Förgiftad...
Hemma och och sitter här i soffan och undrar:
Vad är det för fel på mig?
Varför är jag så förbannad jämt?
Jag känner mig helt förgiftad!
Tja, som vanligt glad ihågen att få komma hem, tungt och cykla med packning och skidbrallor, men nu har jag gjort det rätt många dagar så jag tror dom DÖDA musklerna i benen har vaknat till liv.
Jag får inte träningsvärk längre.
Kommer hem, blir så glad att det inte var något att plocka iordning i hela lägenheten, lite att packa upp...
Kommer ut i köket och stanken av kaninbajs/kiss slår emot mig.
Jag ramlar dirket ner i "Bitterfitta-träsket" igen.
Tjoff, ilskan kommer som på beställning, jag börjar brinna innifrån och glöder starkt utifrån.
Lavaflod.
Bara att spotta i nävarna och sätta igång och städa kaninburen.
Det skulle ha gjorts igårkväll.
När jag sen kommer ner till mammas lägenhet och ska hämta hunden och hennes pinnaler, ursäktar min mor, min sambo.
"Det var mitt fel, jag hade inte tagit in halmen från garaget, så han kunde inte byta på kaninen!"
Ursäkta...?
Alltså då var jag inte bara en lavaflod, då var jag ett vulkanutbrott inombords.
Jag bara tog hundens grejer, sa "Tack för hjälpen med hunden", vände på klacken och gick.
Tänkte:
Dom är bara inte sanna nån av dom.
Om jag går framåt och hamnar framför ett hinder och inte kan ta mig ÖVER hindret, då går jag väl RUNT?
Inte står jag väl handfallen, spelar läpp och inte kan ta mig vidare?
Om jag ska byta på en bur och halmen inte finns inne, då går man väl UT och hämtar den?
Alltså jag känner bara att om sådana här situationer hade hade uppkommit någon gång då och då, då hade jag väl stått ut och kanske hanterat det bättre.
Men det är ju nästan varje dag.
Varje dag.
Sen blev jag gråtfärdig IGEN, för att jag blir så arg, för att jag blir så trött på att det blir så här.
Jag tycker inte det är roligt längre.
Förr kunde jag skämta om det här, svänga till det till något lustigt.
Jag kan inte komma på en enda rolig kommentar om detta längre.
Det känns som om jag drar ett tåg efter mig.
Och tåget blir bara tyngre och tyngre för varje station, för det kopplas ständigt på nya vagnar.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Kanske ÄR det lite som SJ´s tåg här hemma ändå när det är vinter?
Det FINNS bra tåg, som BORDE gå enligt tidtabellen...
Men det blir ständigt grus i maskineriet/snö i vägen på rälsen/ledningar som pajar för resenären som vill komma fram i tid!
Se där, jag FICK till något vitsigt på sluttampen av detta elände ändå, i sann Madde-anda.
Jihaaaaa!
Som om inte det var nog har jag fått höra en annan sak, som jag inte kan ta upp här.
Men som gjorde mig så upprörd så jag nästan smällde av.
Blev förvånad, ledsen och kände mig indirekt rätt trampad på, FASTÄN det INTE gäller MIG dock.
Jättesvår situation som uppstått, och jag undrar hur den ska tackla detta.
Vill inte låta det bero, vill tackla och ta ett snack, men det måste manglas först... kanske...?
Jag ska fundera på detta idag, diskutera imorgon.
Orden måste vara dom rätta!
Väntar med spänning på mina pensionspapper detta året.
Man ska ju få veta hur länge man måste jobba för att få ut full pension iår.
Jag gissar att mitt besked blir nedslående, inte lär det stå 65 iallafall!
Statsministern igår var inte främmande för att man ska jobba till 75, byta jobb och karriär vid 50 för att orka.
Bra Fredrik, kommer DU OCKSÅ jobba till 75?
En person undrade på nyheterna igår:
"Ska vi gå från jobbet till kistan direkt?"
Bra fråga, det undrar jag också.
Dock är jag INTE främmande för att jobba lite efter att jag blir pensionär, men då ska det vara "hobbyjobb" och på mina egna villkor, INTE PÅ STATENS djävla VILLKOR!
Men kanske man inte har något val när man väl kommer dit?
Det hoppas jag sannerligen inte, jag hoppas för min egen del att jag isåfall MAX skulle behöva jobba till 67.
Men det skulle nog inte bli 2 roliga år att räkna ner.
Tänk om det står 70?
Nu ska jag ta en renande dusch, och hoppas att sinnet känns lättare efter.
Sen ska jag mäta mig själv runt stussen, riva jeanstyg, och sy.
Resultat kommer senare av vad jag åstakommit!
Kanske jag blir GLAD igen.
Vad är det för fel på mig?
Varför är jag så förbannad jämt?
Jag känner mig helt förgiftad!
Tja, som vanligt glad ihågen att få komma hem, tungt och cykla med packning och skidbrallor, men nu har jag gjort det rätt många dagar så jag tror dom DÖDA musklerna i benen har vaknat till liv.
Jag får inte träningsvärk längre.
Kommer hem, blir så glad att det inte var något att plocka iordning i hela lägenheten, lite att packa upp...
Kommer ut i köket och stanken av kaninbajs/kiss slår emot mig.
Jag ramlar dirket ner i "Bitterfitta-träsket" igen.
Tjoff, ilskan kommer som på beställning, jag börjar brinna innifrån och glöder starkt utifrån.
Lavaflod.
Bara att spotta i nävarna och sätta igång och städa kaninburen.
Det skulle ha gjorts igårkväll.
När jag sen kommer ner till mammas lägenhet och ska hämta hunden och hennes pinnaler, ursäktar min mor, min sambo.
"Det var mitt fel, jag hade inte tagit in halmen från garaget, så han kunde inte byta på kaninen!"
Ursäkta...?
Alltså då var jag inte bara en lavaflod, då var jag ett vulkanutbrott inombords.
Jag bara tog hundens grejer, sa "Tack för hjälpen med hunden", vände på klacken och gick.
Tänkte:
Dom är bara inte sanna nån av dom.
Om jag går framåt och hamnar framför ett hinder och inte kan ta mig ÖVER hindret, då går jag väl RUNT?
Inte står jag väl handfallen, spelar läpp och inte kan ta mig vidare?
Om jag ska byta på en bur och halmen inte finns inne, då går man väl UT och hämtar den?
Alltså jag känner bara att om sådana här situationer hade hade uppkommit någon gång då och då, då hade jag väl stått ut och kanske hanterat det bättre.
Men det är ju nästan varje dag.
Varje dag.
Sen blev jag gråtfärdig IGEN, för att jag blir så arg, för att jag blir så trött på att det blir så här.
Jag tycker inte det är roligt längre.
Förr kunde jag skämta om det här, svänga till det till något lustigt.
Jag kan inte komma på en enda rolig kommentar om detta längre.
Det känns som om jag drar ett tåg efter mig.
Och tåget blir bara tyngre och tyngre för varje station, för det kopplas ständigt på nya vagnar.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Kanske ÄR det lite som SJ´s tåg här hemma ändå när det är vinter?
Det FINNS bra tåg, som BORDE gå enligt tidtabellen...
Men det blir ständigt grus i maskineriet/snö i vägen på rälsen/ledningar som pajar för resenären som vill komma fram i tid!
Se där, jag FICK till något vitsigt på sluttampen av detta elände ändå, i sann Madde-anda.
Jihaaaaa!
Som om inte det var nog har jag fått höra en annan sak, som jag inte kan ta upp här.
Men som gjorde mig så upprörd så jag nästan smällde av.
Blev förvånad, ledsen och kände mig indirekt rätt trampad på, FASTÄN det INTE gäller MIG dock.
Jättesvår situation som uppstått, och jag undrar hur den ska tackla detta.
Vill inte låta det bero, vill tackla och ta ett snack, men det måste manglas först... kanske...?
Jag ska fundera på detta idag, diskutera imorgon.
Orden måste vara dom rätta!
Väntar med spänning på mina pensionspapper detta året.
Man ska ju få veta hur länge man måste jobba för att få ut full pension iår.
Jag gissar att mitt besked blir nedslående, inte lär det stå 65 iallafall!
Statsministern igår var inte främmande för att man ska jobba till 75, byta jobb och karriär vid 50 för att orka.
Bra Fredrik, kommer DU OCKSÅ jobba till 75?
En person undrade på nyheterna igår:
"Ska vi gå från jobbet till kistan direkt?"
Bra fråga, det undrar jag också.
Dock är jag INTE främmande för att jobba lite efter att jag blir pensionär, men då ska det vara "hobbyjobb" och på mina egna villkor, INTE PÅ STATENS djävla VILLKOR!
Men kanske man inte har något val när man väl kommer dit?
Det hoppas jag sannerligen inte, jag hoppas för min egen del att jag isåfall MAX skulle behöva jobba till 67.
Men det skulle nog inte bli 2 roliga år att räkna ner.
Tänk om det står 70?
Nu ska jag ta en renande dusch, och hoppas att sinnet känns lättare efter.
Sen ska jag mäta mig själv runt stussen, riva jeanstyg, och sy.
Resultat kommer senare av vad jag åstakommit!
Kanske jag blir GLAD igen.
Kommentarer
Trackback
