiko, en vän för livet".



En dramafilm av Lasse Hallström om en man och hans hund.
Jag sa till sonen:
Ja, du får MAX se till 21.30, sen är det bums i säng!
Och jag såg den också.
Och vi såg HELA filmen.
Och jag BÖLADE som besatt!





Jag blir SÅ trött på djurfilmer, för jag bölar ju för fan om det så är "Babe den lilla grisen" jag ser på!
Men det här var väl något i hästväg för mina TÅRKANALER!
Följande text är kopierad från Wikipedia:

"År 1924 kom Hachi till Tokyo till sin ägare Hidesaburō Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut. Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där hans vän väntade på honom.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån och sökte sig till sitt gamla hem. Så småningom insåg Hachi förmodligen att professorn inte längre fanns i det gamla hemmet och han började istället söka efter sin husse vid järnvägsstationen. Varje dag väntade Hachi vid stationen, men hans vän återvände aldrig. Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många av mindes hur Hachi hade väntat där på professor Ueno varje dag. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Hachis besök vid järnvägsstationen fortsatte i 9 år, men han kom endast på kvällen - precis vid den tid då tåget hans husse åkt med kom till stationen. En av Uenos studenter, som var något av en expert på rasen Akita, såg hunden vid stationen och följde honom hem. Han fick höra historien om Hachis liv och kort därefter publicerade han en dokumenterad inventering av Akitas i Japan. Forskningen visade att det endast fanns 30 renrasiga Akitas kvar, Hachi inkluderad.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet. Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachikō som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte. Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga 'Hachikō' eftersom 'kō' är ett hederstitel.

Hachikō dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo."

Den riktiga Hachiko...



Den uppstoppade på museum...



Ja, där fick ni den riktiga storyn, filmen vi såg igår var ju amerikansk, storyn lite omgjord, fast med mjuk "Lasse-touch", och jag kan säga så här...
När hunden i slutet, efter nio långa, väntande år slöt ögonen och dog, och HUSSE ÄNTLIGEN kom ut från järnvägsstationen och mötte sin hund...
Ja, då SPRÖT tårarna.
Jag hulkgrät och det bara knöt sig i magen.
Fy, jag förstår inte varför min reaktion blir så stark, men det är precis som om JAG SJÄLV upplever det på riktigt.
Hjälp.

Jag kan säga att när husse dött i filmen, då tänkte jag såklart på Flisan också.
Hon må ha varit MIN hund, men jag kan ju lugnt säga att pappa var väl långt mer POPPIS än jag i hennes hundögon.
Där var det ju en person som skämde bort henne så det hette duga, och när pappa dött...
Ja, då låg hon under HANS SÄNG, dag efter dag.
Aldrig på, som hon fick göra när han levde, under.

Och när hon kom in så sprang hon alltid direkt in i hans rum och sniffade, kollade om han var där...
Så var han inte det, då kröp hon in under sängen och bara låg där.
DET tänkte jag ju också på såklart.
Ja, när Flisan dog då stod säkert pappa där och tog emot henne, typ...
Men, men, nu får hon väl äta köttbullar så hon spricker där uppe i himlen.
Eller slicka i sig kött, sås och potatis direkt från tallriken
BÖLFAKTOR SUPERHÖG för min del!

Och jag tänkte högt och sa:
Nä, jag ska FAN inte köpa nån mer hund!
Sonen blev förskräckt och sa:
"Ska vi visst det!!!
Det här var ju inte nån hund som dog, det var ju hans HUSSE!"
Jamen HAN DOG JU I SLUTET!!!!
Sa jag och tänkte sen:
Fast det ska vi ju alla, men ändå.
Det är jobbigare med djur.

Och så tänkte jag på KANINEN som redan blir TVÅ ÅR i vår.
Han kanske har tur om han lever tills han är 5 år, han kan ju lägga sin söta lilla nos i vädret när som helst.
Gud, ja då gick jag ut och pussade på honom också, stackars lilla kanin, tänkte jag, och STACKARS OSS när du dör.
Fan, vi skulle ju inte HA något husdjur!
Och sonen...
Ja, han gick och hämtade sin lilla kanin medans jag tvättade bort rinnande mascara och svullna ögon, och gosade med honom i sängen.

Berövligt, tänk vad en liten film och en liten sann historia kan röra upp.
Jag får faktiskt en klump i magen bara av att tänka på det.
Jag känner mig sorgsen.
Knasigt.

Nu funderar jag på att kanske gå ut och gå.
Solen skiner men det är SKITKALLT här inne och pannan står på femman...
Då är det förmodligen SKITSKITKALLT ute!
Temperaturen på min dator säger TRETTON MINUS.
??????
Jag vet inte om det stämmer men jag skulle behöva lite luft ändå, för sen behöver jag virkjobba.
Jag går nog ut ändå.
Vi ses.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0