Pandaögon...

God morgon!
Har bara tänkt på den där djäkla klänningen sen missen hände igår, men...
Jag tar med den och sprättaren till jobbet, och så fort jag har någon minut över så sprättar jag.
Syr imorgon.
SÅ, då talar vi inte mer om den saken!!!!
(Guuuud så förbannad jag ÄR!!!!!)

Uppe med jobbtuppen och idag var det trögt.
Karl Ove Knausgård är för intressant för att kunna lägga ifrån sig om man inte är dödstrött.
Följden blir att jag inte får tillräckligt med sömn, jag får skylla mig själv.
Vaknade sen upp till -1 grad igen och efter att ha sett både i Idolens mobil igår, på YR.se och nyhetsvädret på tv...
Så är det bara att vänja sig.
Kylan verkar hålla i sig denna veckan ut.
Blä.
(Oj, Positiva Klubben har dragit igång så här på en tisdagsmorgon)
Mamma har då inte HÄNGT MED i väderleksrapporten tydligen, för Fam. Malmborg-Österholm bor liksom i ett kylskåp här i sin lägenhet.
Pannan går på sparlåga.
Jag satte på värmefläkten och vred upp pannan!

Igår kom sonen hem!
Han har varit i Schweitz och åkt skidor med sin far.
Han har blivit solbränd, delvis, i ansiktet.
Sonen ser ut som en liten PANDA, fast tvärtom i färgerna kan man säga.
Istället för den svarta masken som pandorna har, så har sonen en VIT mask i ansiktet efter skidglasögonen.
Och BRUN i resten av ansikten.
Plus att han bränt sig på näsan.
Hm...
Han ser så... gulligt pandaaktig ut.

Dödsskjutning på en skola i USA igen.
Hade jag bott i USA hade jag aldrig låtit min son ens gå i vanlig skola.
Jag hade skaffat en privatlärare och idkat hemundervisning!!!!
(Om jag varit snorrik...)
Vad är det med amerikaner som gör att OM dom känner för att döda folk...
Så går dom lös i skolor och skjuter hejvilt?!
Och varför barn?
Det verkar ju inte bara vara elever som haft en svår brandom i skolan som gör sådana här saker, det är ju vuxna också.
Och det är väl bara en månad sen förra dödskjutningen i en annan skola...?
Fy fan, och vapenlagarna i landet hjälper ju inte till heller, det är "fritt fram" för vem som helst att skaffa sig ett skjutvapen.
Jag uppmanar återigen till att läsa "Låt oss tala om Kevin", kanske inte riktigt vad man väntar sig i ämnet dödsskjutningar, men mycket bra.
Jag är glad att jag bor i sverige, det är än så länge inte en poppis grej att ta till när man är förbannad, psykiskt sjuk eller...
Fast har det hänt på ett ungdomsläger i Norge, då kanske inte det ligger så långt ifrån oss heller kom jag just på.
Nej, HU, såna tankar ska man inte tänka, det är trots allt otänkbart.
Nu ska jag i duschen, vi ses imorgon.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0