Försökte söka ögonkontakt med föräldrarna...
Ja, här skulle jag festblogga...
Och så hyrde jag "Svinalängorna" förut och kom helt av mig!
Det blev så himla sorgligt och dämpat inom mig så festbloggen får vänta.
Filmen var bra, men för kort.
Den följde inte boken slaviskt, men hade korta snuttar inbakat i nytt manus.
Mitt tips om ni inte sett filmen:
Läs boken först, se filmen sen.
Usch, jag blev rent ledsen, den var så tragisk och visar så bra vad man kan bära med sig resten av sitt liv.
När min pappa dog var jag lättad, ledsen, men lättad.
Jag fick samma känsla av filmen, mamman dog, hon vart lättad men ledsen.
När min pappa dog grät jag och förlät allt, samtidigt som jag hatade bara någon vecka innan.
Ibland är känslor svåra att förklara.
Därför är känslan som filmen gav, svår att förklara.
Idag åkte jag, Milou och morsan till Brissund igen.
Underbart skönt att slippa den kvava hettan i stan och komma ut till havet och BLÅSTEN!
Dagens temperatur uppmättes till 23 grader i vattnet, och det var ljuvligt.
Det som var mindre ljuvligt var att jag blev ofrivillig barnvakt!
Ja, där låg jag och försökte styra upp en busig valp, promenerade henne, lät folk fota och prata med henne, hade solgrannar som var lite pratsugna...
Och när allt lugnat ner sig, hunden var lugn, ingen som var snickesnackig, jag tänkte slumra en stund, då kom en liten 5-årig tjej som ville klappa Milou, ja och sen...
Vart vi BEST FRIENDS.
Hon satt brevid mig på min filt och pratade och pratade och pratade om allt.
Och jag var snäll och pratade på med den lilla sötnosen men jag var så djäkla TRÖTT.
Sa efter 45 minuter:
Nä, nu ska jag gå och bada!
"Ja, då passar jag Milou då", sa hon.
Nämen vill inte du också bada, det är ju så varmt i vattnet (underförstått: gå med ner till dina föräldrar), sa jag.
"Nej, jag passar Milou åt dig!"
Men hon sover ju, så hon behöver inte att någon passar henne, kom vi badar!
"Nej, jag stannar, jag badade morgondopp och lunchdopp, det räcker."
(My god, EFTERMIDDAGSDOPPET då lilla vän...? :S )
Ja, jag försökte iallafall, hoppade i plurret och fösökte söka ögonkontakt med föräldrarna när jag gick upp ur havet.
Men dom...
Hade bara ögon för varandra och någon typ av VUXENTID medans "Tanten på stranden med valpen" underhöll deras lilla juvel.
Och jag var för väluppfostrad för att säga något PÅMINNANDE om barnet till dom.
Jag, TANTEN, gick snällt upp och konverserade en timme till med sötnosen.
Tillslut sa hon:
"Nä, nu ska jag nog gå ner till mamma och pappa så dom inte saknar mig."
You do that little child, tänkte jag, och vi sa HEJ DÅ och vi ses.
För det lär vi göra, dom bor där, vi åker dit.
När hon pyst iväg säger morsan:
"Jaha, ska vi åka hem nu?"
Eh...
Visst.
En avslappnade PRATDAG på stranden, precis när jag inte behövde det!
Och i bilen sa mamma:
"Fick du en liten kamrat idag lilla gumman?" och fnissade.
Jovisst, serrö, min nya bästis på 5 ½, jag VET allt om hennes liv och familj nu.
Till och med släkten.
Farmors man är amerikan, men bor i grekland.
Något du vill veta, frågade jag mamma.
Mamma...
Hon bara skrattade.
Vi åkte hem, jag fick besök av en "gammal" fd släkting som vill ha en bolero.
Jag mätte och fixade, cyklade sen och handlade, kommer hem och var dödshungrig.
Då har Milou käkat KATTBAJS IGEN.
Så det vart helrenovering IGEN.
Sen kunde jag äta, finalmente.
Sett filmen, virkat på den turkosa sjalen och NU...
Har jag bara 3 varv kvar, sen fransar och klar.
Denna var trög, jag har gjort för mycket annat helt enkelt.
Nu ska jag sova, jag är astrött och måste ladda för morgondagen.
Vi ses då.
Snark.
Och så hyrde jag "Svinalängorna" förut och kom helt av mig!
Det blev så himla sorgligt och dämpat inom mig så festbloggen får vänta.
Filmen var bra, men för kort.
Den följde inte boken slaviskt, men hade korta snuttar inbakat i nytt manus.
Mitt tips om ni inte sett filmen:
Läs boken först, se filmen sen.
Usch, jag blev rent ledsen, den var så tragisk och visar så bra vad man kan bära med sig resten av sitt liv.
När min pappa dog var jag lättad, ledsen, men lättad.
Jag fick samma känsla av filmen, mamman dog, hon vart lättad men ledsen.
När min pappa dog grät jag och förlät allt, samtidigt som jag hatade bara någon vecka innan.
Ibland är känslor svåra att förklara.
Därför är känslan som filmen gav, svår att förklara.
Idag åkte jag, Milou och morsan till Brissund igen.
Underbart skönt att slippa den kvava hettan i stan och komma ut till havet och BLÅSTEN!
Dagens temperatur uppmättes till 23 grader i vattnet, och det var ljuvligt.
Det som var mindre ljuvligt var att jag blev ofrivillig barnvakt!
Ja, där låg jag och försökte styra upp en busig valp, promenerade henne, lät folk fota och prata med henne, hade solgrannar som var lite pratsugna...
Och när allt lugnat ner sig, hunden var lugn, ingen som var snickesnackig, jag tänkte slumra en stund, då kom en liten 5-årig tjej som ville klappa Milou, ja och sen...
Vart vi BEST FRIENDS.
Hon satt brevid mig på min filt och pratade och pratade och pratade om allt.
Och jag var snäll och pratade på med den lilla sötnosen men jag var så djäkla TRÖTT.
Sa efter 45 minuter:
Nä, nu ska jag gå och bada!
"Ja, då passar jag Milou då", sa hon.
Nämen vill inte du också bada, det är ju så varmt i vattnet (underförstått: gå med ner till dina föräldrar), sa jag.
"Nej, jag passar Milou åt dig!"
Men hon sover ju, så hon behöver inte att någon passar henne, kom vi badar!
"Nej, jag stannar, jag badade morgondopp och lunchdopp, det räcker."
(My god, EFTERMIDDAGSDOPPET då lilla vän...? :S )
Ja, jag försökte iallafall, hoppade i plurret och fösökte söka ögonkontakt med föräldrarna när jag gick upp ur havet.
Men dom...
Hade bara ögon för varandra och någon typ av VUXENTID medans "Tanten på stranden med valpen" underhöll deras lilla juvel.
Och jag var för väluppfostrad för att säga något PÅMINNANDE om barnet till dom.
Jag, TANTEN, gick snällt upp och konverserade en timme till med sötnosen.
Tillslut sa hon:
"Nä, nu ska jag nog gå ner till mamma och pappa så dom inte saknar mig."
You do that little child, tänkte jag, och vi sa HEJ DÅ och vi ses.
För det lär vi göra, dom bor där, vi åker dit.
När hon pyst iväg säger morsan:
"Jaha, ska vi åka hem nu?"
Eh...
Visst.
En avslappnade PRATDAG på stranden, precis när jag inte behövde det!
Och i bilen sa mamma:
"Fick du en liten kamrat idag lilla gumman?" och fnissade.
Jovisst, serrö, min nya bästis på 5 ½, jag VET allt om hennes liv och familj nu.
Till och med släkten.
Farmors man är amerikan, men bor i grekland.
Något du vill veta, frågade jag mamma.
Mamma...
Hon bara skrattade.
Vi åkte hem, jag fick besök av en "gammal" fd släkting som vill ha en bolero.
Jag mätte och fixade, cyklade sen och handlade, kommer hem och var dödshungrig.
Då har Milou käkat KATTBAJS IGEN.
Så det vart helrenovering IGEN.
Sen kunde jag äta, finalmente.
Sett filmen, virkat på den turkosa sjalen och NU...
Har jag bara 3 varv kvar, sen fransar och klar.
Denna var trög, jag har gjort för mycket annat helt enkelt.
Nu ska jag sova, jag är astrött och måste ladda för morgondagen.
Vi ses då.
Snark.
Kommentarer
Postat av: veronica
svinalängorna såg jag också häromkvällen, och den satt ett djupt skärsår i mitt hjärta, det var en riktigt bra film men åh så jobbig att se...finns alldeles för många barn som verkligen har det så i sin vardag.
sen vill jag säga att du är INTE den enda på söderväg som är arg, jag vill dela ut några FUCK YOU´n också:
1. till dem två bjäffsande kräken tvärsöver gatan som konstans skäller å skäller å skäller, och nu finns det ju huuuur mycker folk som hellst att skälla på.
2. till alla motorcyklar som skall VRRRROOMMA på extra mycket precis utanför
3. till alla äckliga turister som invaderar vår ön likt parasiter
4. att det konstans åker bilar utanför fönstret
PS. jag älskar verkligen sommaren men med den kommer mycket negativt som tål att gnällas över....
hihi kramis
Trackback
